Att säga "duktig"

Nej du är inte luddig. Jag vänder mig inte mot tankegången att man ska bekräfta barnet för den som den är istället för enbart vad den presterar. Jag har bara svårt att förstå kopplingen till just ordet "duktig". Jag tror folk kan göra det väldigt enkelt för sig på det viset, när saken i själva verket är väldigt komplex. Och då kanske man kan göra mer skada än nytta. Denna fokusering på ordet DUKTIG som har varit i denna och andra trådar blir nån slags "quick fix" som jag inte tror fungrar. Tror du själv sagt (orkar inte leta nu) att du ofta gör "fel" och säger duktig, fast du jobbar på det etc. Och i min världe så har det lilla ordet egentligen inte ett smack med saken att göra liksom....

För mig är ordet duktigt ett exempel som representerar mina tankegångar. Det hjälper ju inte att byta ut ordet duktig om man inte omformulerar sig.

Ex.
- Mamma titta vad högt jag klättrat!

- Vad duktigt du är.
- Vad bra du är.

Same, same...

- Oj, vad högt upp du är! Det var modigt!

Bekräftar och berömmer prestationen, inte barnet. Fast jag tror att man kan säga till ett barn att "vad modig du är". Det är ju lite som att boosta självkänslan, inte att värdera barnet. Men det är svårt, det är många gånger en hårfin skillnad.

Läste här i tråden om något som deltagit i en workshop på dagis som gick ut på att byta ut ordet duktig mot bra. Då har man ju helt missat poängen.

Det var jag. Ja, totalmissat poängen. Vi föräldrar stod som fån och förstod faktiskt ingenting .

Jag menar : bekräftar barnet och berömmer prestationen.Förstår det

Men när ska man sluta?
Om jag går en hitt en vän och hon ex bjuder mig på mat så säger jag,

- Åh, vad fint du har det!
- Du är verkligen duktig på att inreda
- Jättegod mat, tack, du är verkligen bra på kladdkaka...

Är det bara förbjudet med duktig till barn?

Jag tycker att det är skillnad på hur man berömmer barn och vuxna, ja. En vuxen har ett eget ansvar för sin självkänsla medan vuxna har ansvar för barns självkänsla.

Ja, eg håller jag med...även om man ofta ljuger när man berömmer vuxna...skulle kunna bli en annan intressant tråd, hur mycket man ska köra med vita lögner "vad fin du blev i håret", "vilken härlig klänning" ect

Ja, det är svårt att inte dra en vit lögn emellanåt, även om jag försöker undvika de mest uppenbara.

Visst vore det väl trevligt om vi generellt kunde liksom älska även våra vänner utan att hela tiden fokusera på deras prestationer? Eller snarare; att vi verkligen visade/sade det oftare!

Men; som Justess skrev: det är ju inte vårt ansvar som vuxna på samma sätt.

"Bekräftar och berömmer prestationen, inte barnet." Men det är barnet som har utfört prestationen, berömmer och bedömmer man inte barnet i samma veva då? Om du förstår hur jag tänker? Får inte riktigt ihop det där.

Det kanske bara är jag, men jag får allergiska utslag om någon kallar mig för "duktig". Det låter nedlåtande och på något sätt inte trovärdigt. Jag tar gärna emot positiv feedback eller beröm av alla möjliga andra slag ("vad gott det var", "vad roligt att du ordnade det här", "vilken bra text du har skrivit" etc), men just ordet "duktig" får mig verkligen att rysa. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det.

Jag formulerade mig lite tokigt här, som du kanske ser av mitt tillägg ovan:

"Jag menar : bekräftar barnet och berömmer prestationen."

Men visst, jag håller med. Om man berömmer en prestation så berömmer man barnet. Samtidigt tror jag att att det beror på hur man formulerar sig och vad det är man berömmer. Kontentan av vad jag försöker förmedla är ju att barnet inte ska värdera sig själv utifrån hur framgångsrikt hen presterar, egenvärdet ska inte vara beroende lyckade prestationer. Självklart är det viktigt att boosta både självkänsla och självförtroende, vad som är viktigt är dock att inte självkänslan bygger på ett gott självförtroende (eller hur jag ska formulera mig), att barnet kan misslyckas med en prestation utan att känna att självkänslan får sig en törn. (Utopi?)

Jag vill påpeka att jag absolut inte är någon expert på detta, utan en "glad amatör". Jag kan säkert formulera mig tvetydigt och motsägelsefullt i mina entusiastiska försök att ge min syn på saken. Jag vet vad jag menar, men det är inte alltid lätt att förmedla rätt.

Men det är ju just det som är charmen med FL, att vi "vanliga" kan tipsa, tjata och råda varandra. Vill man ha experthjälp tror jag alla vet att detta inte är rätt forum...

Jag håller verkligen med i debatten. Samma sak gäller i skolvärlden (där är jag expert Det är inte bra att säga "bra" till allt som eleverna presterar. För hur ska de då skilja mellan ett G bra och ett MVG bra? Då är det som flera har skrivit, mycket bättre att berömma det som faktiskt ÄR bra, "vilken fantasi du har"( om det är mycket stavfel) eller kanske "du använder många långa och svåra ord" ( om innehållet är ganska torftigt).

Jag menar inte att man ska felsöka, men att man ska leta efter det som just gör den speciella prestationen bra. Sedan, vid tillfälle, måste man också ta upp de mindra bra sakerna. Och det gäller nog både i skolvärlden och hemma....

Håller helt med det du skrivit i den här tråden Queen.

Ang. Jesper Juul så tycker jag att han verkar vara trevlig och ger bra råd till föräldrar i de case jag läst i Vi föräldrar. Min invändning "mot" honom är att han säljer en teori som han inte har några vetenskapliga belägg för. Han är inte publicerad i någon vetenskaplig tidskrift (peer reviewed alltså) som jag kan hitta och har alltså inte gjort någon studie för att bekräfta sin teori. Han "vet" alltså en himla massa om sånt som inte går att veta. Och säljer det som sanning. Han kanske inte menar att bli en gud för en massa föräldrar, men det är så han brukar säljas in här på familjeliv (inte specifikt i den här tråden) och av de jag pratat med irl. Lite sund skepticism tycker jag att man ska idka i allt.

"bekräftar barnet och berömmer prestationen" Det blir ju bättre . Jag förstår nog hur du menar och kan hålla med dig. Använder själv inte ordet duktig så speciellt ofta, tycker det är lite intetsägande, på någotvis.ungefär så