Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym (en till)

Äldre 19 Aug 16:35

#1111

Disan skrev 2011-08-19 16:18:45 följande:

Ahhh, jag använder knappt min mail, men det kanske man skulle börja med..?

Om man nu skall hitta roliga saker mitt i mörkret.

Undrar eg varför man stöter bort när man eg bara vill älska och bli älskad? Varför man inte bara kan säga rakt ut att nu är jag rädd och känner mig ensam!! Håll om mig och säg att du kommer att stanna kvar!! ...istället gräver man ned sig och gråter och får ångest och ber den man älskar dra eller byta ut en...

Eller som idag, jag har tänkt hela dagen på att jag borde ringa psyk och prata med dem, men jag gör det inte. För jag vill inte störa och jag tror inte heller att jag tillåter mig själv att ordna med hjälp när jag behöver den som mest. Har aldrig sökt akut och då har jag mått skitdåligt hur många gånger som helst, hur många år som helst... Enda gången jag gjort något som inte varit "under tvång" när jag mått dåligt var när jag tog massa tabletter i suicidsyfte, ångrade mig och ringde 112. Men annars, nej.

För några veckor sedan ville jag hoppa från en bro för att ngn skulle se mig och förstå hur dåligt jag mådde, men bron var inte tillräckligt hög så jag sket it. Istället för att bara säga rakt ut att 'hjälp mig, jag vill dö och måste läggas in!!'

Jävla skit.

Ja, visst är det sjukt. Min exsambo brukade säga till mig "men berätta för mig när du mår dåligt, så kan jag stötta dig". Tror du jag någonsin gjorde det?

Aldrig! Jag ville inte störa honom med mina problem. Istället drog jag mig undan eller startade ett onödigt bråk för att jag mådde så dåligt.

Men om du är självmordsbenägen så måste du våga ringa. Inte gå på några broar i det syftet mer - LOVA!!

Det är inte farligt att bli inlagd några dagar. Jag har varit det och jag tyckte det var otroligt skönt. Man får vila och behöver inte göra någonting annat. Bara vara........

Lilith Dark

Äldre 19 Aug 17:03

#1112

Disan skrev 2011-08-19 16:18:45 följande:

Ahhh, jag använder knappt min mail, men det kanske man skulle börja med..?

Om man nu skall hitta roliga saker mitt i mörkret.

Undrar eg varför man stöter bort när man eg bara vill älska och bli älskad? Varför man inte bara kan säga rakt ut att nu är jag rädd och känner mig ensam!! Håll om mig och säg att du kommer att stanna kvar!! ...istället gräver man ned sig och gråter och får ångest och ber den man älskar dra eller byta ut en...

Eller som idag, jag har tänkt hela dagen på att jag borde ringa psyk och prata med dem, men jag gör det inte. För jag vill inte störa och jag tror inte heller att jag tillåter mig själv att ordna med hjälp när jag behöver den som mest. Har aldrig sökt akut och då har jag mått skitdåligt hur många gånger som helst, hur många år som helst... Enda gången jag gjort något som inte varit "under tvång" när jag mått dåligt var när jag tog massa tabletter i suicidsyfte, ångrade mig och ringde 112. Men annars, nej.

För några veckor sedan ville jag hoppa från en bro för att ngn skulle se mig och förstå hur dåligt jag mådde, men bron var inte tillräckligt hög så jag sket it. Istället för att bara säga rakt ut att 'hjälp mig, jag vill dö och måste läggas in!!'

Jävla skit.

Oh så jag känner igen mig i det där med att inte vilja störa. Jag har tusentals gånger setat med telefonen i handen för att ringa jouren och be mobila teamet komma. Men inte ringer jag, de har ju säkert viktigare saker för sig än att åka och prata med mig, trots att det är just det som mobila teamet är till för. Jag har bara ringt en gång, och det var när min läkare inte förnyat mitt recept trots att jag tjatat i flera dagar. Då kom de med tabletter till natten och ett recept jag kunde hämta ut dagen efter. Men ringer jag när jag mår så piss att jag inte orkar en sekund till? Inte då, jag vill ju inte störa.

LILITH - Sveriges mest menlösa blogg www.lilith.se

Anonym Trådstartaren

Äldre 19 Aug 20:52

#1113

Det känns ju på något sätt som att ens problem är så futtiga och man vill inte belasta någon som kanske tycker man är löjlig. Men just när det gäller att stöta bort närstående så är det för båda pga att jag är rädd att de ska lämna, dvs jag litar inte på att de kommer finnas där, och för att jag vill ha bekräftelse. Jag vill att de ska bevisa motsatsen, att de ska visa hur mycket de bryr sig. För att befinna sig i ett mellanläge där man inte vet var man har den andra, det står jag inte ut med.

