Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja ärlighet är viktigt. Men tänk på att om hon har borderline så kan du inte pressa för hårt när hon tar avstånd för det kan ge motsatt effekt. När jag blir sån så backar jag tills jag känner att jag fått tillräckligt space, sen kommer jag tillbaka. Men om folk inte låter mig backa så blir vänskapen mer permanent skadad för jag agerar då ut. Jag klarar verkligen inte av att folk kommer för nära så då är den tiden ifrån varandra viktig.

Vad intressant att läsa vad du skriver, jag har haft så svårt att förstå varför hon gör som hon gör. Men det är skönt att höra att det kanske inte är personligt riktat mot mig och att hon inte gör det för att vara elak.  Jag försöker acceptera att vi har en relation på hennes villkor och det leder till att jag investerar mindre känslor i den för att skydda mig själv. Det är så sorgligt att vi inte längre är delaktiga i varandras liv. Det här började när jag fick barn och på sätt och vis så är det skönt att inte vara den som måste åka hem till henne mitt i natten för att hon hotat att ta livet av sig, för sånt mäktar jag inte med längre. Jag önskar att hon kunde bli kvitt den hemska ångesten, den verkar fruktansvärd och outhärdlig. Det känns som om den alltid ligger och pyr bakom fasaden. 

Ja tyvärr är ångesten sällan långt borta för vissa personer. Men som sagt, din vän har de bästa svaren. Du verkar vara en bra vän som vill väl.

Ok nu har jag dejtat en kille ett slag som jag börjar tycka mer om för varje gång vi ses och i och med det känner jag även hur borderlinen gör sig påmind! Jag kan inte vara för på utan vill ju ta det lugnt, dejta ett bra tag och se vart det leder innan man börjar snacka bli tillsammans och sånt.
Men känner det är svårt!! Mina tankar messar med mig och jag får tvivel på om han inte vill se mig mer om det tar lång tid innan han svarar på ett sms etc! :S
Och jag vill ju inte bli nån stalker!!
Känner att jag undrar hur gör man egentligen!? Med exet var jag ihop 14 år med och vi blev mer eller mindre samman direkt! Hur länge ska man träffa nån då innan man ids säga att känslorna djupnar???

Jag har träffat en kille i kanske 3-4 månader, är väldigt frustrerande med alla tankar man får!

Jag har blivit tillsammans med mina killar direkt så jag har ingen aning om hur man gör. Enda gångerna jag lyckas ta det lugnt och inte flippa ut är om jag inte bryr mig så mycket om killen och hur det blir. Och det är inte heller så roligt.

Ja guuuud jag blir galen på alla tankar jag får som jag vänder och vrider fram och tillbaka! Det kan vara så lite, sent svar på ett sms eller inget alls så drar tankarna igång! Nu vill han inte ses mer, nu har han tröttnat etc, etc.

Jag måste, måste jobba på detta och inte bli så fixerad! Blir ett eldprov att försöka ligga lite lågt nu och HAN får höra av sig! Wish me luck!  

Dels så tror jag också att vi måste lära oss att ligga lite lågt, men sen är det nog lika viktigt att prata om det som får oss att flippa ut. Jag försöker vara ärlig och säga om någons beteende triggar min labilitet mer än vanligt. Det kan underlätta mycket. Inte för att de ska anpassa sig efter mig, men för att de kanske förstår om jag blir märklig. Och om jag förstår varför de agerat som de gjort så blir det lättare för mig att kontrollera mig själv.

Ja det tror jag med, verkligen! Måste ju kunna känna att man faktiskt har ett eget liv med och inte måste hänga upp mig i tankar på vad den andra kanske tycker eller tänker, utan förlita mig på att jag är bra som jag är.

Kommer berätta om hur jag funkar när vi setts lite mer. Lite rädd man skrämmer bort honom annars! =S 

Hej!

Jag har skrivit här förut, går in på dessa forum i djupaste perioder. Har ingen diagnos men tycker själv jag stämmer in på borderline. Min största ångest har varit att söka hjälp och nu i julas gick min mamma bort och det blev "legitimt" på ngt sätt att söka hjälp vilket jag gjort. Träffade en psykolog för första ggn idag via vårdcentralen. Är lite konfunderad efter.

Hon sa iaf att hon tror KBT kan hjälpa mig och kommer be min läkare att boka in en sån behandling. Jag träffade henne i ca 20 minuter och det känns så konstigt, har hon ställt en diagnos på 20 minuter typ? Jag hann ju inte ens berätta allt? Eller är det så att hon mer gjorde en koll på om jag verkligen behöver en psykolog och att KBT-psykologen nu kommer gå "djupare" på mig? Jag är rädd för att få läxor och hela faderullan direkt. Eller hur går det till? Någon annan som gått via vårdcentralen och in i hela psyolog-cirkusen?