Aga?

Jag håller med om att det finns en skrämmande barnsyn hos vissa i den här tråden.
Barn är tydligen elaka, gnälliga, tjatiga, uppmärksamhetskrävande, de ska lyda, hålla sig på mattan, vara tysta, utestängas från samvaro och därtill daskas om de beter sig illa (trots att uppförandet beror på brist på uppfostrna dvs föräldrarna är skyldiga, inte barnet). Hur kan man tro att ett barn ska kunna utvecklas till respektfulla, ansvarstagande individer om man för över dessa egenskaper på ett barn?

Ta exemplet med kniven t ex. Min son har varit med och skurit "lätta" grönsaker som gurka sedan han kunde stå på en pall bredvid mig. han har fått använda bordskniv förstås, inte en "riktig" kniv. Han psringer inte iväg och hugger osv med den kniven, det blri inget blodbad, för han har fått vara med och skära gurka och lärt sig att kniven är något man skär gurka med, inte springer och hugger med. Han har lärt sig att ugnen är varm, inte genom att vi daskat honom på handen när han kommit nära spisen, utan för att han har varit med oss och bakat bullar.

Jag har också väldigt trygga barn. Inte blint lydande barn, men lugna, trygga och med god självkänsla.
Mina barn vet vilka regler som gäller, för de har varit med om att skapa dem, har fått dem förklarade för sig på sin nivå och också fått chansen att testa gränserna.

Det finns ju alltid skillnader mellan föräldrar tots att ingen av dem slår sina barn och ja,jag har arbetat aktivt med gränssättning,absolut!
Min åsikt är däremot att det finns vissa som INTE arbetar aktivt med gränssättning och förespråkar att barn skall vara med på alla fronter ,hörn och håll....i min uppfostran så är även sådana saker en gränssättning,att markera för barnen att nu är det vuxna som umgås med varandra,jag ränner inte på ditt rum när du har vänner här och då får du acceptera att jag vill prata vuxenprat med mina.Och i de flesta fall man hör att föräldrar skall ha barnen in i minsta del av livet,det är oxå i mina ögon de fall där jobbiga hängiga,gnälliga barn hänger över köksbordet och "förstör" en tex hel fika stund för både mamma och gäst.... dessa barn har ingen bra gränssättning och när det går så långt så skulle vissa av de barnen behöva en dask på handen när de kör ner den i kakfatet.....

Barnet behöver inte en dask på handen, den behöver regler och möjligen då att föräldrarna ska ha en dask på handen, men ingen skulle väll komma på tanken för de är ju VUXNA och vuxna får man inte daska på...

Jag får liksom inte ihop logiken, föräldrarna felar så då straffar vi barnen? Om din chef gjort en tabbe men du får sparken skulle det kännas rättvis?

men i mina ögon så är det faktiskt så att de som förespråkar att barn skall va med på allt,oxå har de värsta barnen,så då måste det ju vara så att de föräldrarna TROR att de har så väluppfostrade barn,medans alla andra anser motsatsen(kanske inte de som har samma inställning då...) Och då funkar ju uppenbarligen inte gränssättningsuppfostran...

Fast bara för att barnet får vara med på det mesta behöver det inte omedelbart betyda att man inte har gränser. Så det finns liksom olika barn även där, de som HAR massor med vettiga gränser men får vara med på det mesta, eller de som inte har gränser och får vara med på det mesta. Så jo, får barnet regler och gränser tror jag mycket skulle bli bättre. Att slå/daska ett barn är ALDRIG ok.

Men att barnet får vara med på det mesta visar ju faktiskt på en egen rätt ouppfostrad attityd......om du tex har en väninna hemma,som vill kunna fika med dig i luugn och ro och ditt barn tjattrar och pockar på uppmärksamhet,då brister ju du i din attityd gentemot din gäst,att du har barn vet hon redan,men hon kanske tänker att du skulle kunna ha tid till henne och inte sitta o förklara saker för dina barn samtidigt....det kan ju bli rätt tråkigt för henne att vänta in att din o barnets diskussion skall avslutas innan ni kan gå vidare med ert prat...

Så bara för att barnet är delaktigtigt i det mesta man gör har man ett ouppfostrat barn?

Mina vänner har då inga problem med att barnen är delaktiga

Vem säger att vi gör så?
Min dotter är med och hon tar tid, men jag lyssnar lika bra även om jag behöver göra nått med henne och sedan kan jag svara eller delge min syn på vad vi än pratar om. Min erfarenhet är även att om min dotter får uppmärksamhet en stund när hon ber om den så är hon lugn och klarar sig själv ett tag sedan så vi kan prata vidare. Om jag säger nej och inte ger uppmärksamheten så blir min dotter värre i sina försök att få sin vilja igenom vilket förstör mycket mer än att jag tittar på hennes docka eller vad det nu är, säger ett par ord och hon är nöjd.

Javisst,säga ett par ord eller titta på docka etc så har även jag gjort,självklart,men erfarenhetn säger mig oxå att det finns fall där det inte räcker med att säga att dockan är fin....då vill barnet bara ta fram en annan docka o visa även den osv.......och där anser jag att istället för att slänga in lite meningar till sin väninna mellan barnets titta på det här o det här.....ta och säga till sitt barn att visst är dockan jättefin men nu vill mamma fika o prata med sin kompis såå nu får du ta dockan o gå ngnannanstans o leka med den