Surrogatbarn=Kärleksbarn!

Noas mamma skrev 2009-07-27 22:38:51 följande:

Vad härligt med fördomsfria människor:) Åldern är bara en siffra. Skillnaden nu och mot för när jag fick min första son vid 26, är att jag nu kan unna mig att vara hemma med honom i 3 år. Son nr 1 var jag tvungen att lämmna på dagis vid 6 månaders ålder? Jo det är sant. Jag fick ett dagis nära sjukhuset jag jobbade på. Sprang ned och ammade när de ringde därifrån. Var konstant stressad, orolig pga av detta. Blev också utbränd. Var ensamstående mor då. Bodde i en liten etta. Jobbade som vårdbiträde då. Pluggade till Sjuksköterska under tiden han växte upp. Nu har jag hus, bil, bakom huset en stor sjö. Är på gång att bygga ett BED and BREAKFAST för tomten är så stor och läget ypperligt. Vill bli livegen. Är mogen, stabil, lugn, trygg i mig själv. Tar inte livet på för stort allvar. Skrattar mer. Har mer humor. Distans osv osv. Listan kan göras lång jämfört mot en väldigt ung mamma! Ewa-Leena

Men eftersom de flesta kommuner följer den rekommendationen så är det ju ett problem för de som fyllt 42.

Mamma och Pappa dvs förälder blir man bara inte! Denna TITEL skall förtjänas. Och de enda som kan bestämma det är barnen själva. Ett nyfött barn som kommee direkt till föräldrarna efter surrogatmamman förlösts, och i famnen på sin mamma och pappa. Den doft de känner då är föräldrarnas. Inte surrogatmammans.

Jag tror verkligen inte att homosexuella är sämre föräldrar ! Varför skulle dom vara det. Det ända jag tänker är att jag tror att barn behöver en mamma/ = kvinnlig förebild och en pappa / Manlig förebild . det har inget med hur dom uppfostrar sina barn att göra Men det förstod inte du.

Jag förstår din undran. Du förstår att oavsett om det är ens egna ägg eller donerade så är det ju enligt svensk Lag den som föder barnet den som är laglige vårdnadshavare, så journalisten och vi tyckte det inte var relevant i denna artikel. Jag blir inte laglig vårdnadshavare även om äggen är mina och DNA bevisar detta. Jag måste i vilket fallsomhelst adpotera min son, men för min mans del så ställder en Lag som Ryssland ej ha skrivit under till det för honom ang hans laglige rätt till sin son. E-L-H

Ok.

Jag menar homosexuella ........................ 2 kvinnor eller 2 män kan inte få barn det är inte tanken från början.
Sen att det finns människor som inte är homosexuella som inte kan få barn det är en annan sak . Det är inte dem jag menar .

Ja, det är ett problem men man ska inte ge upp adoption bara för att man är 42 år. Många tror att det är kört då, men 42 år är ingen fast åldersgräns. Jag känner äldre som har fått lov att adoptera.

Inte läst tråden men...

Tycker dt skall vara lagligt. Om man är så storsint att man kan tänka sig att genomgå en hel graviditet med allt vad det innebär fysiskt och psykiskt  - för någon annans skull dessutom - så ska väl inte det vara straffbart? Skulle aldrig kunna tänka mig att bli surrogatmamma själv men tycker det är helt fantastiskt att det finns kvinnor som kan tänka sig det. Förstår att det handlar om ekonomi också, men det måste finnas något mer bakom än bara det. Det övergår all godhet och snällhet att kunna "ge bort" det barn man burit i nio månader bara för att man lovat. Varför skall det straffas?

CloudBerry the 1st skrev 2009-07-27 18:33:14 följande:

Gissar att du menar att man väljer bort adoption. Det är förmodligen inte alls så det är för de flesta som väljer surrogatmor. Att adoptera är inte så enkelt som många tycks tro. För att alls komma ifråga ska man först gå igenom en omfattande utredning här i Sverige och sedan leva upp till en mängd krav i de länder som barnen kommer ifrån. Bland det som kollas upp finns sådant som fysisk hälsa (har en av er diabetes? sorry, det lär inte bli något barn till er), psykisk hälsa (så du var utbränd för några år sedan, hoppsan, då är du ju i det närmaste psykiskt sjuk), ålder (aha, den ena av er är 44 år gammal, då var det kört), brottsregistret (nu ångrar du allt den där fortkörningen för tre år sedan, eller hur!), ekonomi och arbete (vadå lågkonjunktur? Är du arbetslös så är du och då blir det inget), äktenskapets längd (ni borde ju ha tänkt på att gifta er direkt och inte vänta tills det var dags för adoption), religiös tro (nog är väl kristendom en förutsättning för ett bra föräldraskap? jaså, du tycker inte det? pilutta dig,då), familjeförhållanden (ensamstående? nja, eller vänta nu, du är alltså gift med någon av samma kön, stick och brinn!).

Många av dem som får ett svenskt medgivande har tyvärr ändå ingen chans att adoptera pga de regler som gäller i barnens ursprungsländer. Alla regler gäller inte i alla länder, men det är få länder idag som anses lätta att adoptera ifrån.De svenska utredarna är skyldiga att berätta vad de vet om paret/personen i utredningstexten och om där finns något som inte accepteras i utlandet så spelar det ingen roll vad vi tycker här i Sverige.

Dessutom är det inte så att det finns en uppsjö av barn som bara väntar på att bli adopterade. I allt fler av de traditionella adoptionsländerna blir barnen på barnhemmen färre. Ekonomin blir bättre i dessa länder och det leder dels till att färre barn hamnar på barnhem, dels till att fler inhemska familjer vill och kan adoptera. De går naturligtvis före utlänningar. Samtidigt är det fler och fler människor i den rika världen som vill adoptera. Vi i Sverige var tidigt ute med internationell adoption. Idag har vi "konkurrens" om barnen från länder som Spanien, Italien och, framför allt, USA. Det är alltså fler och fler som vill adoptera samtidigt som det finns allt färre adopterbara barn. Det har lett till att man numera ofta köar 4-5 år för att få adoptera.

Ett och annat nytt adoptionsland har tillkommit på sista tiden, men de flesta länder där det verkligen sitter en massa barn och väntar på nya föräldrar är tyvärr inte möjliga som adoptionsländer. Deras lagstiftning och folkbokföring har för stora brister. Risken att barn skulle adopteras bort på fel grunder är alldeles för stor. Det går helt enkelt inte att veta att adoptionen verkligen är till barnets bästa. Sedan finns förstås också en del barn med svåra sjukdomar och handikapp och barn som hunnit bli 8-10 år eller mer. Är man beredd att ta emot ett sådant barn behöver man inte köa särskilt länge i något land, men allvarligt talat så förstår jag att man väljer surrogatmor framför att adoptera en HIV-smittad sjuåring eller en tioåring som levt på gatan och försörjt sig på prostitution i flera år. De flesta familjer har nog inte den kunskap eller den psykiska styrka som krävs för att ta emot ett sådant barn.