vuxna med adhd add as

Allt ja skriver skriver jag inte av några "elakheter, på hopp" ect Så hoppas du kan tolka de jag skriver rätt

har ni uteslutit olika sorters allergier?
hur fungerar tarmarna?
Har du läst om olika utvecklings faserna hur dem kan vara?

Nu ska jag försöka minnas olika saker som fått mig och anda att tro att allt inte har "vart rätt"

Min oro för mitt barn började redan första levnads dygnet (känslan att något inte skulle/Var/är rätt och vart så under barnets uppväxt i vissa perioder och min känsla har pendlat lite till och från.

Först då barnet kom ut skrek inte barnet för ens 3 dagar gamal, hade skakningar. var slö och orkade vissa stunder inte äta
Barnet uppfattades av "alla" som jätte snäll.

Kröp aldrig, var "sen" på att vända sig. var sen med att kunna ställa sig upp och hålla sig i själv. gick som 18 månader.  Var "skrikig" rätt ofta  men allt berode på barnets tarmar som vi först nu börjar ÄNTLIGEN bli bättre. Behöver inte medicinera med alla dessa olika mediciner. (utan nu "bara" vid behov.)
Att barnet var litet, "sen i utvecnklingen" andra mammor påpekade ett o annat.
vid de olika utvecklingsfaserna (som jag nu idag "lärt" mig att denna "panik från de lilla barnet om man lämnar rummet vissa gånger. sover oroligt som liten.

Men med tiden har det blivit svårare, då barnets ord, styrka i muskler, och "handlingar" blir mer ¨på talade.
Vi började friviligt en "föräldrautbildning" där man lär sig en form som heter KOMET, och den har blivit en räddare för oss i många lägen oh vi är så otroligt tacksamma över att vi faktist gick denna. Och inte ens soc fåår reda på att man har gått den!

Barnet slog mig flertals ggr om dagen, förstörde hemmet, rev rum i huset, kastade saker, gapade skrek. spottade, klöste, rev, tog till saker och slog mig, förstörde vissa saker barnet visste om att jag tyckte om, kunde ligga och gallskrika i 2 timmar, i bland kräkas för barnet var så ARGT och skrek, Inget vi gjorde, sa  eller dyl. hjälpte.
Under denna utbildningen var de en av gångerna barnet hade sina utbrott, och de fick för första gången se vårt barns betende. Den kvällen fick de ringa och avboka en annan familj som de skulle till efter oss.  (just de utbrottet utlöstes av att jag och handledarna gick in i ett annat rum för att spela upp olika situationer då barnet fick sina utbrott. som tex kunde gallskrika i bilen då ja kör och samtidigt sitta och sparka mig (självklart fast spänd i barnstolen) på min arm så jag fick blåmärken)
Barnet rev ner ett helt vardags rum då dem var här, min man fick gå upp och rädda min laptop och en annan sak ja var rädd om. De blev ännu värre då jag inte bar ner barnet på nedervån, för plötsligt kunde vårt barn inte gå. Men erbjödmin hand men inget hjälpte. (efter de utbrottet så sa båda handledarna att de nu först insåg hur jobbigt jag har det (vi) men då min man jobbar o är borta såmånga timmar/dag så la de kraft i att lägga lite mer tid varje vecka under någraveckor för att hjälpa mig med olika situatuioner.
Jag o en vän till mig var på shoppingcenter och barnet fick enorma utbrott.

Vissa har sagt till mig; Mitt barn skulle aldrig göra så emot mig, de skulle den bara våga 1 gång. Och talade om för mig att den mammans barn hade Respekt för henne.  Men då jag vet hur den mamma gör och gjorde i olika lägen så är de helt emot min uppfattning hur man bör uppfostra och hantera trots och lägen i uppfostran.

Vi har haft stora problem med sömn och håller på att hitta ett läge vad som är bäst, så att barnet inte är över trött, för utmattad av olika aktiviteter hemma/dagis. och inte heller vart understimulerad. Och att barnet inte fått sova ngt på dagen.
men har fått theralen till barnet att ta till.  För så som barnets sömn mönster och "betende" i det läget var absolut inte hållbart för någon i längden.

