För oss pladdriga.
Här kan vi pladdra på om allt och inget istället för att pladdra sönder den andra tråden. 
-
-
Svar på tråden För oss pladdriga.
-
Åh t0va, vad kämpigt du har dett0va skrev 2010-09-07 00:20:25 följande:Går inget bra alls här... kroppen blir starkare men skallen kraschar. Jag känner inte speciellt mycket för bebisen, visst han är söt och så men just nu skulle jag ge massor för att någon annan kom och tog honom ett par timmar eller en natt. Jag bara gråter och orkar inget, har slutat äta nu igen eller jag kom inte igång med ätandet efter andra operationen.
Idag har jag druckit en kopp te och ätit en kokt korv och lite mos, sen lite vindruvor och pepsi... det är allt... igår ungefär samma sak fast då fick jag i mig en halv smörgås och lite spagetti. Står inte ut alls, jag har gått ner 11kg sen förlossningen och gick upp 8-9kg, tappade 1.5kg de senaste 3 dagarna...
fy fan såhär skulle det inte vara. På det så strular det på sambons jobb och jag orkar inte bry mig fast jag måste för om han inte orkar jobba mer så blir det soc igen. imorgon ska jag till sjukhuset för fler prover, jag vill inte. Sambon får ta ledit imorgon chefen får säga vad han vill, men jag fixar inte detta längre. Orkar lixom knappt titta på bebisen, tur att vi kör flaska för amma skulle jag nog inte klara av nu.
Ska försöka prata med bm eller läkaren eller vad jag nu ska träffa imorgon, de måste hjälpa mig om jag inte ska gå under. Sambon får ta föräldraledighet och så får de sjukskriva mig, visserligen skiter sig ekonomin så vi måste gå till soc då men hellre det än att jag går under totalt.
Får sån ångest av att bara vänta på att liten ska börja gråta och vilja ha mat och sen försöka få honom att somna om... så ska jag somna och sen vakna när det är dax igen... längtar så tills nästa vecka för då kommer mina föräldrar igen, då ska de få ta honom ett tag så jag kan få slappna av. Behöver få sova men det går inte.
Hoppas att sambons chef fattar och inte ge honom sparken för att han tar föräldraledighet, fast samtidigt om han inte fattar så är det inte värt det. Tror nog det är bättre med soc igen än kämpa vidare själv hemma... jag är helt klart påväg ner i det stora svarta hålet.
Vart tog myset vägen, de känslorna jag hade för bebis dag 3 när vi satt själva på BB på natten och han sov i min famn... de är helt borta var ju så som jag ville känna så som alla säger att det är.
Nu låter han igen... snart dax för mat och ångesten kommer krypande, jag får så dåligt samvete för att jag inte orkar. Försöker hålla honom men det känns inget, är samma med sambon, hans kramar känns inte heller speciellt mycket. Han stänger in sig på sitt rum och glor på film.
Jag behöver en kram, bara attt bli förälder är ju tillräckligt, alla komplikationer som blev är mer än tillräckligt... min sprutfobi verkar vara tillbaka okså, inatt drömde jag mardrömmar om nålar. Får se om de lyckas ta några prover alls imorgon, hoppas det är en av de trevliga bm.
Hade jag bott i närheten hade jag gladeligen kommit och hjälpt dig med en gång. Men ha inte dåligt samvete för hur du känner, det är helt förståeligt med tanke på all turbulens och alla motgångar ni har haft, även om det är jobbiga känslor du har. Skickar över många stora och varma kramar till dig 
-
Tack, det värmer att någon läser i alla fall. Nu har hanen mailat sin chef, får hoppas att jag får sjukskrivning imorgon så han kan säga att jag inte mår bra alls. Behöver ha honom hemma så det är någon som ser till att jag försöker få i mig mat osv. Tror inte bebis lider allt för mycket för han får mat och bytt blöja är nog mest jag som lider men i längden så går det ju inte.Denebola skrev 2010-09-07 00:38:20 följande:Åh t0va, vad kämpigt du har det
Hade jag bott i närheten hade jag gladeligen kommit och hjälpt dig med en gång. Men ha inte dåligt samvete för hur du känner, det är helt förståeligt med tanke på all turbulens och alla motgångar ni har haft, även om det är jobbiga känslor du har. Skickar över många stora och varma kramar till dig -
Självklart läser jag, även om det inte känns som att jag kan hjälpa så mycket fast jag vill att du ska ha det bättre...t0va skrev 2010-09-07 00:45:58 följande:Tack, det värmer att någon läser i alla fall. Nu har hanen mailat sin chef, får hoppas att jag får sjukskrivning imorgon så han kan säga att jag inte mår bra alls. Behöver ha honom hemma så det är någon som ser till att jag försöker få i mig mat osv. Tror inte bebis lider allt för mycket för han får mat och bytt blöja är nog mest jag som lider men i längden så går det ju inte.
