morgonsolan skrev 2009-06-05 17:41:36 följande:
Men var går gränsen då? Skulle vi kunna säga "du är härlig att arbeta med för att du är så glad och positiv!" Eller "Du är så härlig att arbeta med för att du är så rolig och alltid skämtar!" Eller "Du är så härlig att jobba med för att du alltid ställer upp med kort varsel" För där någonstans, i det sistnämnda iallafall, så börjar det ju likna krav ändå?
Jag skulle bli glad om någon på jobbet sa att jag var duktig, jag har ju duktighetssyndrom, jag VILL vara duktig

Men jag ser också vad det har gjort för min självkänsla. Eftersom jag värderar mig själv utifrån min prestaion blir jag väldigt ledsen om jag tabbar mig på jobbet, jag ser det som ett personligt misslyckande istället för en lärorik erfarenhet som inte gör mig till en sämre människa. Jag jobbar på att inte koppla samman mitt värde som person med mina prestationer.
Var gränsen går är svår att säga. Jag tycker man kan uttrycka sig annorlunda gentemot vuxna än mot barn. Som vuxen har jag ett ansvar för mig och mitt välmående, min självkänsla. Som barn är det främst föräldrarnas ansvar att ge förutsättningar för att utveckla en god självkänsla. Utvecklar man en god självkänsla som barn får man en fantastisk grund att stå på.