Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Borderline är mer en personlighetsstörning än en sjukdom. Jag kan bli bättre i perioder. Deprimerad och självförakt har jag alltid men det varierar i styrka. Relationsproblemen och aggressiva utbrott osv beror på eftersom det krävs situationer för att utlösa dom. Jag håller mig undan från folk och har då inte dessa problem. Men så fort jag kommer nära någon så blossar alla symptomen upp till fullo.

Hoppas det håller i sig för dig så du inte trillar tillbaka till de gamla mönstret, det är tufft att leva så.

ja precis. det beror på situatonen.. jag kanske lärt mig kontrollera det genom att medvetet verkligen anstränga mig för att inte trilla dit. det blir lite lättare nu när jag har ett litet barn som jag älskar och ägnar mer tid åt honom än att älta problem..  har inte märkt några llikheter med andra saker.bara en "störning"...

det låter ju inte bättre med en personlighetsstörning heller. allting beskriver verkligen hur jag levt. vill bara inte skriva om det för att då kanske bekräfta det. vill inte heller få det utrett...

hoppas ni får det lättare..

Det låter kanske inte bra men man får se det positivit, det är ju ingen kronisk sjukdom utan man kan ju så pass bra att man inte längre klassas som borderline.  Det är ingen skam i det, vad man än väljer att kalla det så är det samma symptom och samma saker som andra människor märker på en. Folk vet redan att jag inte är riktigt som jag borde vara.

Hur går det för dig?

Hallå där, kött och blåbär!

Jag klämmer mig in i tråden av nyfikenhet.

Jag går hos en psykolog sedan 2 månader pga depression och en självkänsla/självförtroende i botten. Dels pga en jobbig uppväxt, jobbiga relationer, och förhållande med misshandel som blev till en graviditet. Sedan ett barn som jag kämpar för att ta hand om, samt en skitjobbig vårdnadstvist om detta barn.

Efter 3 träffar hoppade vi av anledningen till min nedstämdhet, min psykolog ansåg att mina problem tydde på AD/HD. Speciellt med tanke på min struliga barndom och dåliga korttidsminne.

Nu väntar jag på läkartid..
Idag när jag skulle kränka en person genom att kalla denne för "Borderline", tänkte jag efter först. Jag läste om det på wikipedia (Jag har läst om Borderline förut, men glömt allt om symptom,orsak,behandling osv)

På förskola var jag den "jobbiga" ungen som umgicks mest med de likasinnade barnen (Som ansågs vara problembarn) och sattes ensam i målarrummet när jag gjorde fel.
I 1an var jag tyst och blyg, av det jag minns. Jag mobbades och blev sparkad i magen på rasterna, hade 1 bästa vän som var den enda jag umgicks med. Ibland tog 5orna mig under sina beskyddande vingar.
Jag stal leksaker från skolan, något jag ännu verkligen skäms för.

I 2an flyttade min familj och eftersom räkning och läsning inte lärdes ut i min första skola fick jag börja om 1an.
Jag blev direkt illa omtyckt av både killar och tjejer. Jag vet inte varför, jag en egensinnad tjej. Med ett jävla humör, jag var inte högljudd, och höll mig för mig själv. Umgicks ofta med yngre, 1 i taget.

Jag var förbannad länge och för småsaker, lyssnade inte på lektioner utan kluddade sunder skrivböcker och bord.
Lärarna berättade för mina föräldrar att jag hade en livlig fantasi och var kreativ, men var envis som en mulåsna och kunde komma fram till läraren efter morgonsamlingen när alla börjat arbetat och jag frågat vad jag skulle göra och alltså inte lyssnat. Blev det bråk på morgonen innan skolan så var hela dagen förstörd.

Jag slog våra hundar, ingen direkt anledning. Hade bara impulser, det kändes bra. Jag vet att det var fel, och jag kände ånger, men tillfredställelsen var starkare, det är den fortfarande. Jag dödade akvariumfiskarna hemma med olika medel. Skämdes och ville dö då mina föräldrar konfronterade mitt beteende.

Jag hade vredesutbrott hemma, jag slog sönder mitt rum så fort jag blev förbannad och jag blockerade alla sorgkänslor.
I högstadiet var jag fortfarande utanför, hittade 3 tjejer som också var det. De tryckte ner mig mentallt genom att berätta hur ful och hur äcklig, jobbig jag var. (Och det stöööööör mig så jävla mycket idag att de beter sig precis som jag gjorde i högstadiet idag, det beteende de hatade!! ggggrrr Vi är bästa vänner idag)
Jag slarvade bort alla nycklar, papper, pennor - hela tiden, skötte inte min hygien, kom sent, stressade, och gjorde inte det jag skulle på lektionerna.

Jag hade inte bara en dålig skolgång, nejnejnej. Jag och mina kompisar hade oftast fantastiskt kul! Och om jag faktiskt försökte plugga, sent på kvällen innan ett prov (och jag skolkat bort massor av lektioner) så fick jag superlätt MVG. Jag skolkade från alla praktiska skolämnen som slöjd och teknik.
Jag orkade inte hamna efter, fastna och hata komplexiteten av alla dessa jävla kontruktioner de ville att man skulle bygga. Det var t.o.m så fruktansvärt att det triggade igång min ångest.

