Aga?

Barnmisshandel är ett starkt ord som ska användas med förnuft, anser jag. Men jag menar att det definitivt handlar om aga och att det är tvärfel att ens daska en unge på handen. Och det är dit jag vill komma.
Vad finns det för lägen när det kan vara berättigat med en dask på handen? Eller dask någon annanstans? Vad har barnet gjort för att få smäll? Kan man inte som vuxen hitta andra vägar istället? Hur rättfärdigar man det för sig själv att man slår sitt kött och blod? Skulle man göra likadant om Ingrid vid skrivbordet bredvid på jobbet gör fel? Eller, som i vårt fall (för jag såg att du är ssk), daska till någon patient som är otrevlig eller besvärlig? I samtliga fall (även vad gäller barnet) finns det bättre lösningar.

Vi hamnade i klinch med varandra från start men saken är den att jag är totalt allergisk mot aga och berättigandet av aga. Det gör mig lite halvknäpp att läsa att det finns människor som kan se det som en nödvändig och bra del av en uppfostran, eller "ingen big deal". För mig är det det enskilda barnets upplevelse som spelar roll och ingen kan på förhand säga att det inte är så farligt. Det kan sätta ordentliga spår eftersom det inte enbart handlar om fysisk smärta utan även den mentala biten. Och att man kanske blir rädd för den som ändå finns där för att skydda och älska.
Varför vill man göra så mot sitt barn?

Och återigen.
Slå barn är en sak.
daska en näve lite lätt är INTE enligt MIN åsikt att slå.
Att kalla det så är som att jämföra hästar med zebror.

Jo, jag behöver fråga, för att jag vill ha en förklaring från dig. Varför är det inte OK att daska vuxna, och varför är det OK att daska små barn? Speciellt eftersom det i de här fallet är de vuxna som gjort fel?

Du har rätt,vi hamnade i klinch:) Jag skulle aldrig göra mina barn illa på några sätt och vis medvetet.! tack o lov har jag aldrig ens behövt ta ngn sådan ställning.För mig har det räckt med att vara lugn ,trygg och prata med mina barn.
Men eftersom jag är mycket öppen för dialoger och tycker det är en rätt intressant debatt,så måste jag ändå stå på mig för det jag än så länge inte anser är så farligt(med det menar jag verkligen inte att det är ett underbart sätt....nej nej)
Sedan kan jag inte vara sämre än att jag inser det som tex plutteli sa,att det kan ju gå för långt oxå och där backar jag.För jag tycker bara att det är ok som en sista utväg och då givetvis inte som ett standard förfarande

Enkelt uttryckt: För att en vuxen kan man prata med och den vuxne behöver du inte umgås med om det inte passar.
Ett barn skall man ha med sig genom livets resa och uppfostra så att det INTE blir en sådan vuxen ingen annan vuxen vill vara med...

Och Veladis:innan du får ett anfall på mig och häver ur dig ngt i stil med att måste barn misshandlas för att inte bli sådana som inga vuxna vill vara med så vill jag tillägga att ta en titt på det jag skrev till Maggan

...och för att barnet ska växa upp till en sund individ bör du ju rimligtvis föregå med gott exempel - eller hur?

Jag tycker för övrigt att det går utmärkt att prata med barn också. Prata, vägleda, visa på alternativ, etc. En väldigt god tumregel är att det man inte skulel göra mot en annan vuxen sla mn inte heller göra mot ett barn. varfö är det mer legitimt att daska på små, försvarslösa barn än på en jämnstor vuxen? Det är maktspel, övergrepp och kräkning, om än i "mild" form.

Då kan du iaf hålla med mig om en sak? att det är i mild form...

Jag har läst det, ja.  Jag tycker inte att våld är OK, ens som sista utväg, nej.

Du skrev ju det själv:om än i mild form...