Att säga "duktig"

Bite me skrev 2009-06-05 20:18:13 följande:

Jag med. Det "berömmet" satt långt inne.

Helt ärligt, jag håller med. Jag är uppvuxen med min mamma och hon körde med "nu var du duktig", "var nu snäll!" och sånt. Har ingen sjuklig prestationspress för det.

Och jag förstår helt enkelt inte skillnaden mellan att säga "vad glad jag blir när du har ritat en teckning åt mig!" och "vilken fin teckning du har ritat åt mig!". Som någon skrev, barnet fattar direkt att det, om det gjort något "duktigt", "fint" eller "bra", lika gärna skulle kunna göra nånting "oduktigt", "fult" eller "dåligt". Så om barnet fattar det, varför skulle det inte kunna fatta att det skulle kunna göra någon "ledsen" istället för "glad" då?

Sen kan jag lika ofta säga att min dotter var duktig, bra, fin osv som att säga att jag blir glad. Ibland när jag säger "vad bra att du gjorde så, Lova!", så säger hon "ja, då blir jag glad, och du blir glad!", "ja, det blir jag!" svarar jag då. Nej, jag kommer nog aldrig förstå varför det ska vara så förbjudet.

Nu när jag läser igen, det jag skrev, håller jag med om att det lät lite korthugget. 
Kan dock tillägga att dialogen ovan är något nedkortad. Sonen sa bl.a. "visst var vi duktiga som hörde efter dig" och fler repliker utbyttes. Kanske låter det korthugget så som jag skrev, men jag kan garantera att berömmet INTE satt långt inne. Dessutom kan man säga mycket med ett tonfall, som inte går att återge i skrift. Sönerna visade absolut ingen besvikelse utan bekräftelse. Jag såg på dem och tog omkring dem när jag talade till dem.

Ja, jag kunde ju bara utgå ifrån det du skrivit, o det lät ju inte så positivt, men det är svårt att återberätta en händelse också på ett forum utan att inlägget blir en novell.

Precis! Men det är ju bra att man får återkoppling så att man kan tänka på hur man skriver nästa gång. I mitt huvud finns ju ett scenario som för mig är självklart. Men jag kan tänka mig att ni fick helt andra scenarion i era huvuden.

TYvärr är det priset man får betala på ett forum, men samtidigt kan du ju förklara att det blev lite fel formulerat, så ingen skada skedd.

Det där att man inte ska säga duktig är ju så knäppt att det inte är sant. När min lille tittar glatt på mig när han lärt sig klätttra upp på soffan eller nåt annat nytt så ska jag alltså förhålla mig neutral till det.....Kul liksom...NOT.

Jösses, jag köper inte heller idén. Idag har mina barn varit duktiga på jättemycket, de har dansat, sjungit, hämtat blöjor, snytit sig, här haglar berömmen. Jag fick inte själv mycket beröm som liten, så jag överöser mina med beröm istället. Det är inte skoj att växa upp utan att få höra att man är duktig eller smart, utan att höra visst, du dansade fint, men Lotta var bättre, betyg 4 är ok, men se till att få en femma nästa gång.

läste detta strax innan jag pratade med min lillasyster.. och frågade henne vad hon tyckte.. och vi var helt överens....

våra föräldrar har alltid berättat att vi var duktiga och bra.. när vi gjorde bra saker, tog egna initativ och presterade.. och inte har det skappat något jäkla överkomplex hos oss.. vi är dem vi är och det duger super.. och det är väl just för att våra föräldrar har varit duktiga(!) med att berätta för oss att vi är bra! vi har aldrig själva behövt fundera så mycket på det.. vi har båda två alltid känt oss uppskattade och duktiga!... :)

låter sjukt tycker jag. varför skulle det vara så ?..inte logiskt på något sätt.