Plogen:
Vad tufft du har det tjejen! Fy tusan! Jag känner verkligen för dig och förstår att det måste vara jättejobbigt.
Du undrade hur amningen har fungerat för alla andra, så om det kan vara till någon nytta alls tänkte jag dela med mig av min förra graviditets amningshistoria.
För V och mig fungerade amningen aldrig när han kommit. BB och vården insisterade på att jag inte skulle ge ersättning, för så skulle han inte vara lika intresserad av att amma, menade man. Säkert helt riktigt, men med den påföljd att jag ju satt nyopererad (akut kejsarsnitt nästan tre veckor över tiden) och med en hysteriskt ledsen kille timma in och timma ut med de där j-la plastmoffarna som ska hjälpa till om barnet inte får tag i vårtan, och som liksom flärpade sig åt fel håll hela tiden så de låg över ansiktet på V istället för runt bröstet. Nätterna igenom. Dagarna igenom. Och napp skulle man inte få ge, för då lärde de sig inte att suga rätt. Under tiden blev ju brösten explosionsartat gigantiska och stenhårda och ömma (ingen feber vad jag minns). Livet var inte kul. För någon av oss.
Det var en sådan FANTASTISK befrielse när jag till sist struntade i vad vården sa och skickade P att köpa ersättning och V blev MÄTT och sedan pumpade jag det jag kunde i så där två, tre månader och kompletterade ersättningen med det.
Så min erfarenhet är denna: Funkar amningen? Good for you! Gör den det inte, så är det viktigare att du och barnet och er relation och familjen får bästa möjliga förutsättningar att må så bra som möjligt och kan njuta, och bonda, och komma in i fungerande rutiner- än att du till vilket pris som helst ska slita med amning som inte fungerar för er. Lägg inga värderingar i detta. Det har INGENTING att göra med att vara en präktig och duktig mamma! Kan du komplettera ersättning med att mjölka ur, så är ju det fint. Om inte så är jag övertygad om att din dotter kommer att växa upp och bli en harmonisk och frisk människa alldeles oavsett. Det här med amningen är ju faktiskt i allra högsta grad en KULTURELL grej, där vi i Sverige (som jag ser det) har/har haft en lite lätt fanatisk inställning.
Det här med att barnet och mamman skulle komma varandra så mycket närmare genom amning än om barnet dricker från flaska får man ju tänka vad man vill om. Det säger ju då bland annat att en pappa aldrig kan komma ett barn så nära. Vill man tro det så kan man ju göra det. Själv tycker jag att alla matstunder med V när vi, eller P och V, kunde sitta och gosa (hud mot hud om man vill) och han fick njuta av att utan att det var en kamp, i lugn och ro äta sig mätt och somna lugnt i mina armar- var härliga.
Vad vet jag om V och jag aldrig kommer vara så tighta som om han hade ammats till dess han var två (som min väninna gör). Vad vet jag om vilka framtida allergier och annat han är mer mottaglig för nu, när han då både har fötts med kejsarsnitt och blivit berövad den heliga amningen. Men V och jag har den finaste relation jag kan tänka mig, och hittills-peppar, peppar, har han bara varit öronbarn-och det var jag också, triots att jag fötts vaginalt och ammades så länge det bara gick.
Mitt råd är att du fokuserar på att bli bra nu. Jag tycker det låter vettigt att se till att mjölka ur, trappa ned och komplettera för att sedan övergå till ersättning. Den här tiden ska inte behöva vara en mardröm, det är den alldeles för viktig för.
Stor kram till dig och din familj, så hoppas jag att det här ordnar sig på bästa möjliga sätt för just er.
Kram, MumsM
Trådbäbisarna
