a80: Skönt att det inte kommit mer! 5 oktober känns långt borta, kan du inte få komma tidigare?
STORT grattis igen Lycka, vilken dramatik - skönt att ni alla är hemma. Gött att ni slipper den där koppmatningen nu, vi höll på med den den där koppen (hos oss benämnt "det satans kopphelvetet") lääänge
Usch jobbigt a80, men jag minns att du hade blödningar sist (visst var det en sommarstuga inblandat?). Men jag håller tummarna för dig, och hoppas såklart på det bästa! 
Heja mini!
Allt väl med er andra? Ursäkta om jag verkar lite oengagerad, men jag håller på med inskolningen av lilleE sedan ca 2 veckor, vilket är rätt så jobbigt. Ååh, han känns så liten just nu, även om han ibland också känns stor (han fyller två i nästa vecka). Jag har inte lämnat honom än (föräldraaktiv inskolning i två veckor), och jag bävar... Personalen är inte så förtjust i mig (inget ovanligt, jag är inte jättetrevlig), men de gillar min man, så det är alltid ngt... (alla gillar honom, han är en sån supertrevlig människa som kan prata med alla... de sa till och med det till mig "du och din man är verkligen olika - som natt och dag! hihi!" Det kan verkligen bara tolkas på ett sätt, tro mig. Jag koketterar inte).
Sen verkar inte pedagoger ha läst ngt om anknytning, eller de senaste studierna om stress i förskolan. Hela verksamheten är uppbyggd på pedagogiska principer, utan hänsyn till det vi vet om barn, stress och trygghet. Jäkla skit är det... Jag är dessvärre lika lite psykolog som jag är missfallsforskare, så man är hänvisad till olika källor på nätet, och enstaka böcker. Sen vet jag inte hur omstridda dessa teorier är heller. Jag har förstått att det finns en "konflikt" mellan just barnpsykologer och pedagoger vad gäller förskolan.
Vet inte vad man ska tro. Jag måste börja bli lite mer avslappnad kanske... andningsövningar och mindfullness kan det vara ngt? (Gick en kurs i mindfullness på jobbet, inte min grej. Jag är typ motsatsen till mindfull, jag har inte varit avslappnad sedan mitten av 1980-talet)
Förlåt, nu blev det långt...
kram finisar!
a80: Skönt att det lugnat sig! Men oj vad långt till nästa UL. Starkt om du klarar att vänta.
lillaD: Du skriver alltid lika roligt, även om det är om jobbiga grejer Jobbigt att dom kör stenhårt på pedagogiken och inte tar hänsyn till kända kunskaper 
Hoppas det i slutändan resulterar i ett barn som trivs och en någorlunda avslappnad mamma.
Här hemma är det hur bra som helst. Lille L tjattrar, har upptäckt sina händer & fötter och försöker greppa saker. Helt underbart att äntligen få uppleva detta! Visst har han skriktimmar ibland också. Men sen när han är glad, ler och tjattrar. Ja då är han förlåten allt
LillaD: haha... du är för skön. 
Men låter som om det finns skäl att bli vansinnig på dem. Och jag ÄR ju psykolog. 
Btw, mindfulness är skitbra, så ge det en chans till. Och det säger jag TROTS att jag är psykodynamiker i grunden (eklektiker numera).
LillaD: Jasså, tänk att du är en sån hemsk människa! Jag tror jag garvar ihjäl mig!!
Prova lite mindfulness du, det kan nog inte skada Nä, skämt åsido, du är en fantastiskt trevlig "LillaD" som vi älskar att läsa långa inlägg ifrån!
a80: Skönt att det inte verkar komma mera. Vi alla vet att lite rosa på papperet egentligen inte är något att oroa sig för, men vi vet också hur den äckliga känslan och skräcken är.
Du har mina tummar och tankar!
Lycka: Varma gratulationer till lilltösen! Hur tycker S att det är att vara storasyster nu då?
Kramar till alla!
lillaD: Det är jobbigt att skola in på dagis! Förhoppningsvis blir det bättre med tiden. Jag kan hålla med om att dagis kanske inte alltid är optimalt, men vad är alternativen? Sen tror jag iofs att dagis kan vara bra för barnen på vissa sätt också, men antalet timmar de är där borde vara färre.
Kul förresten att ni skriver om mindfulness, jag ska just börja en kurs på jobbet och undrar hur jag ska hinna med!
Ego: Är lite nojjig idag för jag gjorde en dum sak igår - åt parmaskinka fast jag vet att man inte ska! Var på bjudlunch med jobbet och till förrätt var det en skiva parmaskinka. Fick lite panik för jag ville verkligen inte outa graviditeten där och då. Så det kändes enklast att bara äta upp den. Sen ångrade jag mig fruktansvärt efteråt. Hur kunde jag vara så dum?! Men visst är det ganska ovanligt med listeria?! 
Krus: det är oerhört ovanligt med listeria och jag tror inte parmaskinka är det värsta att äta ur den synpunkten (om den behandlats någorlunda vettigt innan). Och även OM det skulle finnas listeria i skinkan (vilket alltså är högst osannolikt) så innebär det inte per automatik att man får det. Jag tycker inte att du behöver oroa dig för den biten alls.
Krus: Det vore väl höjden av extrem otur om du skulle drabbas av listeria! Det är väl om man skulle sitta och käka parmaskinka varje dag som det är stor risk? Jag skulle heller inte oroa mig om jag råka käka en bit. När det gäller såna saker tänker jag på när våra föräldrar fick oss, då fanns inte så mkt rekommendationer när det gällde livsmedel. Och det blev normala bebisar av de flesta av oss
Bettan och Irma: Tack för svar!
Hej tjejer!
Har en fråga till er som pumpat. Hade en ide' om att försöka införa bröstmjölk på flaska så kanske jag vågar lämna mannen och lille L ensamma mer än 5 min bort (jag helammar). Igår var premiär. Han slukade 70 ml i ett naffs. Och skrek efter mer! Så det var liksom bara att hysta fram tutten. Och då åt han ungefär lika länge (och mycke?) som han brukar.... Hur mycket tror ni man måste ha utpumpat för att han ska bli mätt? Eller kan det varit själva tutten han saknade?
Sen en annan grej... Känner ni att sorgen av alla gamla missfall liksom gör er lite randiga? Att det är nu en hel del av bearbetningen fortsätter. Mitt i all glädje över att äntligen ha vårat barn och få uppleva allt man längtat efter så kan jag känna sorg över dom som inte fick komma till oss. Jag känner mig lite skör emellanåt. kan iufersig bero på sömnbrist också men...
Var på babysimm för första gången igår. Allt gick fint tills lilleman blev alldeles jättettrött och helt slut (efter 20 min). Vilket är vanligt enligt instruktören. Det blev skrik gap och jättearg bebis. Och det var liksom som att trycka på en knapp hos mig och tårarna bara rann. Allt utan famnen var pest och pina. Kände mig så kass som mamma, alla andra bebisar var så lugna. Hade tur att två hjälpsamma tjejer hjälpte mig att hålla honom så att jag fick på mig kläder och vi kunde ta oss hem. Men jag var så ledsen hela dagen igår Funderar på om det är normalt att känna så en hel dag efteråt?
Oj vad långt det blev.... Hoppas ni orkar läsa!