Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

det jag nu iaf har/hade kom först i 20 årsåldern. jag har inte kollat upp det, vill faktiskt inte det. men mycket har stämt in på mig i beskrivningarna. det kan finnas fler förklaringar men jag tror då inte allt var rätt i huvudet om jag får säga det enkelt liksom. iom att jag fick barn kanske jag fick andra prios i livet och mina utbrott har jag fått lära mig tona ned.

endast pga detta:
jag är rädd för att de ska ta h*n ifrån mig. barnet far ju naturligtvis inte illa på något sätt utan jag är bara otroligt paranoid över sånt här. om jag fortsätter skära mig så tror jag att de tar honom. enligt fl är allt möjligt ju... =P

jag är rädd för att om jag mår dåligt mår barnet dåligt. vilket det inte gör. bara jag som är nojjig =)

jag är faktiskt ganska övertygad om jatt jag har "något men jag vill inte veta =)

Min mamma har läst en bok av Thomas Silving / Gunilla Nilsson  - Hotande Närhet.

Suck -vår relation har gått från urusel till ururururusel... eller egentligen inget annat än bråk.
Vet inte om ni läst den - men vi med borderline beskrivs som parasiterande affektkameleonter som man gör bäst i att undvika.

Anhörigstrategi "det går nog över" Retropektivt  -hoppsan jag gick under Thomas Silving
Att ge upp hoppet räddade mitt liv Tina, anhörig

Vad ¤&/#/ är detta för kommentarer? Gammalt skitsnack där man inte förstår att en borderlines beteende bottnar i att hon hela tiden kämpar för sin överlevnad, för sitt liv! Ungefär som att vi med IPS inte har ett existensberättigande???

Jag önskar min mamma aldrig läst boken ...

Jag är inte en elak och ond människa -jag försöker bara överleva med all den ångest varje dag väcker...

Jag kan nog förstå båda sidorna på ett sätt... Nu fungerar alla olika så klart. Jag personligen säger till män som kommer in i mitt liv att springa för livet, för att jag kommer förstöra deras liv annars. Jag har så pass mycket insikt att jag inser att jag utsätter dom för psykisk misshandel tills jag totalt knäckt dom som människor. Inte medvetet såklart, men mitt irrationella beteende ger tyvärr den konsekvensen. När det gäller vänner och övrig familj däremot så tycker jag inte alls att det är på den nivån. Drar mig mest undan, men skadar dom inte varken psykiskt eller fysiskt, även om jag är en dramaqueen.

Som du skriver så bottnar ens beteende i ren självbevarelsedrift, men tyvärr tar ju inte det bort konsekvenserna som andra kommer lida för pga mina problem. Nu talar jag som sagt bara utifrån mig själv!
Jag ser inte mig som en ond människa på något sätt. Jag har inte valt att bli så här och tycker definitivt inte om att vara så. Jag vill ha ett normalt liv som alla andra.Men det var inte den lotten jag blev tilldelad.

När man diskuterar borderlinepersoner så tycker jag att det är viktigt att visa att det finns stora skillnader mellan varje individ trots att man har samma diagnos. Och det är viktigt att inte dra alla över samma kam och låta ALLA borderlinepersoner ses som empatilösa, manipulerande galningar som förstör andras liv. Det finns individer på hela den skalan. Men tyvärr ser jag mig som en sådan som lever upp till folks fördomar.

Absolut inte.
Borderline är inte empatilös, DE har för mycket känslor.
Det är själva problemet.. Kan inte handskas med alla känslor!

Jag tänker aldrig på mig själv, BARA på andra. Förutom i relationer! då är jag för rädd för att bli jämförd, lämnad osv osv.

jag kan känna mig som en elak människa ibland. men känslor har jag så det blir över... hur ska man hitta en balans? när det går utför dvs..

Elak ska du inte känna dig tycker jag. Elak är när uppsåtet är ont. Även om jag GÖR elaka saker så gör jag inte det för att jag vill vara elak. Jag tappar kontrollen och agerar impulsivt och totalt känslostyrt. Det är inget jag vill ju. Så därför ser jag mig inte som elak trots att andra människor kanske far illa.

