Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Om du tycker om din vän så är det ju positivt så länge han är en bra kille. Den andra däremot... Ja du får känna efter själv. Men rent generellt så brukar det väl oftast vara så att saker och ting inte brukar bli så annorlunda andra gången man försöker heller när det är med samma person. Det fanns ett skäl till att det inte fungerade första gången oftast.

Jag har blivit lite väl cynisk kanske, men jag köper inte sånt när de blir ihärdiga och säger alla de där fina orden som man velat höra så länge. Alldeles för ofta har jag fått lära mig att killar vill ha det dom inte kan få. Desto mindre intresse du visar, desto mer intresse får du av honom. Men om det är ett sådant spel så är det inte äkta. Ni ska inte lyssna för mycket på mig, jag är som sagt cynisk och bitter efter alla mina egna relationsmisstag.

Min vän är en bra kille, han har aldrig ljugit eller gjort mig illa.
han bryr sig om mig, och jag trivs med honom.

Det faktum att han åker 65 mil enkel resa, stannar en vecka och inte firar påsk med sin familj, säger en del.

Du har rätt angående den andre, fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me.
Jag vet inte ens om jag känner något för honom. Kanske är man så villig att ha en relation att man griper efter halmstrån.

Ja så har iallafall jag fungerat innan. Det blev inte så lyckat. Nu har du chansen till en fin kille som kommer ta bra hand om dig. Gör nu ett val som är bra för dig och håll dig borta från den självdestruktiva väg där du nöjjer dig med mindre än du förtjänar.

Det är det gamla förlegade sättet att se på personer med borderline -att de manipulerar, är empatilösa osv. Att man flyttar över skulden på den med IPS.

Tänk dig att en person håller på att drunkna - när du simmar närmare så kommer han att kasta sig över dig och klättra på dig - kan man då anse denna drunknande vara manipulerande och empatilös (vet att attributen inte riktigt stämmer i min jämförelse...) ?  NEJ han gör så för att han håller på att gå under - och så är det för oss med borderline- det finns alltid en förklaring varför vi gör som vi gör.... att vårt resonemang och svartvita tänk gör det svårt för oss och omgivningen är helt klart. Men när man håller på att gå under och är panikslagen så har man inget över för andra männsikor.

Man kan lära sig nya färdigheter , så att ens tänk inte blir lika svart vitt och att man bättre kan reglera känslorna. Då kan man lyssna vad som händer här och nu och sedan har man fler möjligheter att agera utifrån. :)

I veckan börjar jag DBT!!! Den första modulen är "stå ut färdigheter" - efter sommaren blir det relationer....

Jag vet inte vad jag ger mig in på?!?! Hur skall det gå att gå i gruppterapi? Hur jobbigt blir det egentligen - alla säger att det är skitjobbigt....

Är det ngn av er som går DBT?

Dbt Är en bra terapiform!

Gruppen träffas oftast en gång i veckan och då går man igenom "hemuppgifter" som man fick föregående vecka, Pratar om det som har varit svårt att öva på osv.. Sen pratar man nytt material och nya hemläxan....

Kort sagt det hela handlar om att ÖVA ÖVA ÖVA på Dem färdigheter ni får lära er genom hemläxor/uppgifter!

Stå ut modulen riktar sig mkt till att lära sig att stå ut när det är svårt, att ist för att skada sig eller uppträda destruktivt använda sig av färdigheter för att stå ut ändå.. Kan tex vara en hemuppgift där ni ska öva er på att "gå trärt emot känslan" ( en ståut färdighet ) ex. Om du får ångest / Starka känslor om något och känner att du vill skada dig ska du istället göra något annat för att se om det funkar.....

Ställ dig inte in på att det är super jobbigt, för jag trr nog att det kan vara jäkligt roligt också!

Lycka till och hoppas att du kan få nytta av det dem har att lära ut!

Jo -jag ser fram emot att få börja DBT:n, det är ju liksom det enda som kan rädda mig ;)

Tydligen skall det vara två lektioner medveten närvaro i varje modul också -det tycker jag är jättesvårt. Har försökt börja träna lite hemma, men det är inte lätt. Inte kons tigt, för jag är helst inte här och nu.

Om det bara var jag själv, då kan det gå ganska bra, men sedan tränger sig alla relationer ¨på. Och då kraschar allt.... Jag vet inte hjur jag skall hantera relationer - egentligen fattar jag inte vad man har dem till? Mig ger de ingenting känns det som.

Därför känns det rätt så bra att nästa modul är "relationer" - det skall verkligen bli spännande!

Vad funkar bäst tror ni KBT eller DBT? MBT har jag provat, likaså psykodynamisk terapi, ingen av dessa har hjälpt mig.
Börjar bli desperat då jag snart har förlorat min sambo, min familj!!

Som jag har förstått det är DBT en specialiserad form av KBT. Man balanserar mellan validering  och förändring - så är tanken. KBT har mig veterligen inga vetenskapliga belägg för att fungera, det har däremot DBT.

Inte skall du ge upp Smulpaj- kolla upp var det finns DBT - så att du får gå det! Det är ingen quickfix- men vad är nåt år eller så i förlängningen?

Tror också på DBT. KBT är bra, men borderlineproblematik är speciellt. Det behövs någon med särskilda kunskaper och inriktning. De som arbetar med DBT kan borderlineproblematiken.

Jag hade nog föredragit att gå i grupp före att gå ensam. Vi har inga såna grupper i min stad tyvärr. Men det är ju skönt att få stöd av varandra, inte känna att allt fokus ligger på just dig och ni är alla i samma båt. Det kommer säkert gå jättebra!