Vårt barn som var så SEN, har gått om många i utveckling och motorik
gillar gymnastik, spelar fotboll, lärde sig vissla som 3 åring, och la puzzel på 50 bitar som 3 åring på ca 15 min. har nu köpt ett puzzel på 120 bitar. var med mig hos läkare för några veckor sen då ännu inte fyllda 4 år. skulle kolla synen och läkaren frågar mig vilken bokstav det var, barnet säger vilken bokstav rakt ut, och gillar bokstäver och siffror, räkna lite lätt, och en dag på apotektet ser barnet en tjej som har ett par jeans som står 69 på. Barnet säger" 6:a 9:a Hocuspocus siffra" Då jag innan brukade säga att just 6:an kan trollas till 9. jag såg inte så barnet gick fram nästan till den tjejens byxor och pekade. Lärde sig vid/runt/strax innan 3 års dagen ställa sig upp på gunga ta fart.
Men med de "poitiva, Starka sidorna vårt barn har.. Så finns där problem..
som vi får kämpa med dagligen.
De får inte lukta konstigt i en miljö barnets ska finna sig i.
(vilket stället till de särskilt då barnet måste gå på toaletten)
Om folk luktar äckkligt, saker, mat luktar konstigt, äckligt.
Får kvälvningar om  man tex gör iordning katterna (torkar ögon)
Om man inte alltid luktar gott i munnen oh ska ge barnet puss, då barnet många gånger blir så illamående att de tåras i ögonen, och nära på att kräkas.
Viss mat är "konstig" luktar, konsistens kan få att barnet mår illa och måste sppotta ut då kvälningarna blir för mkt.
Vi har haft stora problem med att få klippa naglarna händer/fötter, men nu har vi bara fötterna kvar.
Kläder kan lukta äckligt, fast de är helt nytvättat,
kläder kan "stickas" inte sitta bra.
byxor får inte sitta strax under/vid naveln, utan ska sitta "under magen"
Kan få panik om man tagit på strumpor och ngt inte sitter bra vid tårna, utan skrik blir direkt innan man knappt hunnit släppa resåret vid vaden då man tagit på strumpan.
ja de var lite av det.
Barnet kan blir ledsen, om någon pratar "högt" eller ngt låter på speciella sett och bli vissa gånger ledsen för det gör så ont i öronen för det är så högt. vissa saker kan vara svårare att "höra" men mest problem med saker som är för högt.
och sen att främande kan lukta konstigt.
och barnet kan som är så liten, blir helt illamående ibland få kvälningar då barnet ser annat barn peta i näsan och äta.

Och mycket som jag nämnde nu gör mig så otrolgit ledsen att mycket av dessa problem har även jag.. att jag önskar ingen annan att ha så,,

fråga på om du undrar, ja andra med om ni vill

När jag sa de här med utegångsförbud så sa hon, "du är arg på mig fortfarande" Hon förstår varför hon får utegångsförbud. Jag frågade om hon visste och hon upprepade. Hon förklarade att hon trodde att om hon knäpper av den släcks lyset. De jag tycker är jobbigt är att hon ska få kosekvens på nåt som hon faktiskt inte gjorde för att vara elak.

Anonym (hej). Ber om ursäkt för att jag lägger mig i... Men jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver, från när jag var barn.

Förutom det du skriver som stämmer väl in på mig så vet jag att det pratades om att jag hade otroligt "livlig fantasi" vilket om jag ska vara helt krass handlade om att jag hittade på saker (ljög rakt ut) om saker för att se vilken reaktion det skulle få... Ibland hittade jag på lögner som jag till och med trodde på själv och hade ofta små "samtal" med mig själv inne i huvudet.
Känner igen mig så väl i det du skriver, önskar bara att mina föräldrar hade haft samma förståelse och insikt som du tycks ha. Istället fick jag alltid höra hur dålig jag var och hur besvärlig jag var och ingenting dög till.

Du lägger dig inte i. Bara roligt om man kan få respons på sånt man skriver. då detta är en sak som berör mig.
Den barndom ja själv haft, ska mitt barn inte få!
Då jag tog upp med min psykolog om barnets probem sa hon till mig, "Hur går det nu för er med syskon? Jag tror det skulle vara bra för dig med ett barn till, än att focusera dig så på ditt barn"

(men jag är sån att jag tar upp olika svåra ämnen varje vecka, sånt som berör och tynger mig mest då, och om de samtalet då tog 50 min om mitt barn o barnets problem o betende så önskar jag Låt mig få den tiden, för nästa vecka är de ngt annat som tynger mig)

Vårt barn har ingen diagnos, och jag får "lugna ner mig själv" och se hur allt ut artar sig. jag nämnde lite på kontrollen för vårt barn på bvc om betndet. Bvc sa "Du har väl något?".. Jag sa: Vad då, NÅGOT????
jag blir så jevla trött på folk som ska  se mig som en annan "klass" av människa för min jevla diagnos, och vissa som ska skämta om mina funktionshinder, störningar och göra narr av mina problem. men jag är dubbel. jag kan bjuda på mig själv, men då en kompis lilla unge på nyss fyllda 3 år säger  "Damp unge" i min närhet, blev jag arg och sa åt mamman vilken jevla uppfostran de har.

