Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag blir jätteprovocerad av vad tjej28 skriver -för jag dels får uppfattningen om att du ser ner på oss med borderline. Nu vill du övertyga dig själv genom att skriva i tråden - ja vad är det du vill? För jag blir bara irriterad...

Fick du tricotillomani (som jag också har) när du var tillsammans med den här killen....hade du dina över 100 sexpartners när du var med honom.... Ja, ja

För mig har den här tråden varit viktig...för vi som har borderline har svårt med relationer, och därför har det varit en tråd jag återvänder till. Flera skriver och undrar om de har borderline de också, och det är helt ok. Om du nu tjej 28 känner en som har borderline, då undrar jag om du inte via din kompis förstått hur "vi med borderline" är.   Vi är också individer och vi är också olika!!!

Jag har inte alls fått uppfattningen av att hon ser ner på oss, bara att hon inte vill tillhöra vår klubb. Men det är förståeligt, vill inte heller tillhöra, jag vill ju vara normal. Inget att provoceras över. Vår tråd förstörs inte av såna saker. Tycker det är roligt att så många skriver, och återkommer till tråden.

Hur påverkas ni andra av vädret nu? Jag märker stor skillnad så fort solen kommer fram. Önskar att jag bodde i ett land som var soligt året runt, jag tror verkligen sånt påverkar deprimerade människor enormt.

Nej jag ser absolut inte ner på någon med sjukdomar av något slag.
Vad beträffar min vännina så ville jag inte påstå att alla med borderline är likadana och jag påpeka bara att jag inte förstod just henne. Hon har flera olika störningar.
Jag vill bara få insikt i just borderline och det har jag fått med hjälp av bra svar av Ts. Väldigt uppskattat.
Kanske uttrycker jag mig fel ibland men inget jag skriver är illa menat. Så om du har fått intrycket av att jag vill trycka ner nån så måste jag verkligen be om ursäkt.

Trichotillomani har jag haft sen jag var 8 år, men det är inget jag sökt hjälp för då jag inte vetat att det faktiskt varit nått man kan få hjälp för, när jag känner att jag vill ha stöd och hjälp kommer jag söka KBT. För inte så längesen börja jag tala om just denna störningen med vänner och familj vilket gjort mig stark just i mitt sätt att se på denna störningen. Reaktionen jag fått av mina nära och kära har varit väldigt stöttande och det är jag väldigt glad för.
Många sexpartners kan man ju ha utan att ha någon störning. Det beror ju på varför man väljer att ha många sexpartners.

Skulle jag ha borderline så är inte jag ledsen för det. Jag är ju fortfarande samma person för det.

Hur går det för alla er andra?

Själv är jag så otroligt stolt över mig själv. Jag var i en situation med en killkompis där jag brukar explodera och bete mig som en galning, säga de hemskaste sakerna för att jag har målat upp de värsta bilderna i mitt eget huvud. Och ja, det kändes lite men inte så jättemycket och jag kunde hantera det. Jag fick impulserna att flippa ut men jag tänkte att om jag fortfarande känner så här om ett par timmar, då ger jag mig själv grönt ljus att säga det jag vill säga. Det har nu gått en dag och jag är så glad att jag inte sa det jag tänkte då, eller gjorde det jag ville göra. För idag känner jag inte alls på samma sätt.

Sa detta till killkompisen, men han tyckte inte det var en lika stor grej. Han bara "jaha. Men du har ju ändå ingen rätt att flippa ut så varför skulle du vara duktig för att du inte gjorde det?" Tack för stödet lixom. Men det minskar inte min känsla av stolthet. När man vet vilket kaos man brukar ha inom sig så vet man hur stort det är att kunna behärska sig.

Hur jag mår? Hur det går?

Allt går åt helvete är jag rädd.
Jag vill bara försvinna, dö, inte finnas mer.

Ratad, bortvald och ledsen.

Jag vet, jag tänker inte logiskt, jag "låter" mitt svart/vita jag sköta tänket åt mig.
"skärp dig", snälla, skärp dig. Det skanderar i huvudet på mig. Skärp dig...

Men det går inte, ångesten knyter sig i magen på mig och jag är rädd. Ensam. Tom.
Jag vill gråta men kan inte. Tårarna är slut.
Det gör ont och smärtar i bröstet, ångesten tar över, rastlös och det kryper i mig.
Har inte sovit ordentligt på flera veckor.

Så jag tog lugnande, då reducerade ångesten, rastlösheten och smärtan.
Jag somnade.
Blev besviken på morgonen, jag ville inte vakna. Varför kunde det inte bara få vara slut där?
Jag vill bara sova...

Ush det låter inte bra. Hemskt men ibland kan tabletterna vara ens bästa vän. Det blir ens livlina när man inte klarar verkligheten, Iallafall för mig. Känslorna blir FÖR starka ibland...Men det är såklart inte en bra taktik i längden.

Vad har hänt för att du skulle rasa så här mycket? Det har varit tufft för dig ett tag med flytten och allt, killen som klyddar osv. Inte konstigt att det känns som att det blir för mycket, men du vet att du har kommit över svåra stunder förr. Du kan göra det igen. Man känner sig så svag men glöm inte hur stark du är som tagit dig genom dessa tuffa perioder gång på gång förr.

En fråga till er som äter mediciner.

Vilka medciner tar ni, vilken styrka på tablett och daglig dos?

Funderar starkt på att gå till VC och be om ångestdämpande.

Jag har tagit sobril tidigare, kommer inte ihåg dos. Följer aldrig doseringsanvisningarna. Jag tog så mycket att jag var känslomässigt bedövad hela tiden. Det hjälpte mig att överleva. Nu har jag Lamictal som stabiliserar humöret och det hjälper över förväntan. Behöver inte ångestdämpande. Visst hade det varit trevligt att ha vid behov men min läkare skriver inte ut det till mig mer pga att jag alltid överdoserar.

Just nu hade jag gärna haft det. Har lyckats bli riktigt labil igen och agera som en galning för jag kände mig kränkt. Alla jag berättar det för tycker jag agerat som en idiot men jag ser fortfarande inte hur jag kan tänka fel i frågan, men de har förmodligen rätt. Och jag har gjort bort mig igen, framstått som en riktig idiot.

Jag börjar känna att jag vill ha en partner som själv är lite wierd. Jag får komplex av alla normala människor som får mig att känna mig som en freak. Någon annan som också har psykiska problem på något sätt, de är i samma båt som mig. Jag behöver inte känna mig underlägsen på samma sätt.

Jag har läst lite om xanor. Ska tydligen vara ångestdämpande.
Har någon av er fått det?

Jag är som jag sagt innan skeptisk till mediciner, men snart måste jag erkänna nederlag och be läkaren om hjälp. Klarar inte ångesten, sover illa, ofta inte alls.
Går omkring som en zombie med konstant illamående för att jag är så trött.
När jag försöker sova kryper det bara i mig och jag kastar mig i sängen hela natten utan att kunna sova.