Hoppas att chefen är en vettig människa!! Förstår han inte att din sambo behöver stödja dig nu så är det något fel på honom! -
Men kära vännen, jag kan förstå hur du känner dig, hoppas verkligen du kan förmedla detta till läkaren imorgon så att din sambo kan vara hemma och ta hand om er!t0va skrev 2010-09-07 00:20:25 följande:Går inget bra alls här... kroppen blir starkare men skallen kraschar. Jag känner inte speciellt mycket för bebisen, visst han är söt och så men just nu skulle jag ge massor för att någon annan kom och tog honom ett par timmar eller en natt. Jag bara gråter och orkar inget, har slutat äta nu igen eller jag kom inte igång med ätandet efter andra operationen.
Idag har jag druckit en kopp te och ätit en kokt korv och lite mos, sen lite vindruvor och pepsi... det är allt... igår ungefär samma sak fast då fick jag i mig en halv smörgås och lite spagetti. Står inte ut alls, jag har gått ner 11kg sen förlossningen och gick upp 8-9kg, tappade 1.5kg de senaste 3 dagarna...
fy fan såhär skulle det inte vara. På det så strular det på sambons jobb och jag orkar inte bry mig fast jag måste för om han inte orkar jobba mer så blir det soc igen. imorgon ska jag till sjukhuset för fler prover, jag vill inte. Sambon får ta ledit imorgon chefen får säga vad han vill, men jag fixar inte detta längre. Orkar lixom knappt titta på bebisen, tur att vi kör flaska för amma skulle jag nog inte klara av nu.
Ska försöka prata med bm eller läkaren eller vad jag nu ska träffa imorgon, de måste hjälpa mig om jag inte ska gå under. Sambon får ta föräldraledighet och så får de sjukskriva mig, visserligen skiter sig ekonomin så vi måste gå till soc då men hellre det än att jag går under totalt.
Får sån ångest av att bara vänta på att liten ska börja gråta och vilja ha mat och sen försöka få honom att somna om... så ska jag somna och sen vakna när det är dax igen... längtar så tills nästa vecka för då kommer mina föräldrar igen, då ska de få ta honom ett tag så jag kan få slappna av. Behöver få sova men det går inte.
Hoppas att sambons chef fattar och inte ge honom sparken för att han tar föräldraledighet, fast samtidigt om han inte fattar så är det inte värt det. Tror nog det är bättre med soc igen än kämpa vidare själv hemma... jag är helt klart påväg ner i det stora svarta hålet.
Vart tog myset vägen, de känslorna jag hade för bebis dag 3 när vi satt själva på BB på natten och han sov i min famn... de är helt borta var ju så som jag ville känna så som alla säger att det är.
Nu låter han igen... snart dax för mat och ångesten kommer krypande, jag får så dåligt samvete för att jag inte orkar. Försöker hålla honom men det känns inget, är samma med sambon, hans kramar känns inte heller speciellt mycket. Han stänger in sig på sitt rum och glor på film.
Jag behöver en kram, bara attt bli förälder är ju tillräckligt, alla komplikationer som blev är mer än tillräckligt... min sprutfobi verkar vara tillbaka okså, inatt drömde jag mardrömmar om nålar. Får se om de lyckas ta några prover alls imorgon, hoppas det är en av de trevliga bm.
Känslorna kommer igen, jag lovar! Just nu fokuserar ditt psyke på att försöka hantera allt detta traumatiska du har genomgått, det tar sin lilla stund! Du har en hel livstid att lägga alla ömma känslor på din son sen!
