Aga?
Agar ni era barn?
När jag växte upp fick jag ta emot örfilar när jag hade betett mig illa. Jag tycket att en liten "lavett" alt dask på rumpan kan vara ett bra sett att lära barnen veta hut?
Vad tycker ni?
Motivera era svar tack!
-
-
Svar på tråden Aga?
-
Morbid Mistress skrev 2009-09-30 10:51:20 följande:
Nej precis. Allmänna utrymmen är allmänna utrymmen och där har alla rätt att vistasok,en annan fråga då,eftersom du tycker att ditt barns sovrum är privat o där skulle du inte tränga dej på.kan du då tänka dej att kraäva samma av ditt barn om du valde att ta fikan me väninnan i ditt sovrum.... -
Vad lär man någon person - barn eller vuxen - genom att utestänga honom/henne från social samvaro?majess skrev 2009-09-30 11:07:27 följande:Morbid Mistress skrev 2009-09-30 10:42:07 följande: Nej,att stänga dem ute från viss samvaro lär dem bara att det finns tid när mamma inte alltid är med dem först o främst. o avbryta gör ju barn för de inte förstår bättre,då är det logiskt att man förklarar för dem att denna samvaron är nu mellan mamma o väninna,o samvaron med dig kommer sedan.för att de ska förstå att avbryta är ingen ide...
-
Detta blir en icke existerade frågeställning eftersom att vi inte äter i sovrummen samt att jag har mer möjlighet att kunna träffa mina kompisar ensilt än vad mina barn har då jag kan åka hemifrån och träffas på ett fik, vilket mina barn är för små för.majess skrev 2009-09-30 11:10:19 följande:Morbid Mistress skrev 2009-09-30 10:51:20 följande: ok,en annan fråga då,eftersom du tycker att ditt barns sovrum är privat o där skulle du inte tränga dej på.kan du då tänka dej att kraäva samma av ditt barn om du valde att ta fikan me väninnan i ditt sovrum....
-
man ska inte vara otrevlig mot ngn vare sig barn eller vuxen!!Flickan och kråkan skrev 2009-09-30 10:55:37 följande:Ja, och då behandlar man barnet med samma respekt som en annan MÄNNISKA. Man säger till barnet att man pratar med sin vänninna och ska prata färdigt med sin henne först eftersom det handlar om något viktigt (om det nu gör det), och kommer sedan att lyssna på vad barnet vill. Och gör precis det. Man behöver inte avvisa barnet, inte vara otrevlig eller respektlös mot varken barnet eller sin vänninna utan rak och ärlig. Har väldigt svårt att tänka mig att särskilt många vuxna inte accepterar att barn existerar och tar plats och utrymme. Om man verkligen behöver ett enskilt samtal så talar man väl om det och då ordnar man det här med barnen på annat sätt om de är riktigt små.....eller? Appropå gränssättning. Jag arbetar dagligen med barn och ungdomar och vet mycket väl hur viktigt det är med gränssättning, men gränser har ju inget egenvärde i sig. När gränser mest handlar om principer...ja, då gör de sällan någon nytta vad gäller att ingjuta goda värderingar.....snarare tvärtom.
Däremot tycker inte jag det är fel att säga till sitt barn om man har besök att nu får du faktiskt vänta för nu har jag en vän här hemma. så nu kan du faktiskt leka med en vän,eller gå till ditt rum och leka eller titta på tv. -
Jag tycker inte heller att det är fel att säga till ett barn att vänta medan man samtalar om något väsentligt med någon annan och att markera att man inte avbryter genom att säga att man ska prata färdigt med den man pratar med först och sedan lyssna på sitt barn, men jag ser inte vitsen med att någon ska hålla sig på sitt rum etc. Behöver jag eller min väninna ett så förtroligt samtal pga något så löser vi det på annat sätt....utan barn = pappa/hemma hos väninnan/ute på fik etc. Hur man beter sig socialt lär man sig genom att delta i det sociala samspelet....inte ensam på sitt rum eller framför TV:n......där om något får barn, eller i alla fall ungdomar, totaltokig bild av hur det sociala spelet fungerar....min erfarenhet i alla fallmajess skrev 2009-09-30 11:14:50 följande:man ska inte vara otrevlig mot ngn vare sig barn eller vuxen!! Däremot tycker inte jag det är fel att säga till sitt barn om man har besök att nu får du faktiskt vänta för nu har jag en vän här hemma. så nu kan du faktiskt leka med en vän,eller gå till ditt rum och leka eller titta på tv.
.
