Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Åh vad glad jag blir av att läsa att det är flera som äter Lamictal, och som inte mår dåligt av den!!
Jag är så rädd att börja med den, och så känner jag att det aldrig finns "rätt tillfälle" till att börja. Jag ville börja nu i helgen så jag kunde få ta den iaf två-tre gånger innan jag skulle tillbaka till jobbet på måndag. Men så hade det blivit fel hos läkaren och receptet fanns inte inne på Apoteket.
Nu har jag det hemma, men vill inte börja med det en måndag... Förstår ni hur jag tänker?

Jag ska äta 25 mg i två veckor, en om dagen. Sen är det nog 25 mg/2 ggr/dag i 2 veckor, sen efter det ska jag hämta ut starkare doseringar.
Trappar upp det till full dos under en period av 6 veckor, fick ett schema från läkaren.

Hur har den fungerar för er? Har alla humörsvängningar försvunnit på en gång? Har ni känt er "domnade" i känslolivet på något sätt?

Jag har inte alls känt mig avtrubbad, bara mer normal. Även om jag fortfarande är långt ifrån normal även med medicin Min ångest försvann redan efter 2dagars medicinering. Har läst att många fått så snabbt resultat. 

Jag trappade upp saktare än vad det står att man bör i fass. Om man trappar för snabbt så är risken för hudproblem större, och det var jag livrädd för. Fick lite småprickar när jag höjde så mycket som de ville enligt fass och läkaren, så sänkte direkt och har halva rekommenderade doserna.

Det gäller att verkligen känna av hur man fungerar på varje dos, skriv gärna dagbok. Jag fungerade nästan bättre på så låga doser som 50-75mg om dagen, även om det inte räknas som terapeutiskt dos förrän man är uppe i 100mg minst. Dum som jag var så trodde jag att högre dos alltid var bättre, så jag höjde till 300 som max. Då blev min ångest extrem så har sänkt nu till 200 mg och mår genast bättre. Tror dock jag ska sänka mer för jag tror jag mådde som bäst på 75mg.

Tack snälla för ditt svar!!
Smart att skriva ner hur man mår varje dag iom medicineringen och under upptrappningen, för det måste ju som du säger inte vara bäst när det är som starkast.
Ska se när jag vågar börja äta...

Hej på er! Inte orkat skriva på ett tag....

Har en ny relation sen i somras, han är jättesnäll och trygg.....det jag böver allra mest OCH klarar allra minst! Fy f-n vilket he-vete det blir i skallen...regelbundet. Helt plötsligt kan jag bli rasande på honom, och tycka att han är skit! Och att jag är skit som är med honom! Stackarn.... hemskt. Tagit upp detta med psykologen nu, men hon är psykodynamisk terapeut så har ej ännu fått redskap för att hantera det.

Jag skulle gärna vilja gå med i ett BD-nätverk eller en grupp för oss BD-are....känns som att man behöver prata om detta ofta och spegla sig i andra ytterligare mer än på nätet. Nån som vet nån sån grupp?

Just nu har jag stor oro över om relationen är fel för att jag får dessa utbrott på han....mina känslor går ju upp och ner hela tiden, hur i all sin dar ska man veta om nåt är rätt???? Usch....

Jag förstår dig till 100%. Du har så rätt, det vi behöver mest är det vi klarar av allra minst.

Jag tror att man borde kombinera psykodynamiskt med kbt faktiskt...

Men mitt råd till dig är att bita ihop när du är arg, och sova på saken. Om du fortfarande är arg dagen efter och anser att du har rätt till din reaktion, då kan du lita mer på känslan tror jag. Jag har en tendens att agera så impulsivt, och det tar tid innan jag inser hur galet jag har betett mig. Därför försöker jag att inte tillåta mig dessa impulsiva utbrott även om jag vet att det är svårt.

Ett annat tips är att prata med dina vänner om sakerna som du stör dig på. Du får ett objektivt svar på om din känsla är rätt eller om det bara är dina borderlinekänslor som dyker upp.

Sen tror jag att när man kommer till det läget i relationen så kanske det är bättre att backa lite i relationen, skapa lite mer distans. Det är kanske bara jag, men jag reagerar så för att man är för nära varandra, och jag tror inte på att tvinga sig att stanna kvar i en ångestfylld relation. Stannar man i samma läge så kommer man trasa sönder relationen helt. Nu menar jag inte att ni ska göra slut, men att ni kanske inte umgås lika intensivt så att trycket lättare. Kanske kan man sedan vänja sig sakta vid mer och mer närhet. Jag har aldrig provat detta själv, men önskar at jag hade gjort det i min senaste relation. Där tvingade jag mig kvar tills jag fullständigt exploderade och inte ens kunde tita på honom utan att få utbrott. Och det var en bra kille som inte förtjänade det.