Kram -
Trodde det blev bättre idag, var på sjukhuset och såret läker ok även om det är öppet där man tog stygnen. Blev fler blodprover och jag bröt ihop totalt, orkar inte med fler sprutor och nålar, min fobi kom tillbaka men barnmorskan var så vettig och testade att ta från handryggen istället, gör asont men då slapp de sticka sönder mig. Proverna verkade vara ok för ingen har ringt och sagt att jag ska äta mer antibiotika.
Men hemma funkar det inte, jag hade hoppats på att hanen skulle vara hemma resten av veckan men nu kom det fram att han bara hade mailat chefen om att han skulle med mig till sjukhuset idag och inget om hur jävla dåligt jag mår. Imorgon ska han till jobbet igen för det var tydligen saker han måste fixa, är så trött på det här.
Han stänger in sig på sitt rum och idag när vi kom hem från sjukhuset så sov jag någon timme när bebis sov och sen när jag vaknade så hade hanen somnat och han vaknade inte förrens nu. Då har jag kämpat i över 4 timmar med att få bebis att sova. Lär bli jag som får ta natten också, vi glider bara så isär nu... skitjobbigt.
Vi skulle gjort mat ikväll, åkte och handlade men han somnade så det blev inget. Så idag har jag inte ätit heller, blev mjölk till frukost och sen inget alls... ska försöka ringa bvc imorgon eller kuratorn på mvc.
Så är jag så arg och trött på då de la om mitt sår. Tejpade massor över hela magen så det drar och gör asont, min mage är så öm i huden och troligen så tejpade hon rakt över ett litet sår jag har i ks, där de förlängde snittet så hade en sårskorpa lossnat.
Jag är bara så trött på allt som har med vården att göra, vill bara slita av kompressen och tejpa själv. På torsdag så ska distriktssköterskan komma hit och lägga om såret, så jag slipper åka till sjukhuset. Men det är mellan 8-9:30... urk att behöva gå upp så tidigt och bara vänta. Hatar folk som ska pilla på mitt sår, tror jag kommer slita bort det inatt och lägga om själv. idioter... -
Usch, jobbigt att relationen inte heller fungerar just nu
Det är ju bra att såret läker som det ska, men du måste ju äta för att hålla uppe styrkan! Kan ni inte få någon form av avlastning? Hör vad BVC eller MVC-kuratorn har att säga, du behöver ju stöd både fysiskt och psykiskt!
Skickar sådana där FL-ianska styrkekramar och hoppas att det vänder för dig och börjar gå bättre redan idag!
-
Hanen stannade hemma så nu ska vi iväg till kuratorn på mvc hoppas hon kan göra något för annars så blir det nog psykakuten för hans del, han mår inte bra alls... Jag är aningen bättre idag också, vet inte om nu när hanen kraschar totalt så funkar det bättre mellan mig och bebis. Vi har fått sova rätt så ok inatt och blev tom. lite badande i morses. Så jag hoppas det går åt rätt håll och sen att hanen får massa hjälp nu.
-
Det låter iallafall hoppingivande!t0va skrev 2010-09-08 10:15:09 följande:Hanen stannade hemma så nu ska vi iväg till kuratorn på mvc hoppas hon kan göra något för annars så blir det nog psykakuten för hans del, han mår inte bra alls... Jag är aningen bättre idag också, vet inte om nu när hanen kraschar totalt så funkar det bättre mellan mig och bebis. Vi har fått sova rätt så ok inatt och blev tom. lite badande i morses. Så jag hoppas det går åt rätt håll och sen att hanen får massa hjälp nu.
Håller tummarna för er och kommer tänka på er under dagen! 
-
Hemma igen, villken supersnäll unge vi har. Han har sovit på alla besök och käkade i bilen och slocknade sen igen. :)
Kuratorn på mvc tipsade om psyk där hanen har sin kontakt med adhd:n, så efter besöket där åkte vi för att äta och sen till psyk. De hade ingen jour längre men hans arbetsterapeut hittade våran bebis i väntrummet medans vi förklarade för sekreteraren vad vi ville. Så vi fick prata en snabbis med arbetsterapeuten som bokade tid på fredag åt hanen och hon ska prata med läkaren om sjukskrivning och någon medicin så han kanske kan få sova bättre.
