Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

jag har inte berättat att jag misstänker att jag har borderline. vill inte heller få det utrett. han vet inte så mycket om sådant här och han skulle kanske bara associera mig med psykopater. ("psykopater" är enligt honom de som fungerar annorlunda).

men jag förklarar hela tiden hur vissa saker är och fungerar så kanske en dag får han veta vad jag gått igenom..

han inser inte heller hur svårt det varit. han säger bara tyst: du vet hur jobbigt det var. och jag svarar: ja älskling, jag vet.

vi talar inte gärna om "den tiden", utan när jag närmar mig brytpunkten varnar jag honom och försöker allt vad jag kan lägga band på mig. och gör som någon skrev: väntar några timmar =)

 

finns många goda råd här i tråden.

 

nej, nu blev jag lite för ledsen för mitt eget bästa. ha en trevlig kväll allihopa!

Det där är också en viktig del i det. Att berätta för sin kille hur man vill att han ska agera i situationer som kan uppstå. Vad som kan hjälpa situationen att lugna ner sig. För killen vet ju inte heller hur han ska reagera på orealistiska utbrott. Jag och mitt ex kom överens om att han skulle gå till ett annat rum tills jag lugnat sig, och ignorera mig. Men att han INTE skulle lämna lägenheten eftersom jag då alltid trodde att han lämnade mig för alltid och blev 1000gånger värre. Det underlättar när man kan prata om det.

Min läkare har nyligen skickat en remiss till MBT-teamet.
Jag väntar på att få en kallelse dit. Någon som provat MBT? Det ska tydligen vara jättebra för just bps.

Hej Smulpaj :) Jag har precis börjat DBT! Då menar jag färdighetsträningen i grupp - förberedelserna innan har varit lång tid då jag har så kompicerat undvikande...

Jag har läst lite om MBT och ser många beröringspunkter med DBT - och det är förmodligen varför de bägge fungerar. Dialektiken, att se både gott och ont i händelser, personer mm är ju, tänker jag, ett sätt att lära sig mentalisera. Grov förenkling, men jag ser många beröringspunkter på de viktiga områdena.

Färdighetsträningnen handlar om att lära sig nya sätt att hantera sin tillvaro. Enligt Marsha Linehan (som är en guru inom behnadling av IPS patienter) så har vi en medfödd emotionell sårbarhet - dvs vi reagerar kraftigare än andra på olika triggers. Probleme uppstår ju egentligen inte på grund av hur vi känner, utan problemen beror på hur vi reagerar och agerar.

Jag har varit väldigt mycket hjälpt av en bok som heter "Sluta grubbla börja leva" av Steven C Hayes. Den ger mig många konkreta övningar i hur jag kan hantera känslor, tankar och impulser. Första gången jag läste boken blev jag i panik över avsnittena i medveten närvaro- och gjorde uppehåll. Sedan har jag tagit fram boken igen innan jag skulle börja DBT- och det hjälper mig i vardagen att ändra mitt sätt att leva. Men man snubblar och faller, reser sig om och om igen.

Det jag, som parentes bara måste nämna här, var att jag i gruppen blev påhoppad av en annan deltagare. Inte roligt :( Sedan läste jag om andras erfarenheter att det händer att deltagare råkar i konflikt under färdighetssträningen. Svårt, jag berättade om det som gör allra mest ont... och trodde att mitt hjärta var tryggt... livet är ju så här. Men jag behöver lära mig att skydda mig själv i relationer, att jag också har en gräns där jag får säga nej.... Så, då hade jag mycket stöd i att kunna börja läsa om ACT boken igen... från början... en gång till göra om övningarna...man faller och reser sig..

och så fick man ett utbrott igen. jag som var så duktig!

mest jag med min paranoia och vilda tankar. men också hans extrema ovilja att (enligt mig) kommunicera och se saken på mitt sätt.

misstag från min sida. försökte lugna mig och ta en paus. funka inte. sedan hör jag att gubbjäveln snarkar. och det betyder ju att han inte älskar mig o skiter i mg. *suckar*

fan vad jobbigt det är att vara såhär..

Gud vad jag hatar sånt! Att killen kan somna medan jag är helt upprörd! Även om jag är lite avundsjuk på det också!

det är nog svårt att förstå våra tankegångar hur mycket vi än försöker förklara. Mina tankar är så orationella att det framstår bara som idiotiskt för den andra parten när jag försöker förklara. Det brukar inte förbättre läget direkt. Ibland kan jag känna att det hade varit skönt att gå till en professionell medlare, som kan "översätta" ens ord för att man ska förstå varandra och inte känna sig attackerad direkt.

Men du, det var starkt av dig att försöka ta en paus. Det är så himla svårt, men ju mer du kämpar med det, desto lättare kommer det att bli. Jag kan själv tycka att det är spännande med min egen utveckling när det gäller alla dessa saker. Som ett litet barn som får lära sig social-skills från ruta 1. Och blir så förvånad när jag lyckas med något. Att jag ibland KAN kontrollera djävulen inom mig.

En sak som jag däremot har lärt mig är att jag inte ALLTID har fel. Jag har alltid bett om ursäkt efter mina utbrott. för jag vet ju att jag tänker fel och överreagerar. Så tänkte att det alltid var så. Så nu försöker jag lära mig att inte automatiskt anta att jag tänker fel, utan diskutera händelsen med en vän innan jag ber om ursäkt. Den andra parten kan faktiskt också ha fel och agera fel ibland. Så bli inte den ständiga bad-guy som bara skriker och bråkar. Ibland har vi rätt i våra känslor också.

