Hur ont gör det egentligen att föda barn?

det som gör "ont" är värkarna. utdrivningsskedet kände jag inte ens utan det var bara otroligt skönt att få trycka på och använda sig av kraften som är i kryst värkar.

bästa är att känna sig lugn. jag var oxå förlossningsrädd och jag fick en jätte jobbig förlossning.. men nu har det gått snart 5 år sen jag födde min tjej. så nu e det dags att börja skaffa en till och denna gång ska jag inte vara rädd. jag tar det som det kommer visst det gör ont men ingen har dött av smärtan, man klarar att härda igenom det, och resultatet för smärtan gör att man lätt gör det igen

stort lycka till och hoppas jag varit till hjälp

Smärta är ju oerhört subjektivt och svårt att klassificera.
Jag har fött två barn, båda gångerna använde jag mig av avslappning och djupandning. Jag såg födandet som något min kropp skulle sköta, mitt jobb var att hänga med på resan och försöka låta den jobba ifred
Så jag stängde av kontrollen så gott jag kunde, lät kroppen bestämma.

Värkarna var ett molande men eftersom de för mig började korta och lätta för att sen öka på så hann ju kroppens egen smärtlindring med och jag kunde fortsätta att andas igenom dem utan problem.
För att sätt saker i lite perspektiv så minns jag att när jag låg och krystade för kung och fosterland och huvudet stod och tryckte tänkte "attans va ont min knoge gör"
Jag hade skrapat upp knogen dagen innan och när jag krampaktigt grep i sängen för att få extra kraft i krystningen sprack skrapsåret upp nämligen

Ont gör det, det kan man inte säga annat. Smärtan är en enorm brännande/svidande känsla och krystvärkarna känns som ett stort inre tryck som man inte kan påverka, känsan är att man kommer att "göra på sig". Men i det skedet är man så omtumlad, och kroppen ser till att man klarar av det!

Har en veckas bebis samt en 20 månaders. Första hade jag epidural, jätteskön smärtlindring som gör en mer avslappnad i kroppen, men visst känns det ändå!
Andra gången hade jag bara lustgas, då hann jag inte få epidural, och det gick bra ändå. Det positiva är efteråt, jag mådde mkt bättre nu än sist då jag hade epidural.

Värkar kan jämföras med mensvärk (fast värre), men krystvärkar kan inte jämföras med nåt! =)

När barnet väl är ute är allt glömt! =)

Kan förstå din rädsa. Jag var LIVRÄDD för förlossningen innan tjejen. Men jag måste säga att jag inte upplevde själva krystande som den del som gjode ondast utan öppningsfasen. Kan i och för sig beor på att jag gjorde den hemma i sängen ... *muuter mutter* (sorry, blev hemskickad för jag skulle inte öppna mig på läääänge sa hon... Visar hur mycekt hon visste!!)

Jag fick sedan lustgas för det var allt som var tillgängligt och det enda jag egentligen kände mig bekväm med. Men jag tror helt klart på att man kan få tillräcklig smärtlingring.
Sedna personligen så håller jag inte med om att när bebisen så är det över, för om man spricker som jag gjorde så ska man sys också!! Inte trevligt!!

Men ett mantra som jag upprepade för mig själv var att "folk har gjort det före mig och folk gör om det!!"

Värkarna var helt okej, Kändes som mensvärk som kom i vågor.
Efter de tog hål på hinnorna vid 4cm blev allt outhärdligt. Hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen typ.
Provade diverse saker som dusch, värmekuddar och lusgas men det fungerade inte och jag klarade inte av lustgasen.

Sedan låg jag och skrek i sängen att de skulle döda mig, allt svartnade..
Vid de stadiet då jag absolut inte klarade av smärtan och tappade kontrollen för det gjorde så ont fick jag eda. En befrielse från smrtan!
MEN mitt vänsterben försvan, kunde inte kissa gå stå själv
Det ända jag kände var det starka trycket neråt, bajsa ner sig känslan.

