Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ta det för vad det är, men nu gjorde jag ett ARS-test, 6 + 12 frågor, www.hcp.med.harvard.edu/ncs/asrs.php
under svenska länken. Jag har inte alls de där koncentrationssvårigheterna som det verkar vara vad ADHD går ut på. Jag fick 2 av 18. Så jag vet inte riktigt vad likheten skulle vara med borderline.
Som jag är, är det att jag blir djuuuuuuupt förtvivlad för saker som kanske inte är så stora för andra, är dödsrädd för att bli övergiven, tänker mycket svart-vitt, antingen himmel eller helvete. Men jag är inte rastlös, har svårt att fokusera eller så. Jag har arbetat som koordinator inom ganska komplicerade processer där det skulle vara omöjligt att inte kunna samordna, slutföra eller vara noggrann...för mig är det det privata som havererar. Nära relationer.
Och att jag låter dem gå för långt, ta över för mycket. Kan inte slita mig från att reda ut en sak. Får djup ångest ganska ofta, men den går den över, vet inte varför. Är inte heller handlingsförlamad, som man tydligen ska vara vid depression. Känner inte igen mig om dom frågar: "men går du upp på morgonen?" Ja, det gör jag.
Men förklara att jag alltid, i ett förhållande, blir livrädd för att överges, och sedan saboterar allt själv, och vad beror det på? Ja, då kanske terapi funkar helt enkelt. Jag vet faktiskt inte.

*fniss*
"Kännetecken för Cyklotymi är den överdrivna överkänsligheten och stormiga livsstilen. Den sociala funktionsförmågan är försämrad och man har problem med instabilitet. Cyklotymi övergår ofta till bipolär typ 1, 2 men kopplingen till till typ 2 är vanligast."

Det där hade han nog glömt dom timmarna jag var där. Så jädra korkat, med tanke på att jag har en pappa som är svårt sjuk i bipolär sjukdom och alltså har en ökad sårbarhet. Jag är ju dessutom hjälpt av mina antidepp.

Jag är trött på denna skiten nu, att må som gör etc! :/ Vill bara få må bra!

Vilken bra tråd, hoppas att det är ok att låna den med en fråga?

Jag är nära vän sedan barndomen med en tjej som jag tror har borderline (jag vet att man inte ska leka hobbypsykolog... Men har hon inte borderline så har hon iallafall ett borderlinebeteende med ätstörning, självskador, suicidförsök, svårigheter med relationer, impulsivitet mm) Kort och gott så har det i perioder varit väldigt jobbigt för alla nära och kära. Hon och jag har varit "bästa vänner" sedan barndomen. För ett par år sedan så började vår relation svaja när hon mådde riktigt dåligt. Jag ville vara där för henne men det verkade som att hon inte ville ha med mig att göra. Hon drog sig undan helt i perioder om flera månader, slutade att svara på telefon och sms, för att sedan dyka upp som gubben i lådan och låtsas som ingenting. 

Nu är vi inne i en sådan här period igen. Hon svarar inte på mina kontaktförsök och jag förstår inte hur hon tänker eller vad hon vill.  Nu har det varit såhär mest hela tiden i flera år och jag börjar undra om jag ska ge upp den här relationen? Egentligen så vill jag ställa henne mot väggen och fråga varför hon gör som hon gör. Jag är så arg på henne för att hon beter sig som att hon skiter i mig. Jag blev väldigt besviken när jag förstod att hon inte fanns där för mig när jag hade det jobbigt, när jag har funnits där för henne. 

Jag vågar inte pressa henne för hon känns så skör och jag är rädd att hon ska skada sig. Jag vill vara ärlig med henne så att vi kan komma överens om att hon berättar varför hon drar sig undan. Jag tror ju att det är för att hon mår dåligt, men hur ska jag kunna veta när hon bara slutar höra av sig. Jag orkar inte med som det är nu att vi går från att var nära varann och höras varje dag till att hon är omöjlig att få tag i på ett halvår.

Nu blev det långt, det här tar mycket tankekraft och energi från mig. Ni i tråden som har borderline kanske förstår hur hon tänker och kan ge mig råd?