Sedan beror ju mycket på hur litet/stort barnet är också så klart
-
Ja,det beror helt på hur stort barnet är.Flickan och kråkan skrev 2009-09-30 11:21:36 följande:Jag tycker inte heller att det är fel att säga till ett barn att vänta medan man samtalar om något väsentligt med någon annan och att markera att man inte avbryter genom att säga att man ska prata färdigt med den man pratar med först och sedan lyssna på sitt barn, men jag ser inte vitsen med att någon ska hålla sig på sitt rum etc. Behöver jag eller min väninna ett så förtroligt samtal pga något så löser vi det på annat sätt....utan barn = pappa/hemma hos väninnan/ute på fik etc. Hur man beter sig socialt lär man sig genom att delta i det sociala samspelet....inte ensam på sitt rum eller framför TV:n......där om något får barn, eller i alla fall ungdomar, totaltokig bild av hur det sociala spelet fungerar....min erfarenhet i alla fall . Sedan beror ju mycket på hur litet/stort barnet är också så klart
Vid tex 12 års ålder vet mitt barn iaf det sociala samspelet efter min uppfostran,dagmammans och numer skolans,så det råder ingen brist i den färdigheten,därför kan jag med gott samvete tala om för mitt barn att du behöver väl inte stå här o hänga inpå mamma o tex Linda,ring en polare,stick ut o cykla eller spela lite -
Ja, om en tolvåring ligger under bordet och skriker eller vill visa dockan för vänner på besök skulle man ju bli lite fundersam. Nu är det väl lite mindre barn än så det handlar om här?majess skrev 2009-09-30 11:25:19 följande:Ja,det beror helt på hur stort barnet är. Vid tex 12 års ålder vet mitt barn iaf det sociala samspelet efter min uppfostran,dagmammans och numer skolans,så det råder ingen brist i den färdigheten,därför kan jag med gott samvete tala om för mitt barn att du behöver väl inte stå här o hänga inpå mamma o tex Linda,ring en polare,stick ut o cykla eller spela lite
-
Om ett barn beter sig så vid 12 år ja då har föräldrarna verkligen missat uppfostran, annars brukar de ha gått bort runt 6 års ålder...majess skrev 2009-09-30 11:25:19 följande:Ja,det beror helt på hur stort barnet är. Vid tex 12 års ålder vet mitt barn iaf det sociala samspelet efter min uppfostran,dagmammans och numer skolans,så det råder ingen brist i den färdigheten,därför kan jag med gott samvete tala om för mitt barn att du behöver väl inte stå här o hänga inpå mamma o tex Linda,ring en polare,stick ut o cykla eller spela lite -
majess skrev 2009-09-30 09:19:39 följande:Det finns ju alltid skillnader mellan föräldrar tots att ingen av dem slår sina barn och ja,jag har arbetat aktivt med gränssättning,absolut!Min åsikt är däremot att det finns vissa som INTE arbetar aktivt med gränssättning och förespråkar att barn skall vara med på alla fronter ,hörn och håll....i min uppfostran så är även sådana saker en gränssättning,att markera för barnen att nu är det vuxna som umgås med varandra,jag ränner inte på ditt rum när du har vänner här och då får du acceptera att jag vill prata vuxenprat med mina.Och i de flesta fall man hör att föräldrar skall ha barnen in i minsta del av livet,det är oxå i mina ögon de fall där jobbiga hängiga,gnälliga barn hänger över köksbordet och "förstör" en tex hel fika stund för både mamma och gäst.... dessa barn har ingen bra gränssättning och när det går så långt så skulle vissa av de barnen behöva en dask på handen när de kör ner den i kakfatet.....Och så var vi där med den där dasken igen. Går det verkligen inte att ordna det där med att sätta gränser på annat vis? Och är det barnet som ska betala det fysiska priset för en förälders slapphet?
I övrigt så är det såhär hemma hos oss: Kommer vänner och hälsar på så vet de att barnen är med och innefattar dem i sin konversation (med oftast väldigt kuliga diskussioner som följd). Vill vi prata helt ostört, träffas vi utan barn. Inte så att de sitter och hänger och gnäller runt oss men de är trots allt inte så gamla och kan behöva hjälp med olika saker under tiden vi fikar. Och det måste de kunna få i så fall.
-
majess skrev 2009-09-30 09:19:39 följande:Det finns ju alltid skillnader mellan föräldrar tots att ingen av dem slår sina barn och ja,jag har arbetat aktivt med gränssättning,absolut!Min åsikt är däremot att det finns vissa som INTE arbetar aktivt med gränssättning och förespråkar att barn skall vara med på alla fronter ,hörn och håll....i min uppfostran så är även sådana saker en gränssättning,att markera för barnen att nu är det vuxna som umgås med varandra,jag ränner inte på ditt rum när du har vänner här och då får du acceptera att jag vill prata vuxenprat med mina.Och i de flesta fall man hör att föräldrar skall ha barnen in i minsta del av livet,det är oxå i mina ögon de fall där jobbiga hängiga,gnälliga barn hänger över köksbordet och "förstör" en tex hel fika stund för både mamma och gäst.... dessa barn har ingen bra gränssättning och när det går så långt så skulle vissa av de barnen behöva en dask på handen när de kör ner den i kakfatet.....
Och så var vi där med den där dasken igen. Går det verkligen inte att ordna det där med att sätta gränser på annat vis? Och är det barnet som ska betala det fysiska priset för en förälders slapphet?
I övrigt så är det såhär hemma hos oss: Kommer vänner och hälsar på så vet de att barnen är med och innefattar dem i sin konversation (med oftast väldigt kuliga diskussioner som följd). Vill vi prata helt ostört, träffas vi utan barn. Inte så att de sitter och hänger och gnäller runt oss men de är trots allt inte så gamla och kan behöva hjälp med olika saker under tiden vi fikar. Och det måste de kunna få i så fall.