Fru U skrev 2009-12-31 00:18:31 följande:
Fast läkare frågar även om de inte frågar. Som när det gäller återupplivning och livsuppehållande åtgärder.Även om man agerar i patientens intresse innebär det alltid att man agerar rätt? Man kan ge lugnande åt en patient som ska göra en undersökning eller behandlas så att undersökningen/behandlingen kan genomföras och patienten kan antingen bli glad över att det gjordes eller så kan patienten må dåligt över att beslut fattades över huvudet på dem (och nej, denna gången är det inte ett personligt exempel utan ett påhittat )
Jadu. Jag vet ju att vi gör olika i vårt yrkesutövande (i många avseenden, även hur bra vi är på att informera). Vissa frågar säkert ängsligt. Jag har kommit till slutsatsen att det är mitt beslut. Av etiska skäl och med hänsyn till anhöriga. Jag kan kolla av på vilken planet anhöriga finns i frågan så att jag närmar mig det hela och mitt besked på ett sätt som inte upplevs stötande eller traumatiserar de anhöriga i den jobbiga situation de befinner sig i. Jag kan dela upp samtalet i flera tillfällen om tid finns ifall vi börjar långt ifrån varandra i synsätt. Inte forcera således.
När det gäller om man agerar rätt eller fel... vad är rätt och vad är fel och vem sitter inne med svaret i slutändan? För när man väl valt väg vet man inte vad resultatet av att välja den andra vägen hade blivit. Och därför vet inte heller patienten om det hade varit ett sämre alternativ.
Det är för mig i min yrkesutövning oftast ingen svårighet att avläsa om jag har att göra med någon som vill ha hjälp. Inte heller att anhöriga vill att pat ska ha hjälp. Vilken hjälp som finns att få vet de dock oftast inte. Det vet däremot jag, det är ju mitt jobb.
Jag kan inte för mitt liv se hur din väg (att alltid fråga patienter oavsett deras tillstånd eller förmåga alternativt jaga anhöriga för att sätta in dem i frågan) för att i någon sorts juridisk mening inhämta samtycke för varje injektion, varje undersökning etc skulle vara förenlig med en patientcentrerad och effektiv och säker vård. Jag ser bara en kvalitetsförsämring. Om man inte väljer det som de verkar göra i vissa andra länder, att patienten skriver på ett mer allmängiltigt dokument om medgivande men då är det ju i praktiken något väldigt kosmetiskt. De blir ju inte direkt mer delaktiga i varje steg för det. Eller förmögna att vara det.
Här kommer vi inte att bli överens och kanske ska vi lämna det eftersom det är helt OT.
I övrigt vill jag bara också säga att jag vet att misstag sker, jag vet att man kan arbeta mer med att förhindra misstag. Ibland är det en ren kompetensfråga men hemskt ofta är det fråga om dåliga rutiner på arbetsplatsen, dålig eller ogenomtänkt organisation, dålig arbetsmiljö etc.
Däremot är det nog också så att har man utgångspunkten att överlevnad och bot är en självklarhet kan man lätt hamna i att allt annat måste bero på att fel har begåtts (överdrift, men en del ser det i princip så). Ser man det istället så att sjukdom och ålderdom drabbar alla och uppsöker vi sjukvården så gör de som råkar arbeta där just då under de just då rådande omständigheterna allt de kan för att hjälpa oss och mer kan man inte begära. Det sistnämnda måste då förstås korrigeras med att man kan begära att man hela tiden måste sträva efter bättre och säkrare rutiner, bättre organisation, bättre arbetsmiljö, fortbildning, implementering av nya kunskaper etc så att det så sällan som det bara går faller på sådant som hade kunnat undvikas/att man lär sig av gjorda misstag.
)
