Min man är så trög!

Låter som att du behöver en sambo som är lite mer lik dig.

www.carinaandersson.blogg.se

Kan du tänka dig att acceptera din man TS så som han är, alltså dela dina intressen om filosofi etc. med vänner och dela andra saker med din man? Hur kommer det sig att du föll för honom från första början, du kanske kan hitta tillbaka till honom?Han är nog inte trög, han är bara olik dig.

förutom att jag tycker du låter lite cynisk vad gäller dina dåtida tankar om er framtid som lyckat par så håller jag med dig.

jag levde ihop innan med en man som definitivt var dummare än jag. när vi träffades var jag 19 och han var 27 och då befann vi oss ungefär på samma mognadsnivå så då var allt frid och fröjd. men åren mellan 20-25 är ju rätt intensiva vad gäller mognad och för mig blev det extra mycket så eftersom vi fick barn. jag växte om honom helt enkelt.

han är världens snällaste, vi kan skratta åt mycket och han är en bra pappa. men så fort vi kommer in på något djupare så tar det helt stopp. nu när vi har separerat och bara är kompisar så gör det inte så mycket, jag har flera vänner som inte är intresserade av det jag studerar men det stör inte mig. (jag är nämligen postmodern nog att också tycka att det är fantastiskt trevligt att tala om killar, sex och shopping ).

men i min relation ledde våra intellektuella skillnader till att jag kände mig väldigt ensam. jag kunde aldrig diskutera något som jag tyckte var intressant hemma utan det enda som hände var att jag fick undervisa, jag fick aldrig något motstånd eller mothugg i diskussioner (vilket ibland ledde till att jag blev värsta översittaren) och när jag behövde prata om mina känslor var standardsvaret alltid "jag förstår inte hur du menar" och så fick jag förklara igen på ett enklare sätt med samma standardsvar tillbaks och så en ny förklaring och samma svar osv osv. Till slut hade jag förenklat det jag ville säga till den grad att det inte längre hade samma innebörd. Till slut lade jag bara ner, det kändes hela tiden som att det bara fanns plats för 50% av min person i relationen. Resten av mig möttes bara med frågetecken och undran.

Det bör tilläggas att mannen ifråga hade magisterexamen så där var det inte pga utbildning som det brast. Han har iof sig utbildat sig inom ett yrke där man inte behöver tolka och analysera så mycket utan mest bara kunna massa fakta om olika program och sånt. Nu har jag en man som befinner sig på samma nivå och det är så skönt. Jag kan mycket mer än honom om humaniora och han kan mer än mig om politik och naturvetenskap. Det är verkligen fantastiskt att mötas av lite motstånd och utmaning och dessutom känna att man lär sig nya saker hela tiden.

Men egentligen. Vad en tycker är intellektuellt kanske en annan inte tycker är det. Beror ju lite på vad man har för intressen. Om man är jätteintresserad av bilar och har en partner som tycker det är supertråkigt så är det ju inte konstigt om man inte får en så djup diskussion om det. Det betyder ju inte att den andra personen är korkad. Bara för att man studerat länge betyder ju inte att man kan allt om allting.

Well! Du har två val som jag ser det, stanna eller lämna.

Du frågar efter någon annan i din situation, och jag är i din situation, men ändå inte. Jag har har läst mer än sex år på universitet, min sambo har knappt gymnasiekompetens. När jag var liten drömde jag om att bli professor, han struntade i skolan och har en stark "knegar"- identitet.

Ibland är det jobbigt att inte kunna dela sina tankar, och ibland känns det frustrerande att behöva förklara i tio minuter innan jag kan komma till poängen. Vi har så olika referensramar.

Men jag är fortfarande lika kär i honom som jag var när vi träffades för fem år sedan. Han kan få mig att skratta så där långt inifrån och ut, och jag tycker det är så skönt att han inte tar mig på allvar, jag är så fruktansvärt allvarlig i mitt väsen. Han är så vacker och vår son är lika vacker som han. Jag trivs bättre med allt bara han är i rummet.

Min förra man var en bra person som jag älskade och delade mycket mer av det intellektuella med. Men vi funkade inte känslomässigt och i vardagen. Dessutom minns jag att ett av våra frekventa gräl faktiskt handlade om en jämförelse mellan Karl den tolftes och Alexander den stores fältåg. Jag menar herregud... En vän till mig sade att "ni är som två enorma hjärnor som studsar runt i rummet och krockar med varann".

Jag tänker helt enkelt att kärlek har inget alls med intellektuell synk att göra. Om man älskar så får man det att funka. Då ser man andra saker än blåbyxor, och man hör annat än "puckade svar". Du verkar frustrerad och understimulerad och om du vill ut ut förhållandet, gå, absolut. Om du identifierar dig så starkt med dina intellektuella framgångar och behov så är det väl så enkelt att din motivation tagit slut. Men det är ovärdigt att förlöjliga honom och hans "vanliga jobb" - se inte ner på honom för att få en ursäkt att avsluta relationen.

Men vad var det som gjorde att du föll för din man i första början då?
Tänk tillbaks på det och se om det är något ni behöver förändra och om det är det som du faller för nu med, som du gjorde då...

Ni kanske behöver komma bort ett tag ifrån de "vardagliga" och komma varandra närmare igen.

Anonym (karriärskvinna) skrev 2009-09-15 14:48:58 följande:

fast där finns en viss skillnad: du visste från början hur din kille var medan ts känner att hennes kille förändrats och "nöjt sig".

Jag förstår dig. Jag vill också kunna ha djupa diskussioner och debatter med min man, nån som inte bara svarar "ah, ja men ja vet inte, det är nog bra..." på frågan om vad han tycker om något. Att han är intresserad av samhällsfrågor och har åsikter, och har ett intellekt att kunna argumentera för sin sak är viktigt så jag stimuleras även hemma :)
Å andra sidan måste du ha märkt detta innan! Även om du fick smak för filosofiska diskussioner iom skolan så måste du väl haft en läggning åt det innan du började plugga också?? Hur klarade du dig då?