Sen kom ju aldrig krrystvärkarna och mitt värkarbete blev ineffektivt men vändigt tett och mucket. 9 värkar på 10 min och de fick inte ordning på de med värkstimulerande dropp osv men det är ju en annan sak.

Iaf så nästa förlossning blir det ingen eda, häldre skrika för livet och se svart några timmar och kunna trycka ut barnet själv.

jag tog eda med första barnet och jag tyckte att det var underbart... allt försvann, jag kunde sova... men jag tyckte absolut värkarna var värre än utdrivningsskedet, kanske för att de tagit mellan 10-15 min med båda när krystvärkarna börjat till dom var ute... men jag tyckte mer att det var "skönt" för kroppen gör de av sig själv eller vad man ska säga..

med andra barnet tog jag 50/50 lustgas.. den förlossningen gick fort också så därför hann jag inte ta eda, iofs så ville jag inte ha den heller för de gick så bra ändå...

men i alla fall med första som tog lite längre tid och jag hade varit vaken länge då förlossningen drog igång på kvällen så var det underbart med eda... de kändes som allt släppte och sen som sagt kunde jag få sova.. sen var det över :)

Jag tror ingen kan ge dig ett vettigt svar på din fråga då det är så otroligt indeviduellt. Vissa klarar det helt utan smärtlindring och andra som jag kan inte mäta smärtan i ord.

För mig var förlossningarna ett h-vete och utdrivningen allra värst. Hade EDA på första och visst hjälper det mot de vanliga värarna men inte vid utdrivningen.
Andra barnet tog inte EDA:n och jag fick då en spinal. Hjälpte inte heller vid utdrivningen. Fick dödsångest båda gångerna trots att jag efter första gången gick på psykosociala enheten för förlossningsrädsla.

Får jag fler barn blir det kejsarsnitt.

Jag vill egentligen inte skrämma dig men min åsikt är att är man beredd på det värsta blir ju allt som är bättre än det så otroligt positivt.
Sen så tror jag att de flesta klarar det bättre än mig, dock så finns det inga helt smärtfria förlossningar och all bedövning fungerar inte på alla.

Håller med om att det är så individuellt, själv så hade jag inga större förväntningar eller tankar om hur förlossningen skulle vara.. mitt motto "det blir som det blir"
Hade en väldigt snabb och smärtfri förlossning utan nån smärtlindring,det hanns inte med..  Visst kändes det, va ju endå en nästan 5kilos bebis som kom ut men det va inget jag hde tid att tänka på, hon skulle bara ut =)

Kan ju svara på en fråga iaf. Med EDA ska man kunna röra sig och byta ställning men som någon skrev så finns det utrymme för fel.

Jag är en sån där som är rädd för sprutor och smärta i allmänhet.
Och värkarna gjorde så ont att jag bara ville dö. Du har rätt, mensvärk och så x 100 plus att det känns som ryggen ska gå av.

MEN... det här är något som inte går att förklara, smärta i övrigt är ingen trevlig grej och man vill aldrig uppleva sånt, förlossningssmärta är en helt annan sak. Man tar emot smärtan, man står ut och man vill ha den för att man vet vad den i slutändan ger. Det här går verkligen inte att förklara på något annat sätt. Det finns ingen anledning till oro innan. Du kommer fixa det, din kropp kommer fixa det... det bara är så och du kommer kunna tänka dig att göra om det. Kanske inte precis på en gång men bara några veckor efter förlossningen så tänker man; "Äsch så farligt var det ju inte".

Min förlossning gick relativt snabbt snabbt (vi kom in vid 16.30 och dottern kom ut 21.35) och jag tror att det är både på gott och ont. Aldrig trevligt med en långdragen förlossningen, men när det går så där snabbt sån tror jag att smärtan blir intensivare. Epiduralen var rena himmelriket men det tar ju ett tag innan den verkar.  Vid utdrivningen var jag så bedövad att jag inte kände något annat än ett tryck. De fick hjälpa mig ett krysta. Så det var den enklaste delen för mig

Kort sagt, det är sååå värt det och det är inte så farligt trots att det gör förbannat ont.