Killen jag träffar nu är ett ex. Han gör mig galen just för att jag inte vet var jag har honom. Jag sårade honom innan när vi var tillsammans för några år sedan, så han vågar väl inte lita på mig. Men vi träffas, umgås som vi gjorde när vi var tillsammans. Kollar film, går promenader, pussas, myser, har sex och sover över osv. Jag tror då att det betyder att vi är tillsammans igen. Och ofta fungerar det bra.

Tills idioten säger att han tycker det är jobbigt för han vill inte såra mig. Jag frågar vad han menar, och då svarar han att jag ju kommer bli ledsen den dagen han träffar en tjej som han vill vara tillsammans med. För den dagen kommer komma förr eller senare sa han. Men sen ville han ändå ha sex och mysa som vanligt.

Jag blev helt knäckt. Han fattar inte att hans ord avslöjar att han letar flickvänner, men han överväger inte ens att ge mig en seriös chans. Visst, jag har mig själv att skylla... Idiot som jag är så spelar jag med och hoppas att han ska falla för mig igen. Det fungerade ju en gång, kanske går det igen. Eller så blir jag ordentligt sårad. Hatar att han leker med mig när han vet min problematik.

Just pga detta så stöter jag bort honom hela tiden. För han beter sig på ett sätt men orden säger något annat. Jag blir så otrygg. Mina egna känslor pendlar också. Ibland tror jag att jag är kär, eller t.o.m älskar honom. Nästa dag så känner jag absolut inget. Kunde inte bry min mindre. Det hade varit enklare om han var ett svin, men han är så otroligt omtänksam många gånger. Behandlar mig verkligen fint, därför blir det så svårt att gå på hans ord.

Anonym (Har jag?)

Äldre 19 Aug 22:27

#1114

Oj, vad mycket skrivande det är i den här tråden just nu!
Jag tar gärna tacksamt emot råd och tips ang min situation, de står på någon sida bakåt. Jag vet inte alls vad jag ska göra med all ångest just nu.

Anonym (blä!)

Äldre 20 Aug 10:05

#1115

Alltså, kör jag den snälla stilen med mitt ex, så tror han jag fejkar det,
kör jag den elaka stilen, så är jag paranoid och dum i huvudet.
Hur ska jag vara???
Vi delar upp våra saker nu, det gemensamma har helt plötsligt blivit hans och så är det bråk om vårdnad fast han struntar i vårt barn, blä, jag hatar det här!

Disan

Äldre 22 Aug 14:59

#1116

Anonym (blä!) skrev 2011-08-20 10:05:14 följande:

Alltså, kör jag den snälla stilen med mitt ex, så tror han jag fejkar det,
kör jag den elaka stilen, så är jag paranoid och dum i huvudet.
Hur ska jag vara???
Vi delar upp våra saker nu, det gemensamma har helt plötsligt blivit hans och så är det bråk om vårdnad fast han struntar i vårt barn, blä, jag hatar det här!

Ja du, antingen får du lära dig att lita på honom (jag skulle nog aldrig klara av det dock) eller så får du lära dig att vara ensam med ditt barn (det hade jag iofs heller aldrig klarat av, haha). Kan ni prata om detta nu då? För om ni åtminstone kan kommunicera på ett bra sätt kanske ni också kan finna en bra lösning.

Jag är hemma igen efter en helg i Göteborg. Det blev en bra helg trots allt, började med att stänga av min telefon och bara låta mig vara och göra det jag ville göra. Vi mös massor och hade det gött. Är ff instabil, men vill iaf inte dö. Tack ni som bryr er!

Nyfiken? www.bloggen-buuu.blogspot.com

Anonym (blä!)

Äldre 22 Aug 20:11

#1117

Disan skrev 2011-08-22 14:59:35 följande:

Ja du, antingen får du lära dig att lita på honom (jag skulle nog aldrig klara av det dock) eller så får du lära dig att vara ensam med ditt barn (det hade jag iofs heller aldrig klarat av, haha). Kan ni prata om detta nu då? För om ni åtminstone kan kommunicera på ett bra sätt kanske ni också kan finna en bra lösning.

