Jag står inte ut med min man längre. Vi har helt växt ifrån varandra. Jag har hög utbildning (doktorsgrad) ett välbetalt och utvecklande arbete där jag gör karriär. Jag är bildad och intelligent.
Han hoppade av sin utbildning, har ett vanligt jobb och är inte intresserad av annat än vardagliga saker som fotboll och husrenoveringar. Jag vill diskutera filosofi och politik. Men får bara puckade svar.
Jag vet inte vad jag ska göra? Någon som varit i samma situation?
Det har ju eg. ingen betydelse, men det är samma sak när det gäller barnuppfostran, vetenskap m.m. Allt ska göras på deras sätt, trots att "deras" sätt ibland helt saknar logik.
Jag tror du kanske gör rätt i att träffa någon som är mer som du.
Då kan ni ha massa intressanta diskussioner om det du lärt dig och läst i böcker, ja för någonstans måste ju du få igen för alla studielån 
Sen kan din sambo träffa någon som älskar honom för den han är inte den någon vill att han ska vara.
Hög utbildning och välbetalt arbete gör INTE att personen per automatik är intelligentare eller socialare än någon med lägre utbildning. Möjligen kan det ge en liten generell indikation. Känner flera med många års högskolestuider som är allt annat än smarta.
En intressant diskussion är varför det är relativt vanligt att kvinnor väljer en man en bra bit under sin "nivå" (eller klass sller kalla det vad ni vill). Har sett flera exempel på detta och det slutar i princip aldig väl. Tror mycket på "kaka söker maka" faktiskt.
Jag är också "högutbildad", men vill allt annat än diskutera filosofi och konstvetenskap (som jag är utbildad i) när jag är hemma med tjejen.
Faktum är att jag helst inte vill diskutera det med nån annan än när man måste, tex på jobb.
Om du inte kan acceptera din man som han är, tycker jag du ska lämna honom och ge både dig och honom chansen att finna nya partners ni är mer kompatibla med.
Du lär inte kunna ändra honom och om du försöker är risken stor att du gör honom illa.
Jag är en nörd och jag skulle inte trivas med en man som är som du beskriver din.
Men jag vet att det finns många kvinnor som skulle trivas alldeles ypperligt i din situation.
Människor är olika helt enkelt, det finns väl ingen anledning att gradera egenskaper.
Du kanske redan har svarat på det här, men..............varför gifte du dig med honom överhuvudtaget när ni är så olika?
När jag träffade pappan till min son så var vi på någorlunda samma plattform men ju mer tiden gick spretade vi åt olika håll, precis på det sättet som du beskriver. För mig blev det ohållbart.
Jag tänker att det handlar inte om utbildning som sådan eller lön, utan det handlar om personlighet. Det är kanske svårt för dig att känna samhörighet med en som inte är nyfiken, ambitiös och framför allt tycker det är viktigt att utvecklas? Det är väl så du känner?
Skaffa en vän....
Jag har läst många svar på inlägget och jag fattar inte varför många är så provocerade? Varför är det fult att vara beläst och vilja ha filosofiska samtal i hemmet?
För mig är det helt uppenbart att man får "nya ögon" för saker när man utbildar sig och särskilt om man fortsätter som doktorand. Som doktorand är man långt ifrån höginkomsttagare, utan det som motiverar är ett brinnande intresse för forskning. Finns inte det klarar inte doktoranden att skriva ihop en avhandling. Det jag försöker få fram är att många doktorander har personligheter som (inte alla) är nyfikna, kunskapsgiriga och resultatpresterande. Att doktorera blir liksom en livsstil och forskar man inom humaniora kan jag mycket väl tänka mig att det dagliga livet i ett samhällsperspektiv blir ett forskningsfält som är intressant att diskutera och resonera kring.
Det handlar alltså om personligheter...