Att säga "duktig"

Om man är en person som säger duktig utan att mena det och misslyckas i att bekräfta barnet som person oavsett prestation, så lär man nog inte lyckas förändra det genom att byta vokabulär heller. Antingen förmår man att förmedla ovillkorlig kärlek till sitt barn, med eller utan "duktig" eller också gör man det inte. Förstår var det är man vill uppnå å teorin, men i praktiken tror jag det inte gör vare sig till eller ifrån, för barnets livskvalitet. Det blir en pappersprodukt.

Allt har att göra med den känsla och stämning som råder i förhållandet förälder/barn, och det sitter djupare än så. I min värld så spelar det ingen som helst roll om jag säger: Vilken fin teckning du gjort, eller om jag säger: Du har gjort en teckning till mig, vilka vackra färger....

Men vad skulle du säga i situationen där din 9 månaders bebis för första gången själv lyckats ta sig upp i soffan och sedan glädjestrålande vänder sig till dig för att se om du sett vad han lyckats med?

Sen ÄR ju inte små barn såna små självförsörjande individer ännu..och jag tycker det känns otroligt sorgligt på nåt vis att de ska vara hänvisade till att berömma sig själva på nåt vis...de sitter ju faktiskt mentalt ihop med föräldrana.

Ös på med kärlek och bekräftelse till era barn, min dotter är 14 och helt underbar.

Jag anser att alla har rätt att tycka och känna som de vill.
Vill du fortsätta att säga att ditt barn är duktigt så har jag ingen ambition att få dig att ändra dig, du menar ju trots allt väl och det kanske kommer gå jättebra.

Det känns som du inte respekterar mitt sätt att se på det, varför ligger det i ditt intresse att få mig att ändra uppfattning Queen70?

Tror du att jag skadar mitt barn genom att få barnet att vara glad och tillfreds för egen del istället för att koncentrera sina handlingar på att falla i god jord hos omgivningen?

Det tror inte jag, var och en förälder gör det man själv tycker är det bästa och vissa lyckas, andra inte.

Huvudsaken är att framför allt barnet mår bra men självklart andra inblandade också, sedan hur man tar sig dit är upp till var och en anser jag

Jag håller inte med. Att säga "vad fort du åker" är väl i allra högsta grad en bedömning!

Jag har läst din länk, men jag tycker inte att jag blir klokare. Jag gillar som sagt idén, men eftersom jag inte riktigt förstår tankarna bakom så fortsätter jag att fråga. Det är alltså inte bara ifrågasättande, utan ett reellt intresse!

Jag håller absolut med om att det är en stor skillnad. Men jag håller inte med om att "vad fina färger" eller "vad högt du klättrar" innebär att barnet gör det för sin egen skull. Barnet gör det ju fortfarande för förälderns skull ("mamma tycker det är bra när jag använder färger/klättrar högt").

Nu förstår jag inte vad du menar? Om jag ifrågasätter vitsen och debatterar syftet så innebär det att jag inte respekterar dig???

JAg ställer frågor, eftersom jag inte förstår meningen...Och hur man ska uttrycka sig istället. Jag gav ett exempel, där jag tänkte att du skulle kunna illustrera för mig hur man ska göra, jag är genuint intresserad av hur nån som följer den där modellen skulle göra och säga där?

Sen som svar på din direkta fråga, så tror jag nog i alla fall inte att det är direkt nyttigt för ett litet barn (låt oss säga under 1 år) att denne ska lära sig vara självförsörjande på tillfredställelse. Så små barn har inte frigjort sig på från sina föräldrar utvecklingsmässigt ännu, för att klara av att tänka och känna: (spelar ingen roll vad nån annan tycker, detta gör jag för min egen skull) De är helt beroende av föräldraran i den åldern. Och som nån sa så spelar det ju mindre roll om man berömmer i form av ord eller bara genom att se entusiastisk och glad ut. Drivkraften är ändå till stor del att få reaktioner från föräldrarna.
För jag utgår ifrån att ingen skulle vara så grym att de INTE bekräftade barnets lyckliga leende när de lyckats med nåt, med att le tillbaks och se entusiastisk ut...

Jag är av den meningen att begreppet barn innefattar människor i åldern nyfödd till runt tonårstid, du har ett snävare begrepp på vilka som kan benämnas barn.
Bebisålder samt tidig tonår är den minsta delen av det jag anser vara barn så jag tänker allt från 2-3 år till runt 11-13-årsåldern ungefär.
Jag förstår att en människa under ett år har vissa begränsningar utan att gå in på detaljer.

Vad le tillbaka har att göra med att kalla ett barn duktigt vet jag inte, men jag respekterar dina tankar även ifall jag personligen anser att den sista meningen var helt OT då jag inte tror att någon påstått något om utebliven feedback till ett lyckligt barn. Har dock inte grundläst alla inlägg så jag kanske har missat något, ber om ursäkt isåfall.