Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Länge sedan jag skrev-men till min stora glädje så har ni hållit tråden vid liv!

Jag har två moduler kvar av färdighetsträningen, men just nu är det uppehåll  för att det inte finns fler deltagare. I februari startar kanske de två sista modulerna -det blir som det blir.

Mitt i all färdighetsträning så ledde det till en separation, och det har inte varit lätt. Orsaken till att det varit så svårt tror jag, det var att hela mitt sätt att leva livet omkullkastades. Jag hade letat efter ngn som kunde ta hand om mig. istället för att leva ett liv som jag ville ha det. När vi kom till relationsmodulen fick jag en chock när jag läste om hur man skulle bygga och bevara självrespekt. Jag gjorde allt precis tvärtom!!! 

Nu har jag lämnat relationen bakom mig, och försöker titta framåt. För mig har det betytt väldigt mycket att få veta hur jag skall hantera relationer med andra människor- och det är svårt. Enormt svårt. När jag hela livet har haft en annan "metod" och nu plötsligt skall jag göra tvärtom. Det här har lett till att jag nu tart ansvar för det som händer i mitt liv, att jag har konstaterat att mitt agerande är mitt, och det har inget att göra med hur andra människor beter sig.

Det som också är enormt viktigt att acceptera, det är dom överväldigande känslor vi upplever. Att det inte finns ngn behandling i världen som tar bort dom. Fortsättningsvis kommer det också finnas mängder av tillfällen när allt känns ångestfyllt och livet ter sig svartvittförfärligt. Och det är det jag behöver kunna hantera, inte när det är guld och gröna skogar.  

Jag kämpar på, och då menar jag verkligen att jag kämpar, för det är så otroligt svårt! Svårast i relationer är självrespekten. Och svårt är att befinna sig i wisemind. Jag blir lätt distraherad av mina känslor och tappar fokus för vart jag vill.            

Känner igen mig i allt du skriver!

Kan du inte berätta om vad för "metod" du haft och vad den nya går ut på? Det vore jättevärdefullt.

Jag har ett ganska nytt förhållande. Lite mer än ett år gammalt. Jag har hur många förhållanden som helst i bagaget, och jag kraschar dem alltid, enligt ett nästan löjligt borderline-mönster.

Nu försöker jag stänga av känslorna. Går inte i terapi, pratar inte med någon om det här. Senaste grälen har jag medan min partner provocerat mig bara stirrat på ett föremål i rummet, börjat beskriva vad det är jag ser. TYp jag ser en röd julstjärna, den står på ett bord med en liten duk, det är bara en röd julstjärna och en liten duk. I vanliga fall hade jag brusat upp och gått igång på vad min partner sagt, börjat gråta eller så. Nu har jag infört nollacceptans mot känslor för att avprogrammera mig. Så när jag stirrar på ett föremål och koncentrerar mig på det, kan jag undvika att ta konflikten vidare. Så får det vara nu ett tag, för jag orkar inte mer.

Vet inte om det är något att rekommendera andra, men det känns som en tidsfrist. Jag har bestämt mig att inte tillåta arga tankar på det sättet...ni vet sättet jag menar. När man har tusen motstridiga känslor på samma gång, tankar kommer blixtsnabbt om att man vill ta livet av sig och man ser den andra och känner HAT och sen tar man tillbaka det. Jag har provat nu i några dagar att bara stenhårt hålla mig till långrandiga beskrivningar av hur rummet ser ut, det funkar lite i alla fall. Då kommer inga sånna tankar. eller, de kanske vill komma, men jag slår undan dem medvetet.

Det du beskriver är "medveten närvaro" -du säger för dig själv jag ser en röd julstjärna- och då är du medvetet närvarande i stunden. DBT:n som jag går i vilar mycket på medveten närvaro. Man kanske kan uttrycka det så att samtidigt som du blir jättearg (om det var det du blev) så ser du också att där finns en röd julstjärna.

Jag har varit mycket hjälpt av medveten närvaro- och till extra självhjälp så har jag gjort självstudier i en bok som heter "Sluta grubbla börja leva". Den är skriven av Steven Hayes och handlar om ACT- den tredje vågens KBT. För mig har den varit ett stöd när jag är hemma i veckorna och inte i terapin. Precis som att jag tar hjälp av DBT pärmen när det gäller att reglera känslor, hantera relationer så behöver jag ytterligare stöd i mindfulness.

Det som är och alltid har varit svårt att acceptera, och jag kommer aldrig att tycka om det, men som tur är är det inget krav - det är att mina känslor inte kommer att förändras. Behandlingen går inte ut på att förändra mina känlsor. Jag äger mina känslor men jag har ett behov av att kunna hantera dem så att jag kan göra det jag vill.Det nya i mitt liv är framför allt självrespekten - tidigare visste jag inte ens hur den "såg" ut. När jag läste bladet om hur man behåller självrespekten så kunde jag inte låta bli att brista ut " Men så här gör jag alltid" (alltså det man INTE skulle göra enligt manualen). Jag brukade överdriva, jag var inte rättvis, om det kom till kritan så ursäktade jag mig så jag blev helt till intetgjord, jag svek både mina värderingar och regler, beaktade aldrig min integritet, jag spelade hjälplös och hittade ofta på ursäkter.

Jag trodde att jag hittat ett sätt att få det jag ville- att det var på bekostnad av min självrespekt hade aldrig gått upp för mig! Det kom faktiskt som en smärre chock, men blev på sitt sätt också ett viktigt uppvaknande.   


     

Hej!

Åh snälla ni hjälp mig!

