Aga?

Det tror jag med. Har man gått över gränsen en gång så...

Nej, det är sant, helst vill man inte behöva tillrättavisa. Men jag tycker vi är bra på att prata, och sonen tycker om att prata, så vi brukar alltid "avhandla dagen" efter att vi läst bok vid nattningen. Oftast pratar vi bara om de roliga sakerna han gjort hos dagmamman, och ibland om det hänt något tråkigt som att han, säg, har blivit klöst (har hänt två gånger att han fått ordentliga märken), då pratar vi om att man blir ledsen när någon gör en illa och att det gjorde ont, varför blev han biten/klöst (inte sällan man får höra "jo men jag retade Wille och då blev han arg och bet mig") och då blir det väldigt lätt att prata lite lätt om handlingar och konsekvenser . Men jag brukar säga åt pojkarna att om de blir arga på varandra så ska de säga till dagmamman istället för att slåss, eller bara gå därifrån. De börjar bli så pass stora nu att de förstår vad man menar.

Precis, det är ju just det som är det största felet med fysisk bestraffning/aga, det MÅSTE bli värre med tiden för att få önskvärd effekt. För rätt snabbt lär sig barnet att uthärda en dask här å var och då biter det inte längre. Det är ju så misshandlade barn överlever, de normaliserar och slutar bry sig.

Du har så rätt så! det du skriver om misshandlade barn,det gör ont i själen att läsa det:(

men jag måste säga att jag tar bestämt avstånd från sådana situationer som plutteli skriver om!! Jag är snarare på andra sidan rinken:om man har de stackars påhoppade ,nedtryckta ,slagna barnen utan tillstymmelse till egenvärde eller självkänsla på ena sidan så har vi på den andra:bortskämda(på fel sätt) elaka,stygga,illa uppfostrade rent av skitungar, där blir jag lite mentalt robin hood,de kunde gott behövt en dask för 1 dask till ett sådant barn hade varit nog,det är jag säker på!

men jag måste säga att jag tar bestämt avstånd från sådana situationer som plutteli skriver om!!Jag är snarare på andra sidan rinken:om man har de stackars påhoppade ,nedtryckta ,slagna barnen utan tillstymmelse till egenvärde eller självkänsla på ena sidan så har vi på den andra:bortskämda(på fel sätt) elaka,stygga,illa uppfostrade rent av skitungar, där blir jag lite mentalt robin hood,de kunde gott behövt en dask för 1 dask till ett sådant barn hade varit nog,det är jag säker på!

Nej. De behöver gränssättning! För det är ju inte så sällan just det som fattas dem. De blir ju inte sådana bara för att de aldrig fått en dask. De blir sådana eftersom de har föräldrar som inte klarat av att sätta gränser; det är inte barnen som gjort sig sådana själva så varför ska de bli smällda? Och som sagt, det ena utesluter inte det andra. Man är inte en mindre uppfostrande förälder för att man tar avstånd från aga.

Med risk att få varenda kotte härinne på mig nu svarar jag så här;)Man kan inte generalisera vare sig uppfostran eller barn.Enligt mig så funkar tillrättavisande metoden på vissa barn bara!Och där är det bara att gratulera och känna lättnad(som jag)På andra barn fungerar det INTE att bara tillrätta visa tror inte jag,där behövs det en dask.För det finns faktiskt föräldrar som tilrättavisar och tillrättavisar men det händer iaf inte ett smack.

Visst är barn olika - men det finns inte bara ett sätt att tillrättavisa eller att vägleda barn heller. Olika varianter fungerar på olika barn - återigen, jag är ju förskollärare och har mött många olika barn i mitt yrke. En lyhörd förälder och en god pedagog, hittar en väg. Det finns inga hopplösa fall som enbart bättrar sig med dask. En stressad, slutkörd förälder med slut på argument kan behöva stöd i sitt föräldraskap däremot.