Korkad sambo

Har inte tid att läsa hela tråden just nu, och har bara läst ts och inte ev. tilläggskommentarer eller info.

Men jag måste säga att jag förstår dig, lite grann i alla fall. Jag tycker inte att det på nåt sätt är fel att pappan och barnen bestämmer sig för att åka och bada, men jag tycker att dom kunde väntat tills du kommit hem och fått ta igen dig en stund.

Jag är i alla fall sån att när jag kommer hem från jobbet vill jag gärna hinna ta det lite lugnt, läsa tidningen, gå på toa, såna saker, innan det händer nåt. Om det är planerat sen innan är det en annan sak, då jag vetat om det hela dagen, men annars blir jag ruskigt irriterad .

T.ex. tidigare då vi bodde inne i stan hände det ofta att svärföräldrarna kom förbi då dom var i stan, så när jag kom hem från jobbet satt dom redan i soffan och jag var tvungen att vara "social" genast. Istället för att jag skulle hunnit vara hemma en stund, hämta andan och sitta och slappa några minuter.

Anonym (solig) skrev 2009-07-01 12:38:15 följande:

Ts, jag har bara ett råd, sök hjälp utifrån! Och jag skriver inte det för att jag anser att du har nåt fel utan för att du kanske skulle behöva någon att prata med som inte dömer dig (såsom de gör här på fl).

Din ts får dig att framstå som otroligt kall, barnslig och självcentrerad om man inte själv upplevt det du pratar om. Jag är själv styvmamma och vet hur svårt det kan vara att sätta fingret på eller förklara varför en del vardagsgrejer blir så fel när man lever i en styvfamilj. Ibland tvingas man ställa upp på/stå ut med en massa grejer man verkligen inte vill för att man inte kan säga nej utan att man blir Askungens styvmamma nr 2 i allas ögon. Balansgången mellan att man ska ta ansvar för barnet när det är där och att inte behöva ta allt ansvar är rent ut sagt skitsvår. Då går det oftast till det att man gör för mycket. Och sedan då man får tillräckligt av att tas för givet så säger man ifrån sig allt ansvar och vips så är man där igen, den elaka styvmodern som alla älskar att hata... Vet inte om det varit så för dig, men för många (inklusive mig) har det gått så.

Det konstiga är att jag är en väldigt varm och förstående människa (förstår ju dig som de flesta inte ens vill försöka förstå). Men ändå klarar jag inte av situationen med styvbarnet. Jag räknar visserligen barnet till familjen då jag talar om det, men i mitt hjärta känner jag inte så. Det som jag tackar gud för är att min man är otroligt förstående och särbehandlar inte sitt och vårt barn. Då styvbarnet kommer så får det ingå i vår vardag. Min man glömmer inte oss andra, han bara tar med ett till barn i beräkningen. Jag skulle nog inte klara av att stanna om han p.g.a. dåligt samvete satte sitt första barn på en pidestal varje gång h*n kom hit. Så på den punkten är våra situationer lite olika...

Men för att återgå till att söka hjälp. Det gjorde jag och det har hjälpt jättemycket. Och den jag pratar med tycker inte alls att man är sjuk eller elak (som många anser) för att man tycker det skapar problem att ha ett styvbarn. Faktiskt så är det ett jättevanligt problem men totalt tabu att prata om (för vem är så hemsk att den inte kan älska ett oskyldigt litet barn?). Bara det att högt få säga hur man känner lättar otroligt mycket. Dessutom kan den personen hjälpa dig med hur du på bästa sätt skall framföra detta till din sambo. Så att det kommer ut på ett sätt så att han kan förstå dig. Jag kan bara varmt rekommendera att gå och prata med någon!

Jag tycker TS är barnslig, jag bryr mig inte om "hur svårt" det kan vara.

Fattar verkligen inte problemet. Barn får väl visst bestämma ibland?
Jag "följer med" min dotter till poolen, varför skulle vuxna inte kunna följa med barn? Du skriver att vuxna bestämmer och barn följer med.

BIG DEAL! Vill du bada, häng med! Var inte en surpuppa och skit i vem som bestämt att ni ska bada!!!!! Spelar det någon roll????

Tror osäkerhet ligger i botten, är man tillräckligt trygg i sig själv tar man det mesta med ease...

Tycker du verkligen att detta är ett problem som du inte kan hantera så får du söka hjälp, tror verkligen att det finns underliggande orsaker till dina känslor.

Lycka till.

Jag har inga som helst problem med att förstå ts. Jag är uppväxt med ett starkt föräldrapar som bestämde allt tillsammans. Ofta låg jag i sängen som barn och lyssnade på mammas och pappa röster i sovrummet när de planerade dagarna för oss barn. Vi ifrågasatte inte, utan hängde bara med. Vi litade på att föräldrarna visste vad som var bäst för oss. Vi ifrågasatte inte den mat vi fick, aktiviteter vi fick göra, semestrar vi fick åka på. Vi var barn! Lyckligt omedvetna och fullständigt trygga i att vi hade det bra. En situation där en av föräldrarna skulle få "följa med" den andra föräldern är för mig fullständigt obegriplig! Föräldrarna bestämmer, BARNEN följer med. Jag hade blivit vansinnig om min man bestämde något som helst som påverkade mig utan att fråga mig! Det gör man bara! Sen att de flesta barn idag uppfostras till att ta vuxnas beslut är bara ännu ett tecken på samhällets idioti. Barn ska vara barn och inte behöva ta beslut som tillhör de vuxna. Om min man hade frågat mig om inte vi kunde ta med ungarna och bada efter jobbet så hade jag antagligen sagt: "Superidé, postar du papprena till FK på vägen och handlar bananer så ska jag bara hämta kemtvätten och ringa några samtal. Jag kan packa badkläder och så hämtar ni mig hemma kl 1800. När vi kommer hem äter vi rester från igår." Detta presenteras för barnen. Som föräldrar är man inga room mates som kan göra vad som helst oberoende av varandra! Skärpning ni som tycker att barnen ska bestämma...de är varken kapabla eller mogna att göra det och ska framförallt inte behöva göra det. Barn kan och bör inte ha den överblick och planeringsförmåga som vuxna har.