Jag är hemma igen efter en helg i Göteborg. Det blev en bra helg trots allt, började med att stänga av min telefon och bara låta mig vara och göra det jag ville göra. Vi mös massor och hade det gött. Är ff instabil, men vill iaf inte dö. Tack ni som bryr er!

Vi ska på samtal på socialkontoret, så de löser allt åt oss när vi finner ingen lösning själva.
Det som jag tycker är jobbigt är att pga alla problem så känns det som att barnet är felet till allt, usch, tycker inte om att känna så här, för är inte dess fel, det förstår jag, men jag känner så.
Pga barnet så är mitt liv helt annorlunda, jag kan inte göra som jag brukar när jag är singel osv, kan bli riktigt less att ta hand om och vill bara ge upp och säga åt pappan "varsågod och adjö, jag återkommer när jag har levt klart", för just nu sköter jag allt, jag har ingen avlastning och det tär på mitt humör, finns ingen plats för mig och så är barnet i en period där det ska hängas på en dygnets alla timmar.
Just pga brist på avlastning blir jag rädd att kärleken ska försvinna, att hatet ska ta över och det blir mer kaos.
Det är inte lätt just nu.

Disan

Äldre 22 Aug 22:42

#1118

Anonym (blä!) skrev 2011-08-22 20:11:44 följande:

Vi ska på samtal på socialkontoret, så de löser allt åt oss när vi finner ingen lösning själva.
Det som jag tycker är jobbigt är att pga alla problem så känns det som att barnet är felet till allt, usch, tycker inte om att känna så här, för är inte dess fel, det förstår jag, men jag känner så.
Pga barnet så är mitt liv helt annorlunda, jag kan inte göra som jag brukar när jag är singel osv, kan bli riktigt less att ta hand om och vill bara ge upp och säga åt pappan "varsågod och adjö, jag återkommer när jag har levt klart", för just nu sköter jag allt, jag har ingen avlastning och det tär på mitt humör, finns ingen plats för mig och så är barnet i en period där det ska hängas på en dygnets alla timmar.
Just pga brist på avlastning blir jag rädd att kärleken ska försvinna, att hatet ska ta över och det blir mer kaos.
Det är inte lätt just nu.

Hmm... Det är lite så jag känner ibland gällande mina barn. Nu lever ju jag utan dem men när jag tänker på att jag kanske skall ha dem ngn gång i framtiden så får jag typ ångest över att jag måste ge avkall på så många saker för att ha dem. Jag är ju ingen festprisse direkt, men att bara få göra vad man vill hela tiden är jäkligt skönt!

Bra att ni skall till soc (familjeenheten misstänker jag?) för min del gjorde de underverk en gång i tiden.

Nyfiken? www.bloggen-buuu.blogspot.com

Anonym (en till)

Äldre 22 Aug 22:51

#1119

Disan skrev 2011-08-22 22:42:06 följande:

Hmm... Det är lite så jag känner ibland gällande mina barn. Nu lever ju jag utan dem men när jag tänker på att jag kanske skall ha dem ngn gång i framtiden så får jag typ ångest över att jag måste ge avkall på så många saker för att ha dem. Jag är ju ingen festprisse direkt, men att bara få göra vad man vill hela tiden är jäkligt skönt!

Bra att ni skall till soc (familjeenheten misstänker jag?) för min del gjorde de underverk en gång i tiden.

Var finns dina barn, om jag får fråga? Hos pappan eller i familjehem?

Mitt barn är placerad hos mitt ex som sagt. Jag avskyr det..... jag känner det som att han (exet) straffar mig genom att göra såhär. Urjobbigt, finns massor av andra sätt att "ge igen", men att ta mitt barn ifrån mig är lite väl........

Vad bra att det fungerade...... då iaf.....

Jag ska till en familjebehandlare på onsdag tillsammans med exet. Är det samma som du pratar om?

Disan

Äldre 23 Aug 07:17

#1120

(en till): Ja, mina barn bor med sin pappa och det fungerar hur bra som helst. Han stöttar ju mig till 110% av ngn anledning och han är verkligen världens bästa pappa. Jag har aldrig älskat mina barn och det i kombo med att jag lätt blir arg är inte bra... Men det blir bättre!

Jag gick till ngn sorts kurator på familjeenheten. Hon träffade iofs mest ensamstående föräldrar i kris, och inte par, men det var verkligen guld värt när man krisade och mådde skit. Hoppas att ni får ngn som är bra!!

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL