USA tråden!

Jo, jag förstår att bostadsmarknaden är svår i Stockholm.  Även nere i Skåne är det inte lätt att hitta en hyreslägenhet.  Min mamma fick stå i kö i en massa år innan hon fick en lägenhet (hon orkade inte bo kvar i huset som krävde för mycket jobb) och min brorson har hittat en lägenhet som han hyr i andra hand med en kompis. 

Kanske kan ni köpa en bostadsrätt som inte är jättedyr till att börja med?

Ni far naturligtvis goraq som ni vill, men enligt min asikt ar det inte en bra ide att med en gang kopa ett hus for pengar ni inte sjalva lanat (oavsett anledningen till att ni inte sjalva kanlana pengar), utan att hitta en mer tillfallig losning till att borja med innan ni ar sakra pa att det ar det ni vill. Varfor fyra personer i tva sovrum ar ohallbart kan jag inte riktigt forsta, eftersom vi bott sa nu i 1 1/2 ar, men alla ar vi ju olika. Hade jag varit ni hade jag forst sett till att fixa jobb och sedan tagit tag i resten. Ta inte illa upp, men det later inte riktigt som om du har en realistisk ide om hur det skulle bli for er i Sverige (och hur skulle du kunna ha det innan ni provat?). Det ar verkligen inte latt att hitta jobb, speciellt inte for utlanningar (vilket jag och manga andra i traden har erfarenhet av) och att tanka pa att kopa hus for att man inte tror sig kunna sta ut i en lagenhet innan jobbdelen ar lost later lite overilat. Dessutom vet du ju inte hur din man skulle trivas i Sverige, sa kanske skulle han vilja flytta tillbaka med en gang, speciellt om han inte har sa mycket erfarenhet av andra lander (det vet jag ju inte om han har, men om det ar sa). Hur mycket har han varit i Sverige och hur lange i taget? Ar han intresserad av att lara sig spraket? Vad tycker han om kulturen? Politiken? Mentaliteten? Det ar ju stora skillnader mellan de tva landerna, och sakert svart att vanja sig i borjan, sa innan ni ar helt sakra pa att det ar Sverige som galler skulle jag skynda langsamt med huskop.

Vi köpte ju ett radhus i en brf och det tyckte vi var prima. Mycket ingår faktiskt i hyran man betalar och det gillade vi. Och vårt radhus i Västerhaninge var rent ytmässigt mindre än vår lägenhet i San Diego. Vi hade fler rum, men de var bra mycket mindre (jag har alltid sagt att något onödigare än ett master bathroom/en master bedroom suite finns inte i ett hem... så onödig yta!).

På tal om något annat så hade vi värsta kriget här i morse vad gäller kläder. Alexis skulle bestämt ha sommarkjol (regnet bara ÖSER ner) och hon är så jäkla bestämd att hon tog på sig kjolen över det jag valt ut.
Luke hade jag satt på en polotröja (enfärgad). Han är inte lika motstridig som sin syster, man han fick i alla fall fram att han INTE tyckte om den tröjan. "Ok, VAD är det för fel på den tröjan?" vill jag givetvis veta.
Jag tycker inte om att den är PLATT!!! svarade han då.
Platt?!
Vad han menade var att han inte tycker om enfärgade tröjor. Han vill ha mönster eller tryck på!

jag tyckte det var ganska logisk ändå... lite i alla fall...

Jätte intressant diskussion för jag har tänkt mycket på det där med att flytta hem i framtiden då vi har börjat att prata om vi skall kanske vill försöka adoptera ändå.

Vi har pratat om(förra året) att när vi är amerikanska medborgare så kanske vi vill prova på Sverige men jag vet inte hur sjysst jag tycker att det är emot min man som behöver börja på nytt så att säga. Inte bara med språket men med jobb och lära sig bo i en annan kultur ännu en gång. Så jag har en känsla att vi kommer att stanna här.
Skulle vi skilja oss och inte har några barn då tror jag nog att jag skulle flytta hem till Sverige direkt. Jag har mer vänner där och jag har faktiskt boende där med.

DC känns USA som ditt land? Eller är du landslös? Jag har mixade känslor och känner mig kluven.

Apropå att överföra pengar fick jag just någon information om att man kan behöva betala skatt om man bor i Sverige och tar ut pengar från ett utländskt konto - satte mej inte riktigt in i detaljerna, för det kändes inte aktuellt, men om man ska överföra en stor summa pengar till Sverige vore det nog smart att kolla upp om man måste betala skatt på de pengarna.

Eva, din mamma måste komma från samma trakter som min mamma (som växte upp på Kullahalvön - där bor fortfarande min mormor och mina två morbröder med familjer).

Jag skulle vara väldigt nervös inför att köpa hus i Sverige om man inte vet att man ska bo kvar ett tag - tycker det verkar som att bomarknaden i Sverige snart kommer att drabbas av samma grej som hände här. Folk köper ju hus de egentligen inte har råd med, tycker jag mej förstå, och hur kan det vara hållbart med mindre än 2% ränta? Inte för att jag är någon ekonomisk expert, men jag tycker det verkar riskabelt.

