Att säga "duktig"

ja jag läste också artikeln, så nu får ja sluta tala om för min dotter att det är farligt att hoppa från taket och ner i barnpoolen, hon ska lära sig på egen erfarenhet att hon kan skada sig!!

ja kan lätt erkänna att ja är den där oroliga mamma som säger att mina barn ska akta sig för ditt och datt!

Nu har jag inte läst hela tråden men... Jag funderar på om inte grundproblemet ligger i att vissa inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet och bekräftelse från föräldrarna som barn snarare än ordet i sig. Att man använder forumleringar som "du är så duktig" om barnet gjort några bra handlar väl om att forma dem så att de blir "duktiga" snarare än inte duktiga, genom att ge positiv respons när de gör något bra.

Om man som barn lärt sig att det bara finns två sätt att tillfälligt skaffa sig den efterlängtade uppmärksamheten från föräldrarna, antingen genom att vara duktig eller genom att vara dum, så blir det väl lätt att man fastnar i en av de vägarna då.
Söker bekräftelse antingen genom att bråka och göra uppror eller genom att jobba ihjäl sig för att få lite uppmärksamhet.

Jag tror det är ett större problem, barn som får massa uppmärksamhet "bara för att de finns" tror jag inte tar samma skada av att bli kallade duktiga, som barn som BARA får en gnutta uppmärksamhet när de varit duktiga.

Oj då! Jag säger att min dotter är duktig säkert hundra gånger om dagen... Hmm undrar om hon behöver psykologhjälp när hon blir äldre nu...
Ja, ibland vet man banne mig inte hur man ska göra eller säga...

OBS har bara läst Ts

Men om man bekräftar med ett positivt ansiktsuttryck och en glad röst, så innebär ju det i praktiken EXAKT samma sak som att säga "duktig" Dvs. att barnet får bekräftat att det gjort nåt positivt, tillskillnad att uppmärksamma om barnet dragit katten i svansen eller klippt av lillesyster håret. För då antar jag att man inte bekräftar med en positiv ton. Så då återkommer vi ju hela tiden till vilken KÄNSLA man förmedlar till barnet. Att se glad och positiv ut, eller att säga duktig blir liksom skitsamma...Om man inte ska förmedla den känslan av "bedömning" som man genom att utesluta ordet duktig, så skulle man vara tvungen att vara ett neutrum.

Jag tycker idén är väldigt intressant, men jag förstår inte riktigt varför det skulle göra någon skillnad...

Om barnet knyter skorna själv, och man som förälder säger "Åh, knyter du skorna själv" (istället för "vad duktig du är") - blir det verkligen nån skillnad då? Känner inte barnet ändå att "mamma är nöjd med att jag knyter skorna själv"? För det var väl det som var poängen, att man skulle lära barnen att göra prestationerna för sin egen skull, och inte för någon annans?
Likaså om man säger om en teckning "vilka fina färger" - är det inte en signal till barnet om att "mamma gillar fina färger"?

Ett barn vill väl alltid göra sina föräldrar stolta? Spelar det då någon roll om man säger "åh, vad duktig du är" eller "åh, vad fort du åker"?

Det enda som kanske är lite annorlunda är väl svaret "jag ser dig", men för mig - som är uppväxt med mycket beröm - känns det en aning... otillräckligt...

Jag tycker det hela är glasklart och håller fullständigt med Juul.

Det är en stooooooooooooooooooooor skillnad på att känna sig bra för EGEN del av något man gjort eller känna sig bra för att man gjort något som ANDRA tycker är bra.

Som det där med soffan: "Jag kom upp själv, vad skönt det var och vad härligt att jag äntligen kan!"

vs

"Mamma tycker jag är jätteduktig nu, jag kom upp i soffan helt själv.
Jag mår bra av att göra det andra tycker är duktigt av mig, då finns jag.
Vad kan jag mer göra för att få andra att tycka att jag är duktig?"
och helt tappar fokus på hur kul det egentilgen var att faktiskt ha kommit upp i soffan, fokus ligger nu istället på att göra andra nöjda.

TS, jag tycker att det låter sunt, man behöver itnet a bort ordet men däremot tänka sig för en aning hur man använder det