Hjartesjalen skrev 2009-08-29 12:36:04 följande:
Precis, men jag tanker sahar, att om jag skulle sitta i grupp sa, da vill jag totalt halla klaffen, o inte instamma el beratta sma episoder ur mitt liv som kan spinnas vidare pa, o nar det sags tex " jag far in ett namn, det borjar pa S..., kan det vara Sara, Sigrid," o kommer dom bara da i narheten sa sager nagon.. JA, det e min mormor Signe du maste mena, ja sager mediumet o sa spinns det vidare.. Det dar haller jag fullkommligt med om att det e bluff, for sa ska det inte jobba seriost!Visst kan osakerhet forekomma, men da far man anda halla klaffen o ta det efterat sa det inte spinns at ett hall o sa har man matat personen med info, o gett den till sig sjalv.
Ja, hade jag suttit i ett sådant sammanhang så hade jag också försökt hålla mig helt neutral i ansikte och övriga kroppsrörelser (och varit tyst såklart). Men det är inte så enkelt som man tror.
Jag arbetade en gång med ett projekt där man forskade kring stress och utbrändhet. Man tog prover på försökspersonerna och de kom sedan in i ett rum där jag och två andra personer skulle "stressa dem" på olika sätt (de fick berätta om sig själva i fem minuter och räkna baklänges och lite annat). Två av oss hade som roll att bara betrakta de här människorna, sitta fullständigt likgiltigt och stilla medan vi antecknade lite i ett block. Det var fruktansvärt svårt att göra detta. Som människa faller det sig helt naturligt att nicka, le, rynka på ögonbrynen, "förstå" den andra personen och liksom "hjälpa till" med sitt eget kroppspråk. Det är sådant man inte tänker på att man gör, förrän man är tvungen att sitta helt blickstilla med en blick som är helt likgiltig. Jag bet i princip sönder insidan av mina kinder under testernas gång för att det var så jävla jobbigt.
Att inte hjälpa ett medium verbalt är en sak, men det är otroligt svårt att kontrollera allt det andra som man konstant ger av sig själv i mötet med andra människor.
Sedan vet jag (av egen erfarenhet av medium) att det är väldigt enkelt att i efterhand konstatera att "oj vad mycket hon visste som jag inte ens sade!", när det i själva verket var så att jag visst hjälpte till. Att påstå att man sitter som en sten utan att ge ifrån sig något över huvud taget är jag övertygad om är en efterkonstruktion. Man pusslar ihop hela situationen i efterhand och förminskar sin egen roll i sammanhanget. I själva verket är det två personer som möts, där båda två har intresse i att det här ska fungera. Det sitter inte en skeptiker på andra sidan bordet, utan en människa som är otroligt intresserad av att få reda på en massa saker. Det är en egokick och något väldigt spännande, hela energin i rummet bäddar ju för att båda hjälper varandra att komma fram till olika saker. Det behöver man inte vara beteendevetare för att räkna ut.