Så nu håller jag tummarna för att det ska gå bra, jag ska maila hans chef och säga att han inte kommer jobba denna veckan och att vi håller på att ordna ett intyg, får hoppas att chefen förstår allvaret. Kuraton på mvc fattade i alla fall. Hon sa att vi ska planera och ta hjälp av alla vi kan, speciellt jag så jag inte bränner ut mig nu när jag får ta allt ansvar för bebisen själv och dessutom ha koll på hanen.
Hoppas att han fixar nu tills på fredag så vi slipper åka till psykakuten.
Jag mår bättre och det är nog så att nu när han mår så dålig så har jag lättare att fajtas lite till, tror jag klarar av motgångar bättre när det är för någon annan jag ska slåss än för mig själv. Så det blir att försöka prioritera nu, bebis och hane istället för städa och sånt, itne för att jag gör det men ändå.
Snart kommer boendestöd också, hanens nya person ska vi träffa, hoppas han orkar det nu. Är så typiskt att de ska bytas ut nu när vi hade behövt en stabil kontakt, jag träffade min nya i måndags och är osäker på om det är rätt eller inte, får se. Det klickade inte som med den förra fast samtidigt så är det ju så mycket nu.
Arbetsterapeuten på psyk frågade om vi hade något namn till bebis... är så trött på den frågan nu, men när vi sa nej så sa hon något klokt. "ja det visar ju på hur tufft och svårt ni har det nu om ni inte orkar fundera ut ett namn" Precis så är det, jag vill inte tvingas välja något bara för att, just nu är prio att äta, sova och överleva. Varken vi eler bebis lider av att han inte har ett namn, för mig kommer han ändå kallas "snutte, älskling" osv. -
Vad skönt att det börjar gå bättre! Bra att de lyssnar på er och förstår att ni behöver hjälp. Mycket klokt sagt av arbetsterapeuten, också. Men min kompis son var utan namn i nästan 3 månader, och då gick "allt" bra för dem, så det är verkligen ingen brådska att hitta rätt namn.t0va skrev 2010-09-08 14:32:34 följande:Hemma igen, villken supersnäll unge vi har. Han har sovit på alla besök och käkade i bilen och slocknade sen igen. :)
Kuratorn på mvc tipsade om psyk där hanen har sin kontakt med adhd:n, så efter besöket där åkte vi för att äta och sen till psyk. De hade ingen jour längre men hans arbetsterapeut hittade våran bebis i väntrummet medans vi förklarade för sekreteraren vad vi ville. Så vi fick prata en snabbis med arbetsterapeuten som bokade tid på fredag åt hanen och hon ska prata med läkaren om sjukskrivning och någon medicin så han kanske kan få sova bättre.
Så nu håller jag tummarna för att det ska gå bra, jag ska maila hans chef och säga att han inte kommer jobba denna veckan och att vi håller på att ordna ett intyg, får hoppas att chefen förstår allvaret. Kuraton på mvc fattade i alla fall. Hon sa att vi ska planera och ta hjälp av alla vi kan, speciellt jag så jag inte bränner ut mig nu när jag får ta allt ansvar för bebisen själv och dessutom ha koll på hanen.
Hoppas att han fixar nu tills på fredag så vi slipper åka till psykakuten.
Jag mår bättre och det är nog så att nu när han mår så dålig så har jag lättare att fajtas lite till, tror jag klarar av motgångar bättre när det är för någon annan jag ska slåss än för mig själv. Så det blir att försöka prioritera nu, bebis och hane istället för städa och sånt, itne för att jag gör det men ändå.
Snart kommer boendestöd också, hanens nya person ska vi träffa, hoppas han orkar det nu. Är så typiskt att de ska bytas ut nu när vi hade behövt en stabil kontakt, jag träffade min nya i måndags och är osäker på om det är rätt eller inte, får se. Det klickade inte som med den förra fast samtidigt så är det ju så mycket nu.
Arbetsterapeuten på psyk frågade om vi hade något namn till bebis... är så trött på den frågan nu, men när vi sa nej så sa hon något klokt. "ja det visar ju på hur tufft och svårt ni har det nu om ni inte orkar fundera ut ett namn" Precis så är det, jag vill inte tvingas välja något bara för att, just nu är prio att äta, sova och överleva. Varken vi eler bebis lider av att han inte har ett namn, för mig kommer han ändå kallas "snutte, älskling" osv.
Kram kram kram!