Irma: Har det också kämpigt med att hålla humöret uppe, men det är mer svajigt i största allmänhet och inte bara tårar så där. Funderar på att kolla om man får äta SSRI när man ammar; har inte orkat ta tag i det ännu bara....
Kan lägga till att min kille var jätteledsen vid första badet (från start nästan den gången) och har varit lite svårflörtad även fortsättningsvis, men igår gick det bättre. I vårt fall tror jag han protesterar mot att vattnet är svalare än i badet hemma. Var också helt knäckt efteråt; jag som ville göra något kul med lilleman och trodde att han skulle bli glad och så grät han och var ledsen istället. 
När jag pumpar ur ett fullt bröst så får jag ur runt 120-180 ml och eftersom A lätt äter ett bröst (gärna 1½-2) så antar jag att man nog får klämma i med runt 160-200 för att få dem mätta. Beroende på size på barnet, kvalitet på mjölken (morgon/kvällsmjölk) etc.
Irma: Hur gammal är lilleman nu? Jag känner igen mycket i det du skriver och jag tror att det är ganska normalt att känna så. Kanske man inte kan bearbeta sorgen efter missfallen helt så länge som man är uppe i det, utan först när man väl fått sitt barn eller på något annat sätt har gått vidare? Sen är det ju slitigt i början med sömbrist osv.
Jag mådde själv ganska dåligt länge, vilket jag trodde var helt normalt och berodde på en kombination av jobbig förlossning, sömbrist och "krävande bebis". Jag trodde att alla hade det så ungefär, att jag var lite vekare än andra bara... Det tog kanske 5 månader eller mer innan jag insåg att det inte skulle vara så! Sen tog det ytterligare ett par månader innan jag faktiskt fick hjälp av en psykolog. Hon hjälpte mig en hel del, samtidigt som jag vid det laget redan hade börjat komma på fötter, lilleman börjat sova någorluna osv. Men det som gjorde stor skillnad för mig var att få bekräftat att jag hade haft det jobbigt (inte bara inbillning eller svaghet) och att det inte var konstigt att jag kände så med tanke på omständigheterna.
Jag inser i efterhand att jag borde ha fått hjälp mycket tidigare, för tyvärr kommer jag alltid att känna en stor sorg inför det faktum att det första halvåret med min fantastiska son blev så mörkt. Men det jag försöker säga till dig är alltså att jag tror att det är normal att känna som du gör - MEN tveka inte att ta hjälp om du känner att det inte blir bättre eller att det blir för jobbigt! För det kanske inte behöver vara så. Det kan krävas tjat och energi som man tyvärr inte har, men ge inte upp! Kram
Bettan: Jag tror att du kan ta SSRI när du ammar. Det rekommenderas ju vid förlossningsdepression och går även bra under graviditet.
Såg en liten suddig krumelur med fint, tickande hjärta på vul igår! 
Allt såg bra och normalt ut så jag får inte ens något återbesök! 
Men det ska nog gå. Inga mer blödningar heller, bara den pyttelilla vid ett tillfälle i v 4.
GRATTIS krusbär, vad roligt vännen! 
ÅÅH jag vill också... Får följa dig och a80 så länge! Skönt att jag kan glädjas åt er i alla fall!
Irma: när man pumpar får man ju, som du vet, inte ut allt - och därför är det svårt att veta hur mkt de "brukar" få i sig. 70 ml låter verkligen inte mkt tycker jag. Jag fick aldrig ut mer än 80, och det var på tok för lite för ett mål mat menade BVC, men det är väl beroende på hur ofta de ammar osv.
Har du ett stort behov av att komma bort lite (vilket jag kan sympatisera med att man har), så kanske ni kan prova ersättning? Men det har ju sina baksidor såklart, och jag förstår om man tvekar med det.
Ja, visst är det randigt, alla hormoner i upplopp + en livskris bakom sig... Jag tyckte också att den första tiden var jobbig, och jag grät mkt. Elis gick ju inte upp i vikt, och jag kände mig värdelös (först kunde jag inte bli gravid, sen kunde jag inte behålla graviditeten, sen kunde jag inte föda själv - och slutligen när Elis dessutom inte gick upp vikt som han skulle - ja, då kunde jag inte ens ta hand om barnet själv).
Jag har inga råd att ge dig, själv är jag en sån som bara "biter ihop" och går in i mig själv - ingen smart strategi, och ingenting som jag rekommenderar. Idag, när Elis är 2, känner jag en sån enorm glädje och tacksamhet, och jag kan vara stolt över att jag har kämpat så mkt för vår familj (även om misslyckandet av att inte bli gravid igen också kommer krypande).
KRAM gumman!
lillaD: Tack, vännen! Vågar inte riktigt hoppas för mycket än - först känns det som en evighet att komma till vul och sen känns det lika futtigt att bara vara i v. 7. Jag tror absolut att du kommer att bli gravid igen, förhoppningsvis SNART (men nu har ni väl lite paus?)! Kram
Grattis Krusbär! Vad härligt att det såg bra ut! Jag är ju i precis samma sits, så normal så jag inte får fler VUL. Så jobbig väntan, för jobbig insåg jag idag. Det är två veckor sen senaste VUL och fyra veckor till rUL. Några gånger har jag blött, en droppe i taget, men när det hände idag igen blev jag trött på det så nu har jag mailat en privat MVC för att försöka få komma dit nästa vecka på UL. Hoppas det går att få tid bara. Kan du inte göra så också krusbär?
LillaD; Har ni paus? Förlåt, jag har inte hängt med... Om ni försöker så håller jag tummarna för att du blir gravid fortare än kvickt!
Krus: Härligt!
Krus: Jippi!!!