Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Just nu är jag så enormt trött på att känna att jag är ovärdig varje kille jag träffar! Även om jag så skulle träffa en massmördare så hade jag inte känt att jag var bra nog för honom. Dessa känslor och tankar är det absolut värsta för mig. Vill bara kunna känna att det är ok att jag inte är perfekt, att jag ändå förtjänar det allra bästa. Det känns som att jag aktivt letar efter de "dåliga" killarna just nu för att ångesten är mindre med dom än med en normal kille. En normal kille får mig att känna mig så extremt värdelös jämfört med honom. De känslorna får jag av de dåliga killarna också men inte lika extremt iallafall...

Hej,
läste lite i eran tråd... ursäkta om jag tränger mig på bara sådär... hittade info om borderline ett tag sedan på internet... Jag har lite frågor om det går bra?
Vilka är typiska symptomen?

Jag har känt mig konstig i typ flera år... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara...

Exempel om min sambo ska åka in till stan med sina vänner blir jag helt utom mig. Jag blir misstänksam och orolig om vad han ska göra där, vem han ska vara med, hur länge han ska vara borta osv... jag förhör honom... jag har väldigt svårt  att bli lämnad av just honom nästan som separationsångest.( har svårt att bli lämnad ensam över huvud taget) det känns som om han ska lämna mig, men det är ju inte föralltid. oftast slutar det att han blir arg på mig och vi börjar bråka... jag får sån ångest inom mig och börjar gråta och blir helt deprimerad och vill inte leva längre ibland har det hänt att man velat skada sig och det har hänt några ggr... ibland kan jag ringa honom och be honom att komma hem på direkten för det känns som jag annars blir galen och jag inte vet vad jag ska ta mig till. jag nästan bönar och ber honom... andra saker är att jag kan bli arg för ingenting, jag tappar kontrollen... mitt humör kan svänga från att vara lycklig till att allt känns meningslöst... detta går i perioder, ibland går det bättre ibland sämre.

min sambo tycker det är jobbigt att jag alltid misstänker honom och alltid ska fråga ut honom som om att jag jobbade på "fbi" ... och när jag är "clear" i mitt huvud så vet jag att han aldrig skulle göra något "förbjudet" om man säger så...

är det normalt att ha det så? ibland blir ja bara så trött på detta beteende...

Du skriver att du känt dig konstig i flera år. Du har inte alltid varit så här alltså?

Jag känner igen en hel del av det. Kan också få ångest från ingenstans och vilja att min kille ska komma hem på direkten för jag behöver någon som håller om mig. Det lindrar ångesten att någon gör det, så jag slipper bära det ensam. När jag bråkade med mitt ex så trodde jag alltid att det var slut för alltid, och då blev jag hysterisk. Jag skrek och bad honom att dra, när han gick mot dörren så började jag böna och be och höll på så fram och tillbaka. När han gått utanför dörren så flippade jag ut totalt och slog sönder saker och har även skadat mig själv. Det blir en så stor grej för mig trots att det hänt kanske 50 gånger förr och han alltid kommit tillbaka efter några timmar.

Ironiskt, man är SÅ rädd att förlora personen... Men man driver iväg dom med sitt agerande...Jag skäms så här i efterhand... En gång så hade vi bråkat och killen skulle ut på nattklubb med sin kompis. Jag var helt övertygad om att han skulle vara otrogen den kvällen (han hade varit det förr) så när han skulle gå så gjorde jag ALLT för att hålla honom hemma. Jag grät, bönade och bad. Han ignoerade mig. Hans kompis var ju där också. Jag gick in på badrummet, tog en rakhyvel och skar mig i handlederna så blodet rann. Kompisen såg också detta när de gick eftersom jag lämnat dörren öppen. Jag ville att killen skulle se min smärta, därav skar jag mig. För att han skulle förstå allvaret. Jag var desperat. Men han sket i vilket till slut för jag höll på så alldeles för ofta. Har som tur är kommit över den biten av mitt beteende iallafall...

Jag känner igen mig i det du berättar också!
Att om jag och min sambo bråkar så tror jag att det är över, jag blir jättesydig och säger saker jag sedan ångrar och skämms över. Jag blir också helt hysterisk och när han är påväg ut för att han fått nog av mitt beteende får jag panik och vill att han ska stanna jag känner att jag kan göra vad som helst i den stunden bara han inte lämnar mig. Och går han ut ändå så har jag lust och slå sönder saker, fast det har jag inte gjort riktigt än sålänge bara kastat iväg fjärrkontrollen en gng. Jag gråter hejdlöst och vet bokstavligen talat inte vart jag ska ta vägen. Känner samma som du skriver, att det känns stort varje gång fastän det hänt hundra ggr innan... och jag vet ju att varje gång kommer han tillbaka efter några timmar men ändå blir det som en slags kortslutning i skallen...
Och när han ska iväg med sina vänner vet jag ju att han kommer tillbaka så varför håller man på som man gör?
Och ibland kan jag bara få för mig att han inte älskar mig längre, att jag är tråkig och att han inte vill ha mig längre. att alla andra tjejer ser mkt bättre ut och han inte är nöjd med mig.

