Att säga "duktig"

Min dotter är inte bara duktig, hon är DUUUUKTIG!!! Flera gånger om dagen och det får hon höra varje gång. Hon får också höra att hon är härlig, rolig, fin, osv.

Man kan säga duktig 2000 gånger om dagen utan att det skadar barnet. Tror folk har fått detta om bakfoten helt enkelt. Det som skadar är att barnet får veta att man INTE är älskad om man inte presterar. Min unge kommer att veta att jag älskar honom oavsett. Vilket inte hindrar att jag kan säga att han är duktig och bra och gör fina saker HELA tiden. Det är inte samma sak som att göra dem tveksamma över om huruvida de är älskade och uppskattade även om de gör dumheter eller ritar en skitful teckning eller får taskiga betyg.

Förstår att tanken på nåt vis ska vara att barnen inte ska vara beroende av uppskattning utifrån utan ska vara självförsörjande på det viset. Helt galet då ett barn psykologiskt hänger ihop med föräldrarna och hela tiden söker bekräftelse från dessa. Att då mötas av nåt återhållet neutrum är ju helt sjukt. Här ska det tjoa och tjimmas och spelas trumpet när mitt barn åstadkommer nåt. Världen och verkligheten med sina tuffa bedömningar kommer tids nog ändå....

Nej, nej, nej! Det handlar INTE om att vara neutral, det handlar om att bekräfta istället för att berömma. Istället för att säga "vad duktig du är" när barnet klättrar upp i soffan kan man säga "titta, du sitter i soffan!" (i brist på bättre exempel). Det handlar alltså om att bekräfta och SE barnet istället för att släntrianmässigt haspla ur sig "vad duktig du är". Med det vill jag INTe ha sagt att ett "duktigt!" alltid är slentrianmässigt

Jag köper den här idén, verkligen, men jag är inte alltid duktig på att omsätta teori i praktik. Min killar för höra både uppriktiga och slentrianmässiga "duktigt!", men de får även bekräftelse istället för beröm många gånger.

Det är ju just det det handlar om; att bekräfta istället för att berömma! INTE att förhålla sig neutralt.

Sådär vill min svärmor att jag ska göra med min dotter också.
typ "Du kunde klättra upp i soffan helt själv!!" med glad röst.
Eller "Nämen, har du tagit på dig skorna helt själv?"

Dock orkar jag inte alltid tillämpa det. Men när jag säger att min dotter är duktig så är det aldrig slentrianmässigt. Faktiskt.

Fast jag säger nog väldigt sällan "vad duktig du är", jag säger nog mer "vad duktigt av dig att klättra upp i soffan helt själv", eller "vad duktig du är som snurrar så bra", osv.

Vi kan enas om att vi inte har samma synsätt och det är helt ok.

Här är dock en artikel som beskriver det jag försöker förmedla på ett mycket bra sätt.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_478387.svd

I såna fall så är det ju bara ett simpelt ord man hängt upp sig på (duktig) so whats the point...?? Om man ger sitt barn positiv (för jag utgår ifrån att det ska vara positivt ) respons om de gör nåt "bra" så spelar det ju ingen roll om det är så att man använder ordet, bra, duktig eller bara ser glad eller entusiastisk ut, för då "riskerar" väl ungarn ändå att "drabbas" av "duktighetskomplex??

va? e det fel att säga duktig nu oxå, jaha de var det fel oxå..:P Visserligen att jag hörde av en kompis, kompis som jobbar på dagis att de skulle sluta säga duktig/fint till barnen för finns det positiva saker finns det negativa saker o det e inte bra tydligen, vet int eom det gör det nu men knasiga regler hade de fått iallafall...

Har inte läst bakåt vet inte om detta kommit upp, men av det jag läst så är det väl så att pojkar oftast får beröm för det de gör (typ om de är snabba) medan flickor får beröm för hur de är (snälla, duktiga...). Problemet är ju inte att berömma utan att vad man berömmer...