Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Tråkigt att höra att du fått mens bebinsmamma. Men ge inte upp, det är bara att bryta ihop och komma igen

Bebinsmamma: *håller om*. Så jäkla trist det där! :(

Igår träffade vi bekantas barn, tvillingar - sex veckor gamla. De har väntat på och längtat efter dessa barn i många många år, över tio år sedan första försöket (ofrivilligt barnlösa) och försökt egenhändigt med medicinering i flera år, sedan en rad misslyckade ivf-behandlingar och många timmars samtalsterapi.

Jag var nervös inför mötet eftersom jag självklart väldigt gärna ville träffa mina vänner älskade barn, men är inne i något state där det gör fysiskt ont att se andras babylycka. Men till min förvåning gick det bättre än bra, för detta paret kände jag enbart glädje och värme. Barnlängtan och smärtan över att inte kunna bli gravid 'så som alla andra kan' är en så stark känsla som man själv bara kan förstå när man upplevt den - och jag kan bara ana begynnelsen till vad mina vänner gått igenom.

Och igår fick vi höra mer om deras upplevelser genom åren än vad de velat dela med sig av tidigare. Vi har bara anat vad de gått igenom. Kanske för att en del av smärtan släppt nu när deras älskade barn äntligen är hos dem.

Känslan av att se den lyckan som lyste är något jag ska försöka bära med mig. Och jag hoppas denna korta berättelse kan ge hopp för någon av er andra också när det känns som tyngst. Vill man och försöker man så kommer det, men ibland tar det tid. Man får kämpa för att försöka inte tappa bort sig själv på vägen dit.

Hej allihopa! Har inte varit så aktiv här på ett tag då det blev en omställning att bli tvåbarnsmor. Nu är den minste (som jag plussade med exakt ett år efter x-et) snart ett år och vi sitter här och försöker smälta chocken att jag är gravid igen. Allt ser bra ut men början var en riktig dejavu. Vi hade inte planerat detta, även om vi inte varit så noga med preventivmedel, och chocken var lika stor, om inte större, än vid x-et (som också var en "oplanerad" graviditet). Dagen efter kom smärtor som var hemska och jag var på väg till akuten mer än en gång, men det gav med sig lagom till jag pratade med en sköterska på 1177. Jag ringde dock gyn under eftermiddagen och fick tid för vul redan dagen därpå. Jag var bara i v.6 då, så man kunde inte se något foster men i alla fall en hinnsäck som satt i livmodern. Än så länge har jag inte haft några mer smärtor och är nu i v. 9.
Jag har ju hört talas om dem som det tagit lite längre tid med ett barn och sedan fått det lättare med nästa men jag trodde verkligen inte att jag, som hade en "orsak" (en bortopererad äggledare) skulle bli så lätt gravid efter att ha fått försöka (i mitt förhållande) så pass mycket längre med barn nr. 2. 

Grattis till graviditeten och att den sitter på rätt ställe majbebbe!

Hoppar in och skriver i en tråd för första gången :)
Känner att det vore skönt att skriva med andra som också varit med om utvomkveds, känner ingen annan som haft det.

Jag fick ett utomkveds i höstas. Började med att jag trodde att jag fick mens, men 5 dagar för tidigt. Tyckte att det var konstigt och tog ett graviditetstest som visade positivt. Vi hade inte försökt så länge så jag blev riktigt förvånad, men vågade inte tro på att det stämde eftersom jag blödde. Trodde att jag kanske fått ett tidigt missfall och gick lång tid utan att veta säkert om jag var gravid eller inte... Började sen blöda igen några veckor senare och åkte in för att få veta om det var missfall eller inte. Var inte alls förberedd på att det kunde vara utomkveds, visste knappt vad det var! Men det misstänktes och jag fick lämna blodprov och komma tillbaka veckan efter på undersökning. När undersökningen var gjord och de sa att de var tvungna att operera så började jag storgråta... min man var bortrest och jag var ensam på sjukhuset, första gången jag var inlagd för något. Dagen efter opererade de bort min ena äggledare.

Nu har det gått några månader och kroppen har återhämtat sig men jag har en sådan rädsla för att detta ska hända igen! Vill så gärna bli gravid på "rätt ställe" men flera nätter har jag legat vaken av rädsla för att få ytterligare ett utomkveds eftersom läknarna sa att jag hade ökad risk pga att de inte visste varför jag fick det första gången. Hur har ni andra känt inför detta?  Och om jag skulle bli gravid på rätt ställe som jag så gärna vill, hur blir då operationsärret när magen väl börjar växa? Hur har det blivit för er som lyckats bli gravida?

Många frågor som snurrar i huvudet :)

Hej EDE. Jag känner mycket väl igen dig rädsla för att få utomkvedeshavandeskap igen. Den har jag levt med i drygt fem år nu (opererades i oktober 2008). Man får lära sig att leva med den men inte låta den ta över livet. Det är ju faktiskt en rationell rädsla eftersom man ju har ökad risk att drabbas igen så det är ju bra att vara vaksam på symptom så att man söker vård om man får liknande symptom igen. Tyvärr tar det bort glädjen lite över kommande graviditeter. När jag väntade sonen var jag jätteorolig fram till att vi fick göra vul och se att embryot låg i livmodern. Nu är jag gravid i vecka 5+5 och när jag hade utomkvedeshavandeskap åkte jag in till gynakuten med smärtor i vecka 5+6 så det känns lite jobbigt nu när jag är i samma stadie i graviditeten men jag har inte haft några blödningar den här gången så jag tror ändå att det nog sitter rätt.

Åhh,  jag håller tummarna för att det sitter rätt nu Pemberly! Hur tidigt kan man se om embryot ligger i livmodern? 

Vad tidigt du fick smärtor av ditt utomkveds, jag gick länge med det utan att känna av det alls.

Hur lång tid tog det för dig att bli gravid igen efter ditt utomkvedshavandeskap? Vi är inne på första försöksmånaden efter min operation, väntar på min mens just nu. Antingen är den oregelbunden eller bara försenad, har iaf testat med ett gravtest och det visade negativt.

Jag tror man kan se redan nu i vecka 6 om det sitter i livmodern.

Vi lyckades tyvärr inte bli gravida på egen hand efteråt men fick en son med hjälp av ivf för drygt tre år sedan. Jag hoppas ni lyckas snart på egen hand. Det är flera här i tråden som gjort det. Men skulle det dra ut på tiden så vänta inte för länge med att söka hjälp

Hej igen alla,

Vi är nu tillbaka hemma efter besök i Sverige. Allt gick bra fastän jag några gånger fick lite panik då jag igen började känna hugg i sidan, konstigt nog dock inte på den sida x.et sitter. Men i måndags sluttade jag äntligen att blöda och det tog jag som ett bra tecken. Igår var jag på kontroll. HCG är nu nere på 5 och hon sa att om jag ville bli gravid kunde vi nu försöka igen. Smärtan i sidan beror på en follikelcysta. jag ska dock in på koll igen, ända tills hcg är noll. Vi planerar ju ingen ny graviditet just nu, kanske om ett halvår eller så. Vi har hitintills hört till de lyckliga som inte har haft svårt alls- tills nu. Jag hoppas ju att det fortsätter så. Men precis som ni andra skriver är man ju från och med nu rädd. Hur skadad är egentligen min ena äggledare? Fungerar den andra som den ska? Man vet ju inte.

Grattis till graviditeter som verkar gå bra pemberly och mariekaronlina och majbebbe! 

Jag tänker på alla som kämpar och känner mig tacksam över vår son.