Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag kolla på videon och kunde inte alls relatera till den. Visst mår man dåligt ibland, men det är inte nått som inte går över ganska snabbt.
Jag tror det var han som tog ut det värsta av mig och jag skicka ett sms där jag faktiskt skrev att jag inte kände mig som mig själv med honom och att nu när det är slut så har jag äntligen kommit tillbaka till mitt rätta jag. Men där är nog något med honom psykiskt som han behöver ta tag i. Han hade problem med humöret och hamna i många konstiga saker. Han har dessutom ett förflutet med droger. kanske är så att jag blev lite som jag umgicks och han såg dom dåliga sidorna i mig som egentligen kom från honom. Mycket konstigt resonemang, men han influera mig lite på nått sätt.
Nu är jag lycklig att jag slapp honom och hans märkliga grejor.

Ska jag vara ärlig så har jag nog lyckats göra mina killar lite "borderline-light" genom mitt beteende. Inget konstigt kanske, det är en relation under extrema förhållanden. Man förstår inte den andras sätt att tänka eller reaktioner, man gör allt för att fixa det men ändå flippar den andra ut. Man kan inte göra något rätt och vet inte vilken fot man ska stå på. Till slut blir man själv "galen". Jag har dåligt samvete över att jag lyckades göra mitt ex så labil som han blev. Han mådde så dåligt med mig att han tog över en del av mina symptom. Men sen blev han sakta sig själv igen när vi gjorde slut. Så kanske är det som du säger, att killen borde se till sig själv först innan han kastar ur sig såna saker till dig.

Jag tror nog det är som du säger. Jag kände inte riktigt igen mig med honom. Och han säger att han ska söka hjälp för sina humörsvängningar. Han ville att jag oxå skulle söka hjälp ^^ Men just nu känns det inte som jag har några bekymmer, dom försvann när han försvann

Självinsikt kan vara svårt när man har någon form av psykiska problem. Under lång tid trodde jag uppriktigt att det var killarna det var fel på, att jag själv var den normala och offert i det hela. Det blev ett tufft uppvaknande när jag insåg att det i verkligheten var precis tvärtom. Tycker du ska glömma den killen. Även om han säkert inte är en dålig kille så mår du bättre utan honom, och det är vad som är viktigt. Det finns killar som faktiskt drar fram det bästa i en också.

Nu känner jag inte dig - men en observation är ju - varför skulle killen tycka att du var kall och oempatisk om han inte tyckte det. Du å andra sidan säger tvärt om - du är en mycket kärleksfullperson.

Lite svart-vitt varning här- att man bara ser allt svart eller vitt - kärleksfull/oempatisk. När man har IPS så kan man inte se att allt har nyanser- utan det blir just bara svart/vitt.

Mig övertygar inte något av det du säger huruvida du har borderline eller inte, men en hel del tycker jag att jag känner igen...  Inte behöver man vara deprimerad för att man har borderline- men man lider hela tiden.

När jag läser kriterierna vad man skall ha för att ha borderline, då tycker inte jag det är så lätt att se att de stämmer in på mig. Inte förrän man riktigt benar ut vad som menas. T ex att inte kunna ta emot en komplimang - det är ju ett handikapp, inte funktionellt för att man går miste om uppmuntran från andra. Inte heller brukar man kunna ge sig själv en klapp på axeln - "det gjorde du bra gumman".... och på så sätt trösta och bekräfta sig själv.

Det är ändå helt omöjligt att ställa diagnos på internet - jag har gjort massor av olika tester och svarat på tusentals frågor (åtminstone känns det så)  - och det tog tid.

Jag är medveten om att jag var kall mot honom vid slutet och det var en medveten sak jag gjorde eftersom han betedde sig konstigt, men innan det var jag hur kärleksfull som helst men den biten lämna han utanför

Det jag vill få sagt är att jag är en kärleksfull person mot människor jag tycker om.

Ta komplimanger kan jag och blir väldigt glad, men visst blir man misstänksam om man får komplimang av en urfull kille på krogen. Uppmuntarar mig själv gör jag ständigt och tycker jag är stark och sjukt duktig på en massa saker. Men det kanske inte har nån betydelse.

Fast tidigare skrev du att du hade en "växlande" självbild beroende på hur du mår.... Jag tror att du vill veta att du INTE har borderline - och det är klart ingen vill vara stabil i sin instabilitet som vi brukar skoja ;)  Jag tolkar det som att du först skriver vissa saker - men nu vill du ta tillbaks dom och ge en annan bild. Svart eller vitt, men det är ngt ogreppbart med det du skriver, i alla fall för mig.

Men det är ganska naturligt att ibland ha lite sämre självbild, t.ex efter att man fött barn och hela kroppen förändras.
Men som oftast vet jag att jag är hur fin som helst och duger precis som jag är även om jag har bristningar över hela kroppen
Det med min självbild har växlat mycket nu de senaste 6 månaderna (det var nog det jag referera till i mitt första inlägg) då jag blev sjukt osäker i det förhållandet jag var i. Och som jag berättade innan så blev jag en annan människa med den killen vilket var ganska skrämmande. När han försvann så försvann den där känslan oxå om att det skulle va nått fel på mig för det är det verkligen inte :)

Jag är inte ute efter att få en diagnos här, utan mer förstå hur man med borderline tänker. För jag kan inte riktigt förstå. Har en vännina som har borderline, adhd och bipolär. Och hon kan vara riktigt outhärdlig ibland och jag kan aldrig sätta mig in i hennes känslomässiga berg och dalbanna då jag själv inte har det.

Fast det är väl helt naturligt att man har en växlande självbild beroende på hur man mår. ALLA har perioder då de är lite låga, då de tycker att de är fula, dåliga osv. Det anser jag vara normalt iallafall. Om den bilden är den dominerande, ja, då har man problem. Men om man har en positiv självbild som dominerar, men enstaka svackor, det är inget anmärkningsvärt.

Sen vill jag tillägga att även många friska kan ha något enstaka borderlinedrag och fortfarande klassas som normala. Precis som att man en frisk människa kan ha något enstaka narssiccistdrag eller psykopatdrag. Alla är individer och alla dåliga sidor tillhör inte en diagnos. Sen kan man ha symptomen i olika styrkor också såklart.

De drag som tjej28 beskriver, som absolut kan förekomma hos borderlines, de kan också förekomma hos normala, speciellt om man bara har enstaka och lindriga symptom. Det krävs ju att man har minst 5 av de symptom som räknas upp ovan i hennes inlägg, som visar sig i flera situationer och dessa ska ha funnits sedan tidig vuxen ålder. Personligen så tror jag att man egentligen hade kunnat sätta borderlinediagnos på barn, även om det kan vara svårt att dra gränsen för vad som är tonårskänsloproblem och vad som tillhör en diagnos.

Jag vet inte hur ni andra borderlines känner det, men jag har alltid känt mig annorlunda, deprimerad, tyckt livet varit svårt. Relationer har varit svårt. Jag har alltid känt att mitt humör är ohanterligt osv. Så till den grad att det påverkat mitt liv mycket. Jag har alltid vetat att jag inte är som andra, trots att jag inte haft 100% självinsikt i HUR mycket problem jag faktiskt hade. När jag läste om borderline så kände jag direkt en samhörighet med dessa människor. Dessa delar känner jag inte igen i tjej28s historia. Kan man ens vara borderline utan att känna sig besvärad av sina symptom? Ok att man inte inser hur man uppfattas av andra, men en stor del är ju en kamp som pågår på insidan av en och det är ju inget man kan vara helt omedveten om? Nu flummar jag bara märker jag!