Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja en psykolog ska ju stå ut med sånt...Det är ju det de är till för.
Privata brukar vara mkt bättre men de har man ju inte råd med eller?

Min var privat, hittade en som var ansluten till landstinget. Får gå 18gånger till vanligt läkarbesökspris, men får sedan betala 600kr så tänkte det skulle räcka med 18gånger. Men nu har jag gett upp.

låter ungefär som jag innan dagens relation

nä, men allvarligt... mycket av det du beskriver kan lika gärna vara personlighetsdrag, osäkerhet och separationsångest!

det gäller att hitta rätt man och att kunna ta itu med sig själv också...

vad menar du och vem skrev du till?

Borderline består väl av personliighetsdrag då det är en personlighetsstörning. Men tror inte det handlar om mannen, det finns ingen man som kan ta bort denna problematik då problematiken finns inom mig.
Problemet för mig var att jag trodde precis så, att om jag bara hittar rätt man... Har slösat bort många år på att inte ha insikt i att problemen inom mig är djupare än så. Usch vad jag ångrar att jag inte tog itu med det tidigare. Nu närmar jag mig 30 och är ensam fortfarande...

håller med !

Nu har det hänt lite grejer.

Killen är historia, tack o lov. han gav sig inte och hängde i länge.
Men han svek mig och jag vill inte ha honom tillbaka.

Jag har fått ett jobberbjudande. Shit.
Nu går jag på bidrag och bara längtar efter att få jobba.
Och så kom det, ett erbjudande.
60 mil hemifrån. Crap!

Jag ska upp och hälsa på nästa vecka, och om de gillar mig så flyttar jag inom två veckor.
Idag undar jag om jag är dum i huvudet...vad ska jag göra där?
Utan barnen, utan familj och vänner.

Men jag kommer söka hemåt hela tiden, jag ska inte bo där förevigt.

Funderar på om min borderline kan bli värre av detta? Eller bättre?
Ingen aning.
Allt jag vet är att jag ser fram emot intervjun och fakriskt mot flytten också.
Även om jag kommer sakna ihjäl mig efter barnen, mina älskade barn.

Jag är förnuftig och jämn i humöret så länge jag inte har pojkvän. Jag har en hund jag älskar över allt annat och undviker relationer för jag mår dåligt av det.

Är killen positivt inställd till mig blir jag osäker på om jag älskar honom. Det måste hända saker hela tiden och jag misstar ilska för passion.
Försvinner killen får jag enorm separationångest som jag förväxlar med kärlek och tror att mitt liv är slut om jag inte får vara med just honom.
Jag svänger snabbt mellan kärlek och hat och andra kan inte hänga med. Vad är det man brukar säga "I hate you, don´t leave me!"

Vad glad jag blir av dina inlägg. Starkt att du är positiv redan efter allt med killen. Och att du är glad över jobbet är jättekul. Grattis! Modig du är som överväger att flytta så långt! Vet du, jag tror att allt detta kan vara bra för dig. Det är en helt ny start, vilket kan behövas ibland. Du får också stå på dina egna  ben vilket säkerligen kommer vara något du kommer vara stolt över. Jobbigt med barnen däremot. Har du någon du kan bo hos under helgerna? Kan också kännas tryggt att ha en punkt att komma tillbaka till om du inte skulle trivas med att vara så långt hemifrån. Kanske finns det en mening med att du eventuellt får ett jobb så långt bort. Man vet aldrig vart livet tar en. Men du ska såklart göra det som känns rätt i hjärtat.

Hej på er!

Inte skrivit på en månad, varit mycket här, puh...

Hur mår ni?

TS, ska läsa bakåt, men förstog jag rätt att du mått sämre? Beror det på nåt särskilt eller kom det bara så..?

Här rullar det...äter ju mina seroxat 30mg/dag och går hos samtalskontakten...ännu inte fått nån DBT dock....suck! Verkar ju hur svårt som helst??! Varför är det så svårt att få det?? Åtminstone i denna stad verkar det svårt..... :(

Jag är fortfarande "ihop" med killen sedan 6 månader, men med regelbundet kaos inom mig....det känns fruktansvärt att ena stunden hålla av en människa och nästa stund känna sig så less på han att man gör slut. Då känns "allt fel, fel, fel!!!"....blah....han känns främmande, konstig...jag får tankar om att detta är väl inte drömmannen? Och att jag ljuger för han om mina känslor, samt mig själv....ljuger. Då bekänner jag för han att jag inte vet vad jag känner, under gråt och förtvivlan... Någon timme senare förstår jag inte hur jag kunde säga de sakerna...så där håller jag på hela tiden, fram och tillbaka....är elak och trycker ner han, och ber sen om ursäkt.....fy.....

Jag behöver verkligen den där DBT:n nu....måste se om det går att få privat.... :(