Det är ju min första kille/sambo jag någonsin haft, vi träffades 2005, vi har vart ihop sen 2006. det var då jag började märka av dessa beteenden från mig. jag kan minnas när jag var yngre att jag redan då hade nån slags  beslutsångest om jag skulle välja åka med min pappa eller om jag skulle stanna med min mamma (när min pappa brukade åka utanför stan men han kom ju hem samma eftermiddag) vet inte om detta ens har med saken att göra men jag har funderat på det innan...

usch, du skriver att han hade varit otrogen förr? det måste varit förjävligt, det blir svårt att lita på...

har du några tips hur man kan bli av med detta beteende? eller förbättra det? har du det fortfarande så? jag känner igen så mycket du skriver om...

glömde nämna om han tex kommer en halvtimma sent eller inte svarar på en gng i mobilen när jag ringer så blir jag också som en galning. jag frågar varför han är sen, varför han inte ringde o sa att han skulle bli sen, varför inte han svarar med en gng, jag får för mig att han inte vill svara i mobilen när jag ringer...
jag vill bestämma vad han ska göra o inte göra, när han ska komma och massa sånt...
jag skämms i efterhand när jag tänker efter...

Japp, alla de grejorna har jag också problem med. I min värld betyder det garanterad otrohet om killen inte svarar direkt när man ringer. Ologiskt men det räcker med att han inte svarar en gång så beter jag mig som att otroheten är ett faktum. Det är väl min största rädsla och har alltid varit.Drömmer även mardrömmar om det och blir arg på killen när jag vaknar. Väcker honom och skäller ut honom efter noter.

Jag har tyvärr dessa tendenser kvar. De är olika starka med olika personer, men helt borta är de aldrig. Jag tror inte bara att det handlar om bristande tillit, utan även om HUR mycket jag älskar personen. Ju mer jag älskar honom desto värre blir jag. Man har ju mer att förlora ju mer man älskar.

Det enda råd jag kan ge är att göra upp en plan för hur du ska agera nästa gång situationen dyker upp. Försöka att inte agera impulsivt. Min deal är att jag inte får reagera i stunden som jag blir arg eller ledsen. Jag biter ihop. Om jag fortfarande 'är arg eller ledsen dagen efter, DÅ tar jag upp det för det är större chans att mina känslor är berättigade då när de inte är så impulsiva. Men det är sååå himla svårt. När jag lyckas är jag så otroligt stolt, och tror att jag är fixad. Men får alltid bakslag emellanåt. Jag accepterar inte mitt eget agerande.

Alla har olika saker som kan lugna en när man är mitt uppe i ett raseriutbrott. När jag var yngre så var det mest rakbladet eller tabletterna som lugnade ner mig, men det har jag bytt ut mot att tex gå ut en prommenad ensam istället. Har då gjort en deal med exet att han inte skulle försöka övertala mig att stanna utan att låta mig gå så jag fick lugna mig. Går bra ibland. Jag är så trött på att bråka nu vid detta laget att jag ibland inte ens orkar käfta emot. Kan låta den andra personen skrika och gapa och bara ignorerar. Kollar på TV, skriver på datorn... Som att det inte ens finns. Väldigt frustrerande för den andra personen men skönt för mig när jag lyckas. Mitt temperament har gjort mig utbränd.

Oj, jag har också haft massor med mardrömmar om att min sambo gömmer sig för mig jag får leta efter honom... man vaknar med sån ångest så man e nästan tröttare än när man la sig...

TACK för tipset ska verkligen försöka "planera" vad jag ska göra när nästa händelse kommer... men det är svårt att hålla i sina känslor! Ska försöka iaf... Ja men självklart ska du vara stolt över att ha lyckats o inte överreagera (eller hur man ska förklara det), även om ingen annan fattar varför man ska vara stolt så vet du ju själv varför...

Men har du diagnos på borderline?

Kan man någonsin bli av med detta beteende tror du? =(

Tack för svaren iaf, trodde jag var den ensa som hade dessa "problem"

jag har lyckats sluta med mitt beteende =)

när jag råkade bli gravid så tvingade jag mig själv att sluta skära mig, jag slutade röka, och slutade med alla enegidryckerna (missbrukade dem nästan). jag blev hälsosammare, lugnare och försöker verkligen hålla mig så nu!

visst finns tankarna kvar, men jag har på något sätt lyckats hålla dem bakom liksom. jag ser dem men låter de inte få överhand..

min man var så trött på mitt beteende och det är ett under att han stannade kvar. känner sån skuld emot honom ibland. men mitt sätt att kompensera det är att fortsätta hålla mig i schack så att säga =)

blir så ledsen när jag hör er. hoppas det vänder snart!!!

Jag fick diagnosen nyligen.

Jag tror att man kan bli bättre faktiskt. Men inte förrän man har självinsikt. Det tog tid för mig att få det. Jag är ganska insatt i hur man arbetar enligt KBT och försöker applicera detta på mig själv. Jag tror seriöst på att ha planer för vad man ska göra innan det händer, för mitt uppe i situationen kan man inte tänka klart. Så det är mitt huvudmål nu, och det är det som gjort att jag gjort vissa framsteg. Men en del av det är också pga att jag är lite känslomässigt utbränd. Jag har känt SÅ mycket under en extrem period i mitt liv att jag blev lite avtrubbad. Kan inte känna känslor lika starkt mer. Det är fortfarande starkare än vad som är normalt, men långt ifrån mitt vanliga jag. På ett sätt känner jag inte mig som mig själv, men det underlättar iallafall mitt liv.

Starkt av dig! Hoppas din man ger dig credit för ditt hårda jobb.