Känslorna är varken rätt eller fel -dom bara ÄR... ;)  som jag fått lära mig i DBT:n. Enligt Marsch Linehan -som skapat DBT:n - så är vi med borderline emotionellt sårbara biologiskt -dvs vi reagerar mycket kraftigt åt båda hållena. Känner ni igen er ? Jag gör det.

För mig handlar det inte om att "jag tänker fel och överreagerar" - det får stå för invaliderande personer i omgivningen som inte kan sätta sig in i min problematik. De saker jag gör, de gör jag för att överleva! MEN -de saker jag gör skapar ofta mer problem och kaos i mitt liv - alltså är jag behjälpt av att kunna stanna upp och handla på ett sätt som gör att mitt liv blir bättre långsiktigt- det har blivit mitt rättesnöre... ngt jag försöker tänka på i allt jag gör.

Jag har tidigare alltid handlat på känslorna som uppstått- och det har i mitt liv visat sig inte vara särskilt långsiktigt positivt... Så nu försöker jag tillåta känslorna som uppstår, identifiera dom, inte döma eller värdera dom utan bara låta dom vara som dom är. Sedan tittar jag på situationen- vad skulle vara långsiktigt bra för mig och mitt liv i enlighet med de värderingar jag har? Visst låter det flum... Lite- men jag känner mig levande!Jag tycker att du skall ge dig själv en klapp på axeln för att du försökte lugna dig, att du identifierade situationen som en som håller på att glida åt ett icke konstruktivt håll. Se det som en möjlighet att träna dina färdigheter.... Även om man just för stunden känner att man inte nådde ända fram - så har man försökt och då har man ändrat på något och det är jättepositivt :)

När jag får lindriga jobbiga tankar, obehagliga känslor så gör jag en övning som kallas tanketåget. Jag tittar på mina känslor, tankar, impulser, kroppsförnimmelser, och lastar dom i vagnar som jag ser åka förbi. Allt för att få distans mellan mitt jag och allt det här surret. När jag skapar distans, låter allt vara som det är utan att värdera eller döma - så får jag större frihet att handla. Jag styrs inte längre av allt det här "surret". Då kan jag göra sådant som är långsiktigt positivt för mig!

Oavsett hur man jobbar, så finns alla känslor kvar - all skam, skuld smärta osv kommer alltid att vara med mig - men styrs inte av dom känslorna - jag noterar dom och sedan kan jag handla utifrån vad som verkar vettigt.

Känner absolut igen det.

Just nu har jag en relativt bra period. Men samtidigt känner jag att jag gör dåliga val för mig själv när det kommer till relationer. Jag VET att relationen inte kommer vara bra för mig i längden, men jag bryr mig inte. Jag orkar inte vara smart och duktig, göra det rätta osv. Jag vill bara följa mitt hjärta. Första gången som jag faktiskt gör det medvetet. väljer en dålig sak. Men den dåliga relationen KAN bli bra, även om oddsen är små. Men jag orkar inte bry mig.

Hur VET du att relationen inte är den rätta? Vad är det som gör att du drar den slutsatsen? Nu vet inte jag något alls om er relation, men jag är nyfiken på vad det är som gör att du tolkar oddsen som små att den dåliga relationen kan bli bra?

Eller som man kan tänka, varken bra eller dålig relation - utan försöka beskriva den med fakta.

Att "sparka på sig själv" (jag orkar inte vara smart och duktig) hjälper kanske inte dig  framåt -du duger precis som du är, jag tänker att handlingsutrymmet krymper när man pratar duktig och smart (själv värderar jag ofta det som bra saker.... och jag får större handlingsutrymme om jag kan låta bli att värdera.... eller döma mig själv för att jag värderar...)  Bara ta relationen för vad den är, kanske beskriva fakta -vem vad när hur.

Också viktigt att konstatera att "du får tanken att du inte orkar bry dig" - det är ok, låt den finnas. Men konstatera att det är bara en tanke. En tanke bland många andra. Och tankar kommer och går.

Lite så här försöker jag hitta rätt i djungeln inom mig.... man faller och reser sig. Jag har lovat mig själv att ge allt jag har i DBT:n och det löftet tänker jag hålla. Ibland sviker jag löftet, men jag återvänder till vad jag lovat. Om och om igen :9

Jag har tidigare varit tillsammans med killen och då var han otrogen, drogade och viss misshandel förekom när han var hög. Nu har han varit utan droger i 2år, och påstår att han kan vara trogen nu när han är drogfri. Men jag vet hur stor risken är att han trillar dit igen. Alla säger ju att de inte ska vara otrogna fler gånger, aldrig göra det osv. Men trots allt så kände jag mig lyckligare när jag var med honom än när jag var utan honom. När jag tänker på vem i det här livet som jag hade kunnat offra mitt eget liv för, så är det han. Sen underlättar det ju inte heller att alla mina vänner och familj är emot denna relation och förmodligen vänder mig ryggen när de får veta.

Som du säger så vill jag bara ta relationen för vad den är. Nu. Inte hur den var innan. Jag känner att jag aldrig kommer att kunna släppa honom om jag inte ger honom denna chansen. Enda skälet till att jag inte gett honom chansen tidigare är för vad alla andra ska säga. Vilket kommer vara väldigt pinsamt om det går åt helvete igen.

Så jag vet att jag leker med elden. Och gör det jag alltid gör. Dras till det som är dåligt för mig. Förmodligen för att jag känner mig så underlägsen med dessa snälla, perfekta killar som jag inte alls kan relatera till. Hur mycket framsteg jag än gjort när det gäller att kontrollera mina känslor så kommer jag ingen vart på det planet. När jag ser och läser om dessa normala kärn-familjer så känner jag bara att det är så främmande för mig, att det aldrig kommer att vara min framtid och det är inget jag längtar efter. Det känns nästan overkligt att folk lever så.