Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

känner igen mig ganska mkt men tror ej på diagnoser.

det finns lösningar. jag ser mig som "kärleksmissbrukare" -där finns oxå denna intenistet och vredesutbrott -och därför går jag på SLAAmöten. där finns en lösning, ett tolvstgesprogram som gör att jag blir frisk!!! jättehärligt! fungerar långt långt över min tidigare nivå.

men fick ett återfall i somras, på 3e dejten med en jättefin kille fick jag ett slags utbrott, bla för att han kom lite för nära så fort. så det har jag fått lida för senaste halvåret.

hörde f.ö. att boken Hemligheten -om varaktig kärlek (el. likn. ) ska va bra o handla om anknytingsmönster. 

min anknytning var kaotisk/ desorganisiserad.

KRAM på er!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

Någon skrev: Jo, det är de nog. Har en kompis sagt att "vi hörs till helgen" eller nåt sånt och inte gör det så kan jag bli fruktansvärt irriterad och jag känner mig sviken och tänker att då är det ingen riktigt vän för om hon verkligen tycker jag är hennes vän så hör hon ju av sig när hon säger att hon ska göra det. Jag tar tyvärr väldigt hårt på om folk inte håller vad det säger, kan få lite panik över sånt.

 
-och min kommentar är -varför hör du ej av dig till denna vän då? För ett tag sen så fråga jag en ny vän/ bekant om hon ville luncha nästa v och det ville hon. Sen vänta jag mig att hon skulle höra av sig för jag ville inte va för på. Hade frågat henne om att ses ngra andra ggr också. hon hörde ej av sig o jag förstod att hon kanske gick o väntade att jag skulle göra det. -En slags offermentalitet.

Personligen har jag väldigt svårt att förstå hur man kan vilja ta medicin, som alltid har. biverkningar o ju ej gör ngt åt själva problemet. Galet tycker jag. Det är väl bättre att bli frisk o få en fantastiskt liv?

Jag känner även igen mig i att ha en slipad fasad. Många ggr tidigare i mitt liv när jag sökte hjälp fick jag det inte för jag verkade så j:a välfungerade. Sen träffade jag en liten ängel i vården - Maria -som förstod detta och var med mig när skulle träffa läkare,,, Tänk att det kan va så här.

SÖK HJÄLP I TOLVSTEGSPROGRAMMET där kan man bli helt frisk från kärnan i sitt jag och ut i hel akroppen. Finns tolvstegsprogram för allt mellan himmel o jord.
 

Jag känner igen mig så mycket i det ni skriver här, mina förhållanden tar all min energi, jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag känner att jag inte lever längre, jag bara känner en massa saker hela tiden, skapar konflikter, tar ut mig själv i bråk, pendlar mellan att inte bry mig till att bry mig för mycket, har avslutat två kompisrelationer för att jag inte längre var det centrala i det, har svårt att inse att de kring mig känner det jag känner, eller tänker det jag tänker. Allt jag tolkar från omvärlden och de personer jag har kring mig är utifrån mina känslor.

jag har en familj nu och ett barn. Och någonstans måste detta ta ett slut, för jag kör slut på mitt äktenskap, jag vill inte sätta de kraven och frågorna och allt det på mitt barn i framtiden, eller ha dne ständiga rädslan att den eller den personen inte tycker om mig. Jag vill få slut på känslorna, leva ett normalt liv, kunna behärska mig själv, att slippa få panik över småsaker.

Jag är helt färdig.

Idag har jag bokat en läkartid och ska gå dit och prata med honom, vet inte alls hur jag ska ta upp detta men jag måste få hjälp för jag är helt färdig.  

Fan hur jag än vänder mig så har jag röven bak...

Ännu ett bråk.

Ännu närmare skillsmässa.

Jag vet inte om jag är sjuk eller om min man är en totalt okänslig idiot.

Jag tror att det är både och. Vilket i sig leder till konflikter JÄMT.

Alla dessa djävla ultimatum jag ställer och aldrig håller.

Jag är en känslomässigt urvriden trasa nu.

Allt jag vill egentligen är att han ska plocka upp mig bit för bit och älska mig för evigt.

Det kanske inte går mer nu. Vi kanske har gjort varandra för illa.

För länge.

Vad i helvete kan man inte kunna få vara normal för?

Både för sin omvärld och för sin EGEN skull...

Det spelar ju ingen roll om du hade rätt från början. Efter du kört din borderline machete och massakrerat ALLT då spelar det ju ingen roll vad det handlade om från början. DU har ju förstört allt igen.

Det är synd om människan. :/

Lycka till hos läkaren. Hoppas du hittar rätt i psykdjungeln.