Jag vet inte om jag lider utav borderline, jag har ingen diagnos eller nåt sånt.

Jag kanske har en lätt släng av det dock eller inte alls. Men jag har alltid känt att jag inte är riktigt som alla andra, att livet e mycket jobbigare att leva för mig än för andra.
Jag har en massa onödiga tankar och känslor som snurrar runt i min kropp hela tiden och komplicerar tillvaron. Men det kan man väl ha ändå utan att va borderline.

Men det jobbigaste är nog hur jag blir  i förhållanden. Jag är ständigt rädd för att bli övergiven, sviken. Det är som att jag innerst inne är helt övertygad om att detta kommer att ske. Jag inser ju att det e dumt att tänka på det sättet, men samtidigt kan jag inte ändra på den känslan. Det känns ju så och därmed så tror jag också så. Det känns som min "sanning". Den sitter så djupt innte, så djupt rotad, och det e himla svårt att mucka på den.

Man kan ju inte va fullt lycklig när man hela tiden går runt med en känsla/tanke att den andra kommer snart att lämna en. Samtidigt försöker man hitta "bevis" på att det faktiskt är så, att ens farhågor stämmer. Det är som att jag skapar själv situationer ur ingenitng så jag kan slänga det i ansiktet på honom sen och säga "Hah, vad var det jag sa? Jag visste att du inte tyckte om mig/ville lämna mig!"

Jag vill också hela tiden "testa" den andre personen, jag försöker skrämma iväg honom, vara så jävlig jag kan, för att se om han stannar kvar ändå. Jag vill ju inte att han ska gå, men det e lättare att vara den som är upphovet till det isåfall än att han ska komma och säga att han inte vill ha mig. Samtidigt när jag skapar dessa scener så är det ända jag vill att han inte ska gå, att han ska komma och krama mig och säga att han  älskar mig och att han aldrig kommer att lämna mig.

Jag e rädd för närhet för jag e så rädd för att bli sårad. Men jag e också rädd för avstånd och vill va nära, ensamhet är det värsta jag vet. En av mina största rädslor är att bli ensam. Det är så motstridigt, jag både vill ha dom nära och inte.

Allt det här e kanske helt normalt ändå?

Ursäkta att jag skriver en uppsats nu.. Det som också är jobbigt är hur jag tror att ingen egentligen kan tycka om mig. Jag förstår ju att det inte är rationellt alls och jag kan förstå att det inte stämmer. Men ändå så KÄNNS det så. Det känns som att om dom bara lär känna mig, och ser vem jag verkligen är så kommer de inse att de inte gillar mig.
Så om nån ger mig komplimanger och säger snälla saker till mig, så känns det som att jag "lurar" dom, att om dom bara kände mig på riktigt så skulle dom aldrig tycka så.

Jag känner mig fel, ful, fet och äcklig. Och jag är inget av det här. Och jag kan förstå på nåt plan att jag inte är det, men djupt inom mig så känns det så..

Nu orkar jag inte skriva mera... Ursäkta för det här långa rabblet. Hade bara önskat att ngn kanske kunde komma med lite tankar och synpunkter?

Jag kanske bara är en helt normal människa med lite mer känslor än de flesta bara?

puffar

Inlägg 1324: Låter absolut jobbigt! Förstår, det finns ofta känslor och tankar som man inte förstår alls... Jo, borderline kan ge väldigt många såna motstridiga känslor.... Har du fått hjälp på något sätt alls ännu? T.ex. terapi eller liknande?

:) 

Det är en overklighetskänsla. Kan jag få vakna upp ur mardrömmen?! Ställt det IGEN. När blir sista gången han orkar förlåta mig. Han skulle bort idag, jag med på middag. Vi på varsitt håll. Han lovade att spendera lite tid med mig på dagen men hann inte jobbet kallade. 

Hade oförklarlig ångest under dagen. Sett fram emot middagen jag skulle på ändå. När han kommer hem får jag spelet. Han lovade ju att komma hem tidigare. Jag sa massa elaka saker, sjuka saker. Blandade in hans vänners fruar och flickvänner att han minsann kommer skratta åt deras skämt ikväll och hur mkt finare och bättre dom är än mig. Han sa att jag fortfarande kan gå med honom istället och ställa in det jag bokat.

Min hjärna klarade inte omställningen och jag bara bråkade och bråkade. Sa att jag inte vill följa med honom och träffade dom där jävla fruarna på och hittade på 1000 fel med dom. Han blev ledsen jag blev matt.

Nu är allt förstört. Hade vi stannat hemma båda två är det för att jag skulle sabbat all hans lust så det är inget alternativ. Min stolthet gjorde att jag inte kunde gå med honom. Skulle jag sen skämma ut mig dra på det glada lysande pokerfacet skratta med dom andra tjejerna min man vet att jag pratat skit om, bisarra saker.

Han gick, mitt hjärta vill slitas ur kroppen. Mitt huvud dunkar. Har tagit några lugnande och ser förstörd ut. Kan inte gå på "min" middag länge med mina vänner. Stänkt av min lur och ångesten dunkar.

Jag är rasande på mig själv! Jag är ledsen att han åkte (men jag hade också åkt i hans sits). Han kallade mig bara ett stor jävla psykfall innan han gick. Jag förstår andra människors liv. 

 

*förstör andra människors liv* ska det stå

Tycker du ska läsa böckerna Hemligheten och Den mörka hemligheten.

Tack för tipset, har beställt "Den mörka hemligheten" nu. Har redan läst "Hemligheten" och den är jättebra.