Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Du gör så gott du kan, du har inte bett om dessa urusla förutsättningar som du kanske fått med dig på något sätt. Jag förstår din känsla, för jag tänker också att jag bara förstör andras liv och att jag därför förtjänar att leva det fruktansvärt ensamma liv jag nu lever. Men samtidigt vet jag att jag inte är en ond människa, och det tror jag inte du heller är.

(Så jävla fel) Jag känner igen detta så väl! Blir nåt man planerat hastigt omplanterat så blir jag full av olust och ångesten kommer krypande.
Är nu i ett nytt förhållande och det har funkat väldigt bra måste jag säga. Han kan förstå mig pga av sin tidigare historik, samt ser direkt när nåt är fel med mig.
Jag har även kunnat hantera de flesta svängningarna men märker ännu när nåt bli ändrat hur jobbigt det är. Kan gå från glad till tyst och inåtvänd på en handvändning.

Läser, o känner igen.. Intressant! Återkommer imorn från datan.

Jag har börjat läsa boken "Den mörka hemligheten". En väldigt bra bok som förklarar allt på ett väldigt lättförståeligt sätt. Jag känner verkligen igen mig själv i den desorganiserade anknytningsmönstret som boken handlar om. Den förklarar varför vissa personer är så känslostyrda och inte har förmågan att kontrollera sig själv när de går in i affekt. Det gör att jag känner mig aningen mindre värdelös för alla de gånger jag tappat kontrollen. Det handlar inte om att man är elak, egoistisk eller något i den stilen utan snarare att man inte fått med sig rätt verktyg som barn.

Hur 17 tas man med separationsångest undrar jag?
Har haft killen hos mig i 4 veckor då han hade sin semester. Han bor just nu nästan 40 mil bort, han kommer flytta ned så småningom.
Men rasade helt då vi skildes åt i söndags. Blev så tomt och ensamt och panikångesten kom som ett brev på posten. Inte blev saken bättre av att sonen är hos sin pappa heller, annars hade det varit lättare.
Blir för snabb omställning. Känner mig orolig just nu och ett tryck över bröstet.
Ofrivillig ensamhet är det värsta jag vet! :(

Det handlar om att den killen är inte bra eller tvärtom så känner man det så är det en bra kille eller tvärtom
sund känns det likadant då.Där är kbt behandling bra som psykologer gör att vända tankarna . 

Rekomderar min systers bok Ansiktet bakom masken om att vara borderline

Åh jag känner så igen mig. Vet att tråden är död, men jagskriver ändå.

För första gången (32 år) åkte jag in akut på psyket. Min man pallade inte med mig mer. 6 sms med självmordshot under natten, efter jag hade kastat ut honom ur sovrummet i en hat aktion för att han sa att jag skulle göra välling till sonen.

Idag utsläppt och inte blir det dbt heller.

Nej jag passar inte in på psykakuten, jag har inga problem att föra mig i sociala sammanhang.

Men det där ska de väl veta? Fortfarande ingen diagnos.

Fortfarande ingen hjälp

Om jag inte är sjuk så betyder det att jag är ond.

Och om det är så.

Då finns det inget hopp

Då måste jag bort.

Så fort jag kom hem så började det. Och jag förstörde.

Och jag tyckte att han förtjänade det och jag var missförstådd.

Nej fan det här är ju ingen idé

Någon som vet någon bra privat DBT terapeut i Gbg området med omnejd.