Om du är hyfsat ung finns det mycket vård att få. Mycket lättare än om du är gammal som gatan, som jag. :)

Jag var hos läkaren, satt o pratade med mig i knappt fem minuter varpå han viftar fram ett ADHD test?! Sen skickade han hem mig o sa att en psykolog skulle ringa mig i nästa vecka... jag har varit helt knäckt nu sen jag var där. Han ställde ett par frågor utifrån testet och jag fick höga poäng, men det var så generall frågor så jag vet inte riktigt hur det kan baseras på det, jag mår kasst har inga problem med koncentrationen, när jag är slutkörd o utmattad då är jag inte så pass koncentrerad som jag borde, glömmer bort saker etc. Har haft många och långa perioder i mitt liv då jag har varit deprimerad etc. Att han bara slängde ur sig det där testet sen skicka hem mig när jag utrryckligen säger att jag inte mår bra? Så jävla dåligt. Fick göra en utvärdering genom ett par frågor på väg ut om hur jag hade mått de senaste dagarna. 

Mitt besök där fick mig att må ännu sämre. 

Ska prata med psykologen nästa vecka som ska ringa o utvärdera mig o då ska jag ta upp detta. :(

min läkare gav mig oxå ett sånt text, varpå jag började störtgråta o blev förbannad (hi hi,,,)

jag har skrivit flera debattartiklar mot adhdiagnosen( som inte är en riktig diagnos, utan en uppfinning fr läkemedelsföretagen så att de ska tjäna pengar genom att medicinera befolkningen.)

- och det sa jag till honom. senare i veckan ringde han upp mig o bad mig komma dit igen. jag gick dit men hade förlorat allt förtroende för honom så inser att de inte kan hjälpa mig, de är för korkade/ konventionella/ inkompetenta.

jag har aldrig haft konc.problem och har alltid fått höra at jag är så lugn -om jag har adhd så har hela svenska befolkningen det.

mitt råd är att söka hjälp i tolvstegsrörelsen, där kan man bli frisk på riktgt. KRAM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 

vad är tolvstegsrörelsen?

Det sjuka är att jag började förklara om mina relation, hur de tär på mig, hur mkt som jag förstört genom min låga självkänsla, hur allt börjar bra för att gå åt helvete, hur jag har bytt jobb ofta (2-3 år på samma arbetsplats, men bytt för att jag tröttnat på jobbet då jag lärt mig det)- det om jobbet triggade igång homom o vips kom testet fram. Sen började han babbla om att hur farligt det är att byta jobb ofta etc?! Riktigt jävla dåligt. Jag kommer inte vilja ha honom längre om jag går vidare med detta. "För att ge dig ett exempel- om du sitter o gör din läxa o ngn kompis ringer o säger att ni ska göra ngt roligt, hänger du på kompisen då? Jag- ja jo (tänkte mig in på gymnasiet) Läkaren- Jaaa men då är det ADHD, då är man impulsstyrd" WHAT? Jag är f ö gift, 32 år gammal med fast anställning, utbildad och har barn.....! 

Jag säger som du, då har 99% av befolkningen ADHD. han frpågad eom ajg tappade saker och glömde bort var jag la det.... ja, det gör jag men vem fan gör inte det? Inter så att jag glömmer bort allt jämt o tapar nycklar var o var annan dag. Blev riktigt jävla besviken. 

oj oj blir helt slut i rutan när jag tänker på detta o på de j:a korkade läkarna.

kom på nu oxå att när jag sökte hjälp då så hade min pappa varit akut döende ( óerhört dramatiskt, polisen ringde till mig etc.) och jag var enligt mig själv i chock och sorgtillstånd.

tolvstegsrörelsen skapades på 30 talet -aa (anonyma alkoholister) men finns nu för 100-tals olika problem. SLAA är för sex och/eller kärleksmissbrukare.

Jag identifierar mig med att vara kärleksmissbrukare -med denna dramatik och starka känslor som vi diskuterar i tråden. Har varit med där 7 år och hjälpt mig oerhört.

Det finns även tolvstegsprogram för anhöriga till missbrukare -alanon och för oss som haft en otrygg barndom -acoa. Emotion anonymous för de med dramatiska känslor. Osv Osv. 

KRAM DET FINNS HJÄLP men inte i den sjuka vården. 

ja ok, ska kolla detta närmare. 

Ja jag är oerhört besviken faktiskt, ska se vad psykologen säger annars får jag ta det vidare. Jag gick dit och var beredd att kunna ta mig ur detta på ett sätt som jag aldrig varit tidigare, jag har nått min gräns så att säga och har så mkt mer att förlora nu än innan (min familj och mitt barns trygga uppväxt etc) så jag har bestämt mig.

Kändes som en käftasmäll och ett hån mer än att han verkligen satt och tog in det jag sa.