Anonym (n) skrev 2010-06-19 10:37:51 följande:
Jag har helt tappat kontrollen över allt. Efter måndagens terapi så har alla mina skadliga beteenden ökat och endel har kommit tillbaks. Panikångesten dök upp som ett brev på posten, har inte kunnat gå och handlat, fick gå ifrån skolavslutningen ut på gården (pratade inte med nån och hälsade inte).
Det är som att alla mina färdigheter som jag lärt mig under året är bortblåsta. Vartenda j***a dåligt mönster har kommit tillbaks. Skrek åt min mamma att hon var dum i huvudet, fattade ingenting och vi tänkte minsann inte komma dit i sommar (inplanerat att vi skall åka dit om 1 vecka och stanna där till mitten på juli). Det var ju sånt här som jag hade börjat lära mig hantera - nu har jag plötsligt inga färdigheter alls. Tala om att känna sig misslyckad som patient också.
Jag vet inte riktigt vad som hände under terapin, för vi pratade bara. Han pressade på att vi måste ta itu med min fobi. Det är så att varje gång vi närmar oss detta så blir jag, som i vanliga fall är vältalig och uttrycker mina känslor och det som händer bra, jag blir helt stum. Det enda jag kan säga är NÄ. NEJ. Det går inte. Nej.
Vi har varit vid den väggen säkert 10 gånger under vintern, och det är likadant varje gång. Tvärstopp.
Nu pratade han en massa om att jag måste gråta blod och ditten och datten - och jag kan inte göra det han begär. Kan inte, vill inte gå nära den där känslan.
Nu har jag en sista tid före sommaren, och jag vill inte gå dit. Det var om detta min mamma och jag rök ihop om (vi bråkar alltid, så det är ingenting som någon blir sur över, har dom levt med mig i hela mitt liv så vet dom ju hur knasigt jag funkar). Jag känner bara att jag inte vill gå på det sista mötet. Taxin är bokad, men jag vet bara inte hur jag skall ta mig dit.
Jag är så arg på terapeuten, känns som allt är hans fel och nu tänker jag straffa honom genom att inte gå dit. Och ja, jag skiter i detta skitliv, hittar ändå inget som motiverar mig. Det som såg ut att bli en bra sommar förbyttes på en timme till det vanliga helevetet jag levde i för ett år sedan. Alla färdigheter puts väck.
Usch nu blev detta långt, måste bara få ur mig allt. jag har totaltkrisat ihop.
Sådär var jag när i början av min medicinering, helt utflippad. Och blir även så när pressen blir för hög eller man är rädd för en situation. Man blir helt irrationell. Och jag förstår att allt du lärt dig försvinner i den stunden. Det är så svårt att förklara för andra hur intensivt allt är just då, och ingenting annat når fram. Man har inte kontroll nog att tänka över hur man ska agera. Jag tror att sånt fungerar bra i förebyggande syfte, men när man väl kommit till det stadiet du är i, så är det nog bara att låta det komma som det kommer. Alla har ju "återfall".
Det är ju ett bra tecken egentliten, för det visar ju att terapeuten har hittat en viktig kärna i ditt mående, annars hade du inte reagerat så starkt tror jag. Jag hoppas du finner styrkan att gå tillbaka. Tänk på framtiden, ge detta ett helhjärtat försök, och sen vet du iallafall att du gjort ditt bästa. Ge inte upp. Jag vet hur svårt det är, men det är "bara" att bita ihop och ta sig igenom alla känslorna, det finns ett slut på det även om det inte känns så nu.
