Carolin E skrev 2009-03-27 19:14:12 följande:
Tack för välkomnandet :DÄrligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska svara, eftersom jag ännu inte är förälder själv, men jag uppskattar verkligen att du inte försöker försköna föräldrarollen med en problematik. Och jag uppskattar att du svarade så ärligt.Det är sådant jag oroar mig för ska hända. Jag VILL ju bli en bra och lugn mamma, och önskar jag kan bli det fastän jag också har jättekort stubin. Visst kan man absolut till 100% vara en bra mamma fastän ens egna "problem" går ut över barnen, så jag menar inte att under några som helst omständigheter kritisera dig. Men jag har fått upp nån slags bild i huvudet att jag kommer lugna ner mig när jag blir mamma. Någon illusion om att föräldrarollen kommer plocka ner mig på jorden och bli ansvarsfull. Jag förstår innerst inne att det troligtvis inte kommer hända automatiskt, men man får väl ändå en gnutta mer motivation till att vara en bra förebild som mor?Jag vill inte att mitt barn ska behöva uppleva mig i det stadiet jag befinner mig i just nu. Jag känner mig egoistisk som "vill ha ett barn" och min plan lyder att jag förhoppningsvis om inget fysiskt hindrar mig, kunna bli gravid innan jag eventuellt sätts på medicinering. Folk påstår att det finns bra läkemedel mot adhd och det låter logiskt tycker jag. Det är ju en konkret diagnos till skillnad mot min borderline jag inte kan medicinera mot och måste lära mig leva med. Dock tar det emot, hela kroppen skriker efter ett barn, och det tar emot att behöva vänta först på att utredningen blir klar, sedan testa medicin som förhoppningsvis fungerar, och efter det måste jag sluta medicinera för att bli gravid.Förlåt att det blev så långt inlägg. Det är bara skönt att få diskutera med andra i liknande situationer.
Hej. Jag är mamma till 2 barn som är 3 o 5 år. Jag har diagnosen add o har nyligen börjat på concerta, vilket har gjort superskillnad i mitt samspel med barnen särskilt. Visst är det rätt det du tänker att man mognar när man blir förälder, det gjorde jag med men kanske mer instinktivt, o att man blir automatiskt ansvarsfullare o får en slags grund mammakänsla. Men tillvaron i övrigt har vart skitsvår för mig ändå, känner mig barnsligare jämfört med jämnåriga i mkt. Speciellt när det kommer till alla tråkiga ansvar o plikter, ekonomi o sånt. Matlagning har jag också behövt tydliga direktiv av sambon för att få till på rätt sätt, eftersom jag haft anorexia o har svårt för en del sånt. Och KORT stubin, eller snarare INGEN stubin alls... Allt detta har blivit tydligt bättre på bara några veckor, känner mig jämnare o ser klarare på tillvaron. Och har mkt bättre samspel med ungarna som sagt. Har av o till självmedicinerat mej med cs under deras liv innan, så vet när det har funkat bra respektive mindre bra. Men mammagrejen den kommer i takt med att magen växer vare sig man vill eller ej. Fast jag tror jag mognade långsammare in i det än många andra, fattade nog inte helt o fullt hur stort det är förrän jag hade fött nr 2. Jaha, det var lite om mej. Du verkar ju sund o klarsynt o det bådar ju gott, lycka till med ditt barn projekt....