Swedishmamma, intressant fråga! Jag är faktiskt skild. Jag var gift med en amerikan när jag kom hit första gången (vi träffades när jag gick på college 1 år som freshman och gifte oss när jag var 20, bodde i Sverige några år och flyttade sedan till USA så att han kunde plugga). Vi är fortfarande vänner, men jag är SÅ glad att vi inte hade barn ihop, för då hade vi nog fortfarande varit gifta - kanske ganska lyckligt t o m, men jag trivs så mycket bättre med den person jag är nu och med den underbara man jag har förmånen att vara gift med nu.

Jag tror att Noah är ordentligt trött, men han vägrar sova middag - jag hör honom hoppa i sängen och sjunga däruppe. Blir inte kul om han inte somnar.

Jag forstod inte riktigt koppling mellan adoption och flytt till Sverige. Ar det lattare for er att adoptera i Sverige an i USA? Eller menar du att du vill att barnet skall vaxa upp i Sverige?

Jag tänker i samma svängar som dig Rhino (fick sudda ut "Hedda" först) för jag skulle klart som korvspad flytta "hem" till Sverige om jag och min man skulle gå skilda vägar. Mina föräldrar och mina syskon har stått med mig i ur och skur, de har alltid stöttat mig och gör det fortfarande. Här har jag ingenting motsvarande, känner att jag skulle vara ganska svajig själv. Vi har flyttat en hel del och jag har inte det sociala nätverket som jag skulle behöva som ensamstående med fyra barn! Mannens familj är dessutom helt dysfunktionell och bor spridda, långt borta. Men så har vi det här med BARNEN, vad har de för rättigheter i ett sånt skede? I och med att jag har flyttat utomlands (pga mannen bodde här), och skaffat barn, vad har jag för skyldigheter gentemot dem? Vad är bäst för dem? Har jag redan gjort beslutet att stanna här tills de klarar sig själva, när jag valde att flytta utomlands?
Får väl lägga till att det är ingen som helst fnurra på tråden mellan mig och min man! Men jag började tänka till lite i fallet Elin - Tiger...

Jag anser att eftersom barnen ar fodda har sa maste de fa stanna har aven om mamma och pappa skiljer sig (savida vi inte flytta allihop). Att lata barnen forst ga igenom skilsmassa och sedan en flytt till Sverige dar de maste bo langt ifran pappa tycker jag vore fel mot dem. Sa ja, jag kanner att savida vi inte bestammer oss for att flytta hela familjen sa ar det min skyldighet att stanna har for barnens skull.

Ks..va tvungen att ta en liten paus fr datorn för jag blev faktiskt lite irriterad på ditt 'svar'. Jag brukar skriva att detta är tråden jag trivs bäst i för att man kan skriva vad man tycker och tänker. Enda ggn detta inte stämmer är de fåtal ggr några av er påpekar 'min ringa ålder' och skriver saker som jag uppfattar som nedlåtande. Visst jag är säkert nästan 10år yngre än många utav er här, men vad exakt betyder det?

Jag är gift med en man som är 9år äldre än mig, inte med nån 26åring som precis blev klar på college. Han jobbar inom IT och det han gör fungerar på exakt samma vis i hela världen, och förhoppningsvis betyder det att det inte ska vara helt omöjligt för honom att få jobb. Hans största klienter här i USA är Best buy och Universal studios, så det är inget 'småfolk' han jobbar med. Dessa klienter träffar han aldrig, utan gör allt över datorn. Detta kan han fortsätta med fr Sverige. Att flytta till sverige är inget vi bestämde igår.. det är något vi pratat om i över 1år. Jag bor helt ok här, men inte spec flådigt. Så vet inte varför du tog upp att vi måste sänka våra kvar? Mina krav är att jag vill ha ett sovrum, abbie ska ha ett och bebisen ett. Gärna stor balkong lr ev. liten tomt. Själva standarden kommer säkert vara lite lägre eftersom vi bor i en helt nybygd lägenhet, men det har jag inte sagt nånting om.

Jag har inte frågat mina föräldrar om lån, det var dom som erbjöd sig om det skulle visa sig att det inte finns någon annan utväg. Förövrigt så har jag 2 tonåriga syskon som fortfarande bor hemma så det finns helt enkelt inte plats för oss hemma hos dom.  Om det fanns villor, lägenheter eller radhus att hyra så skulle vi göra det.. men det gör det inte. Så vad ska vi göra? Om vi kan köpa nåt till ett bra pris så gör jag hellre det än att lägga pengar på någon annans bostad.

När jag läste ditt svar så kändes det som att du ville säga 'ja lilla du, när du blir äldre och klokare så kommer du förstå att världen inte fungerar som du tror..' och att jag har en 'orealistisk bild' av hur livet i sverige kommer bli? Jag har inte skrivit nånting om hur jag förväntar mig att livet kommer se ut, så hur kan du ta för givet att mina förväntningar är helt orealistiska?

Jag kan såklart ha överreagerat över och missupfattat det du skrev, men det kändes bara som du skrev med en väldigt nedlåtande ton och jag tog illa upp..