BF Juni 2010!

Har du pratat ngt me han sen han lämnade dig??
jag förstår att detta måste vara ngt fruktansvärt hemskt.. kan inte fatta hur en människa kan göra så mot en annan!!

Tycker oxå de e absurt att han lämnar dig i sticket med ett sådant stort beslut, helt själv.

Men JAG tycker att du ska behålla barnet, förstår att de inte kommer o bli lätt med varken det ena eller det andra.. Men det är ju ändå trots allt DITT barn i magen, o de har ju inget med detta o göra.. (allså att försöka o tänka så)
Tycker du e jättestark som går igenom detta!

Träffade han i onsdags och pratade. Men han är helt kall och vill inte kämpa. Frågade till och med om han kunde komma hem för får sons skull och försöka få det bättre, men fortfarande leta lägenhet. För det kan ju ta ett tag innan han får tag i någon. Och jag tyckte han kunde komma hem och åtminstone försöka och känna efter, men nej de vill han inte:/ Ja det är ett jätte svårt beslut och det gör så ont för trodde aldrig han skulle kunna göra såhär.

Men kom detta heelt "oanmält" allså? han har inte visat några tecken på nåt?
Existerar inte ens eran son för honom helt plötsligt?
Usch va obehagligt o frn den ena stunden tro att man känner den man lever ihop med till o bete sig som en främling

att han inte vill komma in i lägenheten låter ju som om han är rädd för att känna något för er. Måste ju vara något som hänt för att de ska bli sådär.
känner du att du verkligen inte vill abort så gör de inte, du klarar de alldeles själv, lättare sagt än gjort såklart. Han kan ju komma på bättre tankar innan eller efter bebisen är född, de är ju en chansning på 50/50

Vad jobbigt det måste vara för dig. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. :(
Men det är bara du som kan känna hur du ska göra. Har du några andra du kan prata med? Föräldrar? Vänner? Kan inte vara bra att vara tvungen att gå igenom detta ensam.

Allt är ganska bra. Håller med många av er här. När ska man få tillbaka orken? När jag inte jobbar, så ligger jag bara i soffan.. Är heelt slut och har varit det i snart 10 veckor, det håller ju inte i längden. :( Jag har ju en son att ta hand om.. Längtar efter dom här veckorna, som dom påstår att man ska känna sig piggare än någonsin, haha.

Någon som vet när det ska vända?

Ser att ni pratar om sammandragningar. Jag tror inte jag hade en enda sammandragning under min förra graviditet.. (inte förrens förlossningen såklart) verkar ju helmysko, det måste man väl ha? Det är väl bland annat livmoderns sätt att träna inför en förlossning? Jag kommer iaf inte ihåg, det är ju 7 år sedan också..

Usch vad jobbigt! Själv skulle jag nog inte kunna göra abort. Det är ett väldigt svårt beslut... Känns ju som att det måste ha hänt någonting för att han ska bete sig som han gör? Du kan inte försöka "luska" med någon av hans vänner som du också känner, hans föräldrar etc? Kanske inte leder någonstans, men själv skulle jag nog må något bättre om man fick en förklaring....

Smoky Barrett skrev 2009-11-29 13:14:48 följande:

jag har heller inte haft mycket såna att tala om och absolut inte så här tidigt.
jag är bara glad om det håller sig borta,tids nog kommer den värre ,tyngre perioden då det verkligen känns att man är med barn....
det är lite som att "be careful what u wish for" så det får gärna strama o spänna lite men andra tecken är jag bara överlycklig om de håller sig borta så här tidigt........

Känner igen mig exakt! Dåligt samvete har jag inte speciellt egentligen är mest bara jobbigt att inte kunna/orka med nåt! Men men, jag hoppas att det släpper så man kan leva igen=) Och så man slipper bli vettskrämd inför ev kommande graviditeter!! Mådde du så här illa under din första graviditet med?

Har tänkt på hur det har gått för dig din stackare! Uscha=(
Men, hur du än gör så se till att det är DU som tar beslutet att göra abort, ingen annan. Om du kommer ångra dig så blir det jobnbigt och ett barn ångrar man inte. Hoppas att dte löser sig!