Jag har väldigt mycket empati men har inte tillgång till den i mina "anfall". Efteråt mår jag alltid extremt dåligt för vad jag gjort under anfallet. Men den delen ser inte folk. De ser inte vad som pågår på min insida. De ser bara de galna vredesutbrotten som jag får trots att de inte kan förstå varför jag reagerar så starkt. De ser bara hur "sjuk" jag är som medvetet skadar mig själv. De ser hur "elak" jag är när jag får panik över närhet. De ser aldrig mitt mörker, min ångest, mitt självhat... Min längtan efter kärlek och trygghet... Längtan efter att få vara fri, och i kontroll över mina egna känslor. De ser heller inte hur man verkligen kan känna att någon annan tar över ens kropp under anfallen, så att man inte ÄR kapabel att stoppa dom hur gärna man än vill. Folk kan säga att man ska behärska sig, men alla HAR INTE den förmågan. Svårt för normala människor att förstå. Jag kan t.o.m skrämma mig själv ibland, så det är ju knappast ett beteende man kör med för att det är roligt.

Hjälp hjälp hjälp!

Han är tillbaka, han hör av sig igen.
Han som jag inte kunde lita på, han som gjorde mig så illa.
Han är tillbaka.

Ringer, messar och ber om att få vara en del av mitt liv. Han bedyrar att han vill vara med mig, att han vill ha mig.
Han skriver underbara saker, kallar mig hjärtat, säger att han har fallit för mig och att han inte kan glömma mig.
Han säger att han är ledsen för hur det blev i höstas, när han gjorde mig ledsen.

Han är tillbaka, och jag känner mig svag.

Hjälp, hjälp, hjälp!!!

Jag vet att man så gärna vill falla för det fina dom säger, men tänk hela tiden på att han inte är den där fina snälla killen som han försöker utge sig för att vara. Påminn dig hela tiden om hur han fick dig att må!.

Jag vacklar alltid när killen hör av sig igen, men sen bestämmer jag mig för att se att alla orden är falska och att han bara vill utnyttja mig. Då bryter jag kontakten redan då, för att inte bli den som ska bli dumpad sen. Även om jag velat fram och tillbaka fram till dess så brukar jag må jättebra när jag väl sagt åt killen att dra. Det känns som att jag har makten och jag växer för att jag står upp för mig själv.

Har du ens känslor kvar för honom? Jag velade även om det inte fanns några känslor, men i ärlighetens namn så var det mest för att jag så gärna ville ha ett fungerande förhållande. Det behövde inte nödvändigtvis vara med honom.

Hej , jag har inte riktigt läst allt härinne. Men...det jag läst skulle (nästan) kunna vara skrivet av mig.

Fan, är det detta som är förklaringen på allt tänker jag?  Men varför har då ingen uppmärksammat att det kanske är detta jag lider så enormt av?

Första gången jag togs till en psykolog var jag 6 år, sedan runt 16- årsålder, sen hos en ny när jag var 19 och nu igen ca tio år senare.
Därutöver har jag haft ätstörningar under en kort period, ångest, posttraumatiskt stressyndrom från barndomen.

Jag har dock aldrig haft självmordstankar eller självskade beteende i form av att skära mig eller ta droger.

Mina relationer med pojkvänner fungerar aldrig, jag är som em känsloomässig berg och dalbana...alltid!
Jag är livrädd att bli lämnad, och i perioder där den risken finns så kan jag inte sova inte äta eller fokusera på något annat.
Men ibland när det är bra, då är det jättebra. Jag känner verkligen igen det där med att idealisera andra kontra nedvärdera andra. Jättemycket.

Ska ta upp detta med min psykoterapeut nästa gång.

Uppdatering på datefronten:

Innan ville ingen ha mig, men nu? Fan vad jag blivit populär...

Han jag inte kunde lita på, han ger sig inte, han överöser mig med kärleksförklarningar.
Vet inte vad jag ska tro.

Min vän och jag, han som hälsade på mig, vi har kommit varandra närmre.
Han hälsade på några dagar, och nu i påsk kommer han tillbaka och ska stanna över en vecka.
Vi har inget uttalat, bara att vi är mer än vänner, men vad vet vi inte.

Så snälla hjälp en förvirrad själ.
Ska jag släppa dem båda?