Att säga "duktig"

Men tror du att det är det man gör om man använder ordet "duktig"? Jag kommer mycket väl att kunna säga att min son är duktig om han får bra betyg i matte, eller får dåligt betyg men ändå kämpar på. Däremot kommer jag att se till att det aldrig råder några tvivel om hans värde eller hur älskad han är ÄVEN om han suger i matte, eller skiter i läxorna. Vi verkar inte komma längre, men jag har uppenbarligen mycket svårt att förstå syftet med att bannlysa ordet duktig.

Kan inte folk bara använda sunt förnuft istället för att läsa krönikor och gå hem ock ändra om hela familjen. Min dotter är i alla fall duktig, sedan kan ni som vill hålla på och linda in det ordet bäst ni vill hemma hos er.

Inte nödvändigtvis, det beror alldeles på hur man (miss)brukar ordet. Det är en svår balansgång att boosta någons självförtroende utan att samtidigt riskera att bygga upp självkänslan på prestationsbas.Sunt förnuft är att inte köpa det man läser utan att reflektera. Sunt förnuft är att ta familjens och de ensklida familjemedlemmarnas behov och egenskaper i beaktande innan man tillämpar en teroi i praktiken. Det finns inga universallösningar.

Har inte läst hela tråden ska jag säga.

Men jag tycker ditt resonemang låter sunt här.

Jag köpte just det som Jesper Juul skrev om att berömma prestationer kontra att visa "jag älskar dig". Han menade väl inte att vi inte alls ska berömma prestation. Att prestera och "vara duktig" bygger självförtroende. Det han menade (som jag tolkar honom) var väl att vi tyvärr ofta alldeles för OFTA berömmer prestationer ISTÄLLET FÖR att lära/visa barnen att "jag älskar dig oavsett vad/om du presterar"?
Alltså; att ge barnen ovillkorlig kärlek för att bygga självkänslan. Barnet "frågar" inte nödvändigtvis efter beröm över sin prestation utan vill bara ha uppmärksamheten; bekräftelsen på att de finns och att föräldern SER dem och deltar i deras liv.
"Åh, vad kul att du har ritat en teckning!" kontra "Vilken fin teckning"
"Ja, jag ser vad du klättrar!" kontra "Vad du kan klättra högt"
"Oj, vad du ser glad ut när du gungar!" kontra "Oj, vad du är duktig på att gunga"

Jag tror absolut man KAN göra både och! Jag upplever nog att mina föräldrar lyckats rätt bra med det. Men, jag har också mött många vuxna i mitt liv som har gott självförtroende, men usel självkänsla. Speciellt en av dem tänker jag gällande detta... utifrån personens egna beskrivning av sin uppväxt så tror jag föräldrarna där inte lyckades att förmedla just den där ovillkorliga kärleken. Däremot berömdes prestation i alla lägen. När så personen som vuxen fått en kronisk fysisk sjukdom så drabbades personen också av en depression. Hela dennes yrkesliv, hela dennes "jag" nästan "försvann". För vem VAR h*n om h*n inte kunde prestera?
H*n blev som liten huvudsakligen älskad för det h*n GJORDE, inte för den h*n ÄR. Det betyder ju inte att föräldrarna inte älskade personen ovillkorligt. Men de lyckades inte förmedla det i och med att de valde bort att VISA det på ett tydligt sätt.

Leoella: bra skrivet. Det handlar inte om att det ena utesluter det andra. Man kan absolut berömma en prestation, men mycket hänger på HUR man berömmer, så att personen i fråga inte bygger sitt värde på vad hen presterar.

Alltså finnes det ingen mening med att ta bort "duktig" ur sin vokabulär

Queen 70: Jag tänker PRECIS som du!! Håller med dig i allt du skriver. Detta med "duktig"-ordet, och att det skulle vara negativt, får ju föräldrar att sila mygg och svälja kameler helt. Det handlar ju om att se och respektera barn, hjälpa dem framåt, lyfta och stötta! DET är det viktiga när vi ska hjälpa våra barn att utvecklas. Inte att vi väljer ordet "bra" framför ordet "duktig" (som för övrig i min värld är hugget som stucket).

Både och ja! Det måste vara det sundaste. Barn ska INTE känna sig bedömda utifrån prestation när det handlar om sitt egenvärde. Men att även ge cred för att de ibland HAR presterat bra ser jag bara som fullt naturligt. Hur ska de annars klara sig senare i samhället? Hur ska de fixa att få betyg, om de aldrig någonsin har blivit ens introducerade i att man ibland får sin prestation bedömd?

äh, säg duktig! 

Inte att ta bort, men att reflektera över hur och när man använder det. Sen försöker jag absolut inte påstå att jag är någon slags förebild. Jag slänger ur mig ett slentrianmässigt "duktigt" emellanåt, det sitter i ryggmärgen sedan barnsben. Men jag försöker att reflektera och att se när barnet vill ha bekräftelse för en känsla eller upplevelse och när barnet vill ha beröm för en prestation. Om jag berömmer försöker jag också tänka på att berömma vad som åstadkommits, inte barnet i sig, för att inte barnet ska lära sig att värdera sin person utifrån prestation. Är jag luddig?