Tillbaka till BVC, så sa tanten; De är viktigt att inte ditt barn inte hör dig prata om dina saker. Upplyste henne om att såpass mycket förstår jag. och Mina problem är mina, och prata psykiska och svåra saker gör jag inte. jag är inte dum.

jag beklagar att du haft en jobbigt barndom du med!

ja har fortfarande "samtal" i mitt huvud dagligen och ännu mer om jag ska bort till några som kan innebära frågesättningar, eller situationer som är nya.

Jag har också såna samtal i mitt huvud fortfarande... kanske för att jag är den enda jag har att prata med. Nä men ibland så undrar jag verkligen hur det står till på hjärnkontoret... Jag är inte en person som gillar att använda ordet normal men jag känner mig som en alien bland alla andra.

Det där med att hitta på saker och överdriva finns fortfarande kvar, speciellt om jag mår dåligt. Jag gör allt för att bli sedd, få uppmärksamhet... Faaan så svårt det här är att skriva, så här ärlig och öppen som jag är här i tråden har jag aldrig varit.

Ibland så känner jag mig som två helt olika personer och enligt min fd sambo så beter jag så ibland... Mitt humör kan svänga på nån minut och när jag blir arg så blir jag så arg att jag säger saker jag inte menar, kastar saker och slår i grejer. Blir så hysterisk att jag inte kan andas om vi bråkar och han hotar att lämna mig och göra slut...

Jag är hemsk att vara tillsammans med om man på allt detta lägger enorm osäkerhet, sjukt kontrollbehov och extrem svartsjuka. Så hur blir man bättre? Jag har kämpat i så många år, iofs alltid ensam utan hjälp, men utan framgång.

jag har förövrigt mått lite konstigt den sista tiden/dagarna.
mycket kan bero på en sak jag ska göra på tisdag som är psykist krävande.

en sak som ja märker på min medicin, eller om de kan vara tvångs tankar, ilska, intresse? eller fly livet, är att jag för första gången sen jag flyttade till min man och vårt hus har vart ute i trädgården nu de senste dagarna i enda frånd e ja vaknar till 21 tiden vissa kvällar.
 idag fick jag tom en komentar av en av grannarna , att vi verklgien har kommit i  trädgårds tagen och vart flitiga som jobbat så mkt under  flera dagar.

samtidigt som jag är så jevla trött på att vissa ska komma med komentarer  (även om komentarerna är redan ifrån början av vårt barns liv) till att i bland få lite små "pikar".
så har jag fixat ordning, vart sur, förbannad, bara önskat att  en av de jävla pedanterna överklass snobben kunnat komma ut och berömma... men nää.. vad sa han?
Ser du "vår rensar" ... jag suckar -Ahhh. ont som bara den i kroppen smärtstillande i kroppen. och gubbfan säger; -Ja, det finns att göra!

i torsdag satt jag om vart anant och var arg, för att bryta ut i gråt av alla press, och de som komma sak, och denna jevla stora tomt.

vissa kvällar blir jag sur irrriterad då jag MÅSTE gå in, då jag inte vill sluta greja. (för jag är inte klar där ute och jag blir inre arg då jag nu inte lykats slutföra)

jag är även så pendlande i mina känslor till/om min man. helt underbar man, snäll omtänksam, generös, säger han älskar mig minst 2 ggr om dagen. berömmer mig.
men svårt att acceptera vissa saker, som jag kanske inte borde vara så "hård" mot. jag känner mig totalt emotionell störd i vissa stunder, men i stundens hetta är de "f*n ta dig"... vart så nära många gånger att ringa och skaffa mig en lägenhet. bara för att få sticka då jag blir så irriterad och vill vara ifred.. (men han sa, säg bara till då du behöver vara i fred, så kan ja sova där uppe på ovan våningen.. om de är de du behöver)

Kroppen kan värka som bara den, huvudet kan göra så ont så jag är så illamående, vissa dagar kräks. (mm) och tvingar mig göra "mina syslor".
för jag känner mig så otroligt värdelös människa, fru, mamma..
När jag mår så dåligt  i kropp o själ och dagar med extra värk, så hör jag bara orden som jag fått höra av några "samhälls parasit"..

Och går jag då ut i trädgården och fixar, med smärtstillande i kroppen så kommer väl någon ifråga sätta hur jag kan och orkar vara i trädgården men inte jobba..