Hemma under mina utbrott kunde pappa ta till våld, även om det var sällsynt, så kunde mamma också slå.

Jag hittade tillslut någon som ville ha mig, ett rovdjur som försökte bryta ner mig. Som gjorde mig beroende.
När jag tog mig lös från hans fysiska/sexuella/psykiska våld så var jag gravid.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och upplevde ingen konstruktiv rådgivning av mina föräldrarsom som ville stötta mig i vilket beslut jag än valde. (Jag var då 17.) De har aldrig hjälpt mig, någonsin. När jag blev slagen av mitt barns pappa var det "Jaha, gå inte dit bara".

Pappan fortsatte trakassera mig genom graviditeten. Stressen och ångesten över min situation fick mig att skada mig själv och dricka alkohol.
Jag isolerade mig själv och velade.
Så rann tiden för abort ut, och jag skulle föda barnet.

Barnet föddes för tidigt och allt gick bra, jag bodde med mina föräldrar de första 8 månaderna efter förlossningen.
Jag avgudade min lilla unge och älskade mammarollen, städade, lagade mat, bakade, städade, ammade, vaggade.
Och aldrig var jag ensam, på eftermiddagen kom mina föräldrar hem och jag kände mig säker.

Nu ska jag sluta spoila er tråd med min livshistoria, och berätta om situationen idag.

Idag är barnet 2 år. Jag är en zombie om dagarna, och orkar ingenting. Jag hade en pojkvän som jag helt enkelt slutade kontakta, jag orkade bara inte. Jag umgås intensivt med 1 vän åt gången 24/7 - när denne försvinner så blir jag rädd och måste sova hos mina föräldrar.

Jag uppfattas som stöddig av nya människor, men på insidan är jag en brusten glasruta.
Jag blir alltid ovän med män från första mötet, kommer bra överens med kvinnor, men är tyvärr rädd på vad som förväntas av mig som vän och försöker hålla relationen på bekantskaps-nivå.

Jag kontaktar aldrig mina vänner, det är de som kontaktar mig. Jag är så rädd för att ta kontakt och avvisas.
Jag blir så arg när en person på internet kränker mig, eller dumförklarar mig. Överreagerar kraftigt och mår dåligt.
Om en vakt nekar mig inträde på en krog så vägrar jag gå dit igen för att han kränkte mig. Jag ändrar alltid sinnestämning. Oftast är jag en zombie och ser ingen mening med något. Till en sprallig pajas. Till en ordenlig hemmafru.
Idag har jag haft starka ångestkänslor för att jag gav igen på en granne som stal min tvättid. I ögonblicket handlar jag i impuls, sedan styrka, men sedan ånger ånger ånger. "Jag kunde gjort såhär istället", osv osv osv.

Jag har ofta självmord i tankarna.

Jag kan inte hålla rutiner, strukturera min vardag, ibland kan jag inte sova, jag betalar aldrig hyran i tid fast jag kan. Glömmer spisplattor på konstant (glömde 3st idag!) Maten som jag köper står och ruttnar. Jag är 12 dagar sen att lämna igen mina låneböcker, jag kan, absolut, men det blir....aldrig?! Och så har det varit hela min uppväxt.
Jag är alltid sen att hämta/lämna på dagis. Min son har det, till trots det bra. jag försöker så gott jag kan som förälder. Men jag får ingen hjälp. Inte av familj och inte av vänner.
Jag är så trött av att aldrig få det stödet alla babblade om när barnet låg i magen.
I fredags började jag spy och ringde mina pappa om hjälp med barnet, han sa NEJ. Blev helt förstörd och öppnade inte när de 30min senare bankade på dörren när de ångrat sig. Jag grät och kastade mobilen i golvet.
(Liknande situationer har hänt förut)

En dag är min lägenhet fin och pryd.
Dagen efter är det saker huller om buller ÖVERALLT. Mest pga jag har haft bråttom och bara drar upp hela världen för att hinna i tid eller blir helt galen för att jag inte finner det jag söker.

Jag har massor av problem som jag inte ska uppta eran tråd med. Jag klankar alltid ner på mig själv. Jag hatar den person jag är. Och jag är inte värd ett skit i vårt blåstyrda socialsystem..*bitter*

Jag läste om Borderline på wikipedia, och kände igen mig bara..Ville bara spy ur mig.

får jag hoppa in?
jag var väldigt lik beskrivningarna som finns om borderline och era beskrivningar, men detta var innan gravidteten. allt har försvunnit nu. nästan.

var det borderline? ibland när jag känner mig pressad känner jag att jag hamnar i det tillståndet igen, och när jag isner det försöker jag ta mig ur situationen innan jag "kliver över till den sidan".

självförakt, skada mig själv, utbrott m.m.

blir så ledsen över att tänka på att man kanske har en sjukdom iallfall..

Jag vill inflika att borderline faktiskt i de flesta fall växer bort,. det är en vädligt "ungdomlig" åkomma. Med mognad brukar det bli bättre och jag tror vi läste (sambon är läkare) att få personer  10 år efter de fått diagnosen Borderline fortfarande uppfyller dem.