Aga?

Ja... Jag brukar själv hålla mig lugn till att börja med. När han var mindre tyckte jag att det var tydligt att han bets då han blev frustrerad/irriterad och inte kunde få fram vad han ville. Då försökte jag hålla markeringen så kort som möjligt, gick fram och sa ifrån med allvarlig och bestämd ton, blev det inte bättre så lyfte jag bort honom. Men min son började prata ganska tidigt så jag har haft det ganska lätt att kommunicera med honom, så han förstod ganska tidigt när jag sa att jag/kompisen blir jätteledsen när han bits/rivs och om han blir arg på kompisen så ska han säga till en vuxen istället för att slåss, sen har det hjälpt att vi har en väldigt bra dagmamma som varit väldigt konsekvent när det gäller barnens bitande och rivande (säger ifrån-särar på barnen). Och om det beror på att han är hungrig eller trött så ser jag det inte som hans fel att han blir frustrerad, då får jag se till att han får mat eller vila (men det är fortfarande inte okej att bitas eller slåss).

Men sonen är en riktig vilding och han blir väldigt aggressiv speciellt under sina trotsperioder, men jag tycker att det blir lättare och lättare att stävja de där slå och bitaperioderna när jag verkligen är konsekvent. Och jag har lärt mig att han är lugnare då jag är lugn. Hetsar inte jag upp mig så lugnar han ner sig fortare. Och klart att jag kan bli galet irriterad ibland då det har varit extremt trotsigt här, men det är väl det man har sambon till - lämnar över och sen går man själv in i sovrummet och räknar till tio.
Men ja, jag är konsekvent, försöker om möjligt ligga steget före och låter aldrig ett bett gå obemärkt förbi. Det känns som att det inte funkar alls i början men jag tycker ändå att han lärde sig ganska fort att man får inte vara med och leka om man bits, då får man sitta med mamma (=tråkigt).

Haha, nu är det väl dags för mig att bli dömd, jag kanske var väl snabb med att blotta strupen här

Men så är det väl inte?

Klart barn måste få gränser men att slå dem för att sätta sådana är inte okej. Små barn har ju ingen impulskontroll, deras empatiska förmåga är inte utvecklad och de fattar helt enkelt inte att det är fel att bitas, ta saker, förstöra eller slåss när de är små om ingen lär dem det. Och hur ska de lära sig det genom att själva få pisk? Är det inte bättre att markera på annat vis istället? Hur är det att mjäka med barn? Måste de få stryk för att de ska bli uppfostrade rätt?

Och nej. Samma regler kan inte gälla för alla barn 0-18. Du bemöter väl inte en bebis på samma sätt som du bemöter en 14-åring? 14-åringen är ju lååångt framför när det gäller världsuppfattning och mognad. Då kan du väl inte ha samma regler för honom/henne som du har för en nyfödd (har du förresten regler för nyfödingar? Får de en dask på handen om de tar tag i din näsa lite hårt?).

Nix,dina åsikter får stå för dig absolut,jag tycker samma som dig till viss del,i den bästa av världrar vill man ju aldrig gå åt ngra håll.Men nu blir jag nog påhoppad här:jag anser att det finns en tydlig länk mellan barn som har aggressioner/inte lyssnar/beter sig illa med föräldrar som äri sina ögon tillrättavisande etc...själv har jag haft mega tur,mina barn har skött sig på de fronterna alltid,inte en enda gång farit ut mot andra eller dyl detta tackar jag inte min uppfostran för helt o hållet utan att de varit bra lynne..

Vad har du fått det där ifrån?
Du får gärna berätta var jag har skrivit eller när jag har sagt att det är OK för barn att slåss, stjäla, osv.  Det jag debatterar om i tråden är att det inte är OK att använda aga. dvs kroppsbestraffning när ett barn beter sig på ett oönskat sätt.

Ja dasken kanske hjälper just då, men nästa gång barnet är i blomkrukan då? eller gången där på? Hur många gånger ska du daska om barnet inte slutar, och när kommer du börja slå för hårt?

All typ av fysisk bestraffning borde vara förbjudet eftersom det lätt leder till hårdare nästa gång, och nästa och nästa....

Instämmer!

Det tror jag med. Har man gått över gränsen en gång så...

All form av fysisk bestraffning är förbjuden. Det finns ingen nedre gräns för hur löst det är att OK att slå, utan gränsden går vid själva dasken/slaget/nypandet. Sedan kanske mn itne frå fängelsestraff eller socialen i bakhasorna för att man daskar sina barn lite löst någon gång, men det är ju i huvudsak inte konsekvenserna för den vuxne som är det relevanta egentligen när man talar om aga, utan de fysiska och psykiska konsekvenserna som barnet upplever av att bli daskat/slaget/nypt etc.

Nej, det är sant, helst vill man inte behöva tillrättavisa. Men jag tycker vi är bra på att prata, och sonen tycker om att prata, så vi brukar alltid "avhandla dagen" efter att vi läst bok vid nattningen. Oftast pratar vi bara om de roliga sakerna han gjort hos dagmamman, och ibland om det hänt något tråkigt som att han, säg, har blivit klöst (har hänt två gånger att han fått ordentliga märken), då pratar vi om att man blir ledsen när någon gör en illa och att det gjorde ont, varför blev han biten/klöst (inte sällan man får höra "jo men jag retade Wille och då blev han arg och bet mig") och då blir det väldigt lätt att prata lite lätt om handlingar och konsekvenser . Men jag brukar säga åt pojkarna att om de blir arga på varandra så ska de säga till dagmamman istället för att slåss, eller bara gå därifrån. De börjar bli så pass stora nu att de förstår vad man menar.

Jag håller helt med, blev själv slagen som barn så jag vet vad jag talar om