Vänner i Göteborg 2

che: Sov utan viktor när han var ca 1 år gammal och då ammades han inte längre, och eftersom jag kommer att amma Leia när ullaredsresan blir av så är den inte aktuell för mig.. Har inte velat ge flaska utan gillar helt enkelt läget att jag är familjens hemma-ko som inte ger sig iväg på några äventyr

Jag är inte så orolig för boobsen. Nu jobbar ju jag en del o så så jag kan vara borta typ tolv timmar utan att det ens känns nåt särskilt längre. Har visserligen inte varit borta ett dygn innan men har ju en del pumpar att tillgå då jag började jobba när h*n var sex veckor. Mitt barn tar inte nappflaska alls sen h*n var sex mån o överlever såklart utan min mjölk. Äter ju en del annat också såklart men ammar ff ganska mkt men inte så att h*n inte klarar sig utan mjölken som sådan.

Jag är mer orolig för hur det påverkar vårt band, om mitt barn är redo att vara utan sin primära vårdare (vet att barnet har en pappa men det är ju ändå så att jag är hemma mest o ser mig därför som nummer ett typ även om det låter illa).  Kommer h*n vara mkt lessen på kvällen? Behöva mig, längta o önska att jag var där o känna sig övergiven? För mig är det mkt viktigt att barnets behov styr före mina egna även om jag till naturen är ngt för ego för anamma det egentligen.

Känslan är i vilket fall jävligt jobbig bara vid tanken på att vara borta. Min man är en engagerad pappa, har tagit lika stor del i barnets liv o varit hemma heltid el halvtid fram tills h*n var 6 månader o sen har det varit minst en dag i veckan, oftast mer, men då jag ammar o är hemma mest är det ändå så att barnet tyr sig mest till mig. Såklart. på vilket annat sätt kan det vara?

Kan inte riktigt reda ut dessa känslorna o avgöra vad som blir bäst.

Jag tänker lite så här också ang det där med om barnet känner sig ledset och övergivet... Visst, det finns säkert risk för att det blir så. Men! Det är inget som barnet tar skada av, eller kommer minnas längre fram i livet. Det är för stunden.

Tänk på alla gånger man själv blev lämnad med någon som man kanske kände sig lite mindre trygg med. Vi har säkert grinat oss till sömns många ggr allihop efter mamma när vi var små, men det är ju inget man kommer ihåg som något jobbigt i efterhand.

Eller... Tänker jag fel nu...?

Menar absolut inte att ni som har svårt att åka hemifrån har fel!! Men det kanske underlättar att tänka lite som jag gör då?

Jag förstår oron med att lämna barnet över natten och rädslan att det ska vara ledset och längta. Men det kan ju också vara en chans för pappan att stärka bandet med sitt barn.

Du kan kanske "öva" dig lite innan. Typ gå ut en sväng när barnet ska läggas och låta pappan ta det, men ändå vara i närheten så att säga och låta pappan ta längre och längre stunder på kvällen så att ni liksom fasar in det.

Men om du känner att det blir dig övermäktigt så ska du såklart inte åka.