Är jag inne så får man skit för att man inget gör där ute, och att om ja endå inte har ngt att göra så kanske jag borde ut o arbets träna eller göra annat.

gör jag inget för jag har så ont, är så fruktansvärt deprimerad inom mig, men spelar såna spel inför många. kräkningar mm  (som ingen ser, så undrar de ju varför jag bara går hemma.

jag hör orden i huvudet, värdelös, lat, ful , fet, äcklig, samhälls parasit, rädslan att min man skulle bli besviken om jag ine orkat (fast han inte begär ngt, om ja inte orkar så hjälper han till då han kommit hem efter 11 timmar borta)

Nu väntar jag förutom de som händer  på tisdag
remiss kallelse
till neurolog, reumatologen, öra/näsa hals mottagning, har vart på ögon mottagningen.
måste ringa och höra med kriurgmott. om de struntade i utredningen om min  binjure.. kirurgen ville att de skulle utreda mig och lämna prover men ännu inte gjort. o ska snart till tandläkaren o dra tand.

är det någon i detta dorumet som bara går hemma på dagarna, och ska fortsätta göra detta i fleraår till? eller och har gått hemma i flera år tillbaka?

Jag har krasst sett varit arbetslös sedan jag hoppade av gymnasiet 1907... Har haft lite praktiker och ströjobb men ingenting långvarigt. Går hemma hela dagarna och det driver mig till vansinne, jag klättrar på väggarna.

Ni andra som går hemma, hur sysselsätter ni er??? Jag hade ett gymkort tidigare men var tvungen säga upp det när sambon lämnade mig i januari... skulle göra vad som helst för att få tillbaks det för det var en sån härlig känsla att gå dit varje dag. Men jag har inte råd med 300 kr i månaden för det

ja känner igen mig i så mkt som du skriver ojojo.. så som mitt humör kan vara. att bli arg för "skit saker"  (du kan ju läsa de inlägget ja skrev innan om  min man) tyvärr sårar de ju naturligtvis med alal hot ja kommer med.
och jag får ett jekla humör då någon inte uppför sig, behandlar mitt barn bra.. jag är som en vakthund på barnet. kan tända till inoom mig genom att bli kokande arg.

och om jag blivit arg, så kan ja bli arg på min man om han tar upp. ja säger bara TYST, jag är inte arg längre, förlåt, jag är glad nu. men du får itne vara sur nu. jag är glad. förlåt. jag är inte klok ddär uppe emellan åt. men om någon kunde se hur de är i mitt liv i min hjärna så kanske mer folk kunde förstå lite lättare..
 ja är nog eg. ingen elak o dum människa men mina impulser går inte styra alltid men försöker kämpa.om hon inte visste att maten skulle bli förstörd och inte fått de förklarat för sig så var de en mkt snäll och fin gest att hjälpa till att vara duktig flicka.
Hon kommer nog aldrig göra om de.(hoppas ja)

Igår blev jag "mörkrädd" då jag sa åt vårt barn att plocka upp en liten sak på golvet, och barnet säger bara NEJ, då tar jag upp en bekants "bebis".
Att om den vart där och fått den i munnen att den kunde ha dött.
Barnet flinar och små skrattar, Ja men de ska ju ändå få en ny bebis snart.
jag och min man tittade på varandra och jag började gråta inom mig
Vilken empatistörning. aldrig hört sett denna sida hos barnet innan. som annars är så "kär" i de barnet.

Idag var vi ute i trädgården, min man står med sådan "hand gräs trimmer" hmm vad heter det.. han ska fixa till "linan" och vårt barn var så nära på att starta den. Min man gapar, vad gör du, jag fixar ju här. hade du satt på den nu hade jag inte haft mina fingrar kvar.. barnet säger; Skulle du inte kunna äta då?

jag dammsuger varannan dag på neder våningen, går till psykolog varje vecka, har läkare ibland varje vecka. vilar mig, "egen tid".. har hand om vårt barn. tvättar. åker handlar mat, åker ut med bilen för att lämna hemmet. I bland till ngn "vän" som bara går hemma med.
Gick innan 1 gång i veckan hos sjukgymnast o tränade men orkar inte alltid köra in och träna, då jag itne orkar så mkt utan att bli så trött så fort. och att jag gillar inte att jag msåte boka tid. jag vill komma dit då jag vill och orkar iom jag endå tränade själv.
men tyvärr får man inte de.

har en del tvångs behov saker varje dag jag gör för "inbillad" rädsla . odh tvång o rädsla

behövde du inget betala??  skulle vara intressant o läsa om ens liv.

 jag skrev på fullmakt till min psyk läkare att ja ville han skulle hämta hem de.. ska till han i slutet av månaden hoppas han hämtat hem