Det stod att du gärna ville ha grupper utanför internet, men hittade i alla fall denna sida om det är intressant vet jag inte ännu, har inte hunnit kolla runt på den ännu själv.
www.borderline.nu

Tack tjejer!

 

Ni vet hur det är när tankarna tar över...man vet inte vad som är sant och vad som är borderline.... Min irritation har blivit värre och värre ju längre tid jag varit i relationen, jag vet exakt hur det är; jag håller traditionen uppe och känner mig inlåst i mitt eget skinn av att vara i en relation.

Känner stress och oro, livrädd för att lura mig själv, lura han, inte ha de rätta känslorna - om vartannat kommer tomheten och det gör ju inte saken bättre. Hur i all sin dar ska man klara att bena ut vad som är vad när skallen är som ett enda brus, som myror på tv:n när den lägger av....bara surr....puh.

Kloka ord ovan, tack TS. Du har helt rätt, det är närheten som ger panik! Ska läsa om ditt inlägg flera gånger, behöver det nu.... Försöka vara i nuet..huh.

Bea, tack! Letat lite på den sidan. Ja, jag tänkte helt enkelt att det kanske vore nyttigt att även träffa andra borderliners i verkligheten nån gång...känner ni fler som är som ni?

Jag skulle också vilja träffa andra som har borderline irl, som t.ex. någon stödgrupp som också har en "ledare" i form av psykolog eller liknande med på träffarna. Det vore så skönt att få veta att man inte är ensam med sina underliga beteenden också, även om det som skrivs här är bra/skönt/nyttigt.

Jag har för övrigt börjat äta min nya medicin, Lamictal, efter många funderingar fram och tillbaka för mig själv. Är det värt det med alla biverkningar som man kan åka på? Är det läskigt? När ska det passa i tiden att börja med den osv.
Jag tog modet i fredags morse, så jag har bara tagit två tabletter än så länge men inte känt av någon biverkning ännu i alla fall, kanske kommer. Ska träffa läkaren om ca 2 veckor igen, och det känns nästan lite löjligt då jag egentligen skulle ha kommit upp i full dos till det mötet, men jag har ju inte vågat innan.

Jag har min sambos fulla stöd i detta i alla fall, även om han tyckte att jag skulle ha börjat äta den mycket tidigare!

Bea: Att börja äta medicin är det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv! Sant. Beror så klart på vart man befinner sig innan, men jag hade det riktigt jobbigt. Jag har ocd också och även dystymi (som depp) vilket gjorde att jag egentligen aldrig fick chans att må bra. Ovanpå det väldigt svår pms/pmd. Så efter 10 dagars pms och 7 dagars mens i månaden hade jag bara 13 dagar på mig att hinna börja må bra tills nästa pms var på g. Detta kombinerat skapade ett helvete och jag vägrade medicin in i det sista.

När jag till sist tog emot medicin var det egentligen alldeles, alldeles för sent. Jag hade då varit sjukskriven för djup depression redan 1 år ( och ätit johannesört och gått i samtalsterapi strax innan).  Jag hade inte lämnat lägenheten på hela den tiden utan bodde i min säng... SÅ långt hade det inte behövt gå om jag hade varit lite mer modig och tagit emot medicin i TID.

Nu har jag ätit medicinen i 5 år och jag ÄLSKAR den. Det är som att få en syrgasmask - plötsligt går det att ta sig igenom livet enklare. Jag klarar av saker som jag hade enormt svårt för tidigare, nu kan jag jobba trots pms och jag blir inte lika nedstämd. Jag får inte lika lätt panikångest och ocd:n ligger inte så nära.... Det är en fantastisk uppfinning, medicinen.

Haha, jag vet inte om jag besvarade frågan, ursäkta lite snurrig.

JA, det var helt klart värt biverkningarna i början. För de var just främst de första 3 veckorna ungefär, en enorm trötthet och allmänt lite sämre. Jag låg mest och sov och hade oro..

Men nu känner jag inte av några biverkningar alls, utan det var mest första veckorna. Så för min del var det absolut värt det