Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Nu är killen drogfri - faktum. Och det gör att det inte är samma relation som när han drogade! Någonting inom honom har också förändrats, så att han klarar att hålla sig drogfri. Det som är nu är nu. Jag tycker att du gör rätt som ger honom en chans, när han blivit drogfri.

Ingen kan svara om han kommer att vara otrogen igen bara föra tt han vardet förr, speciellt inte om otroheten hade med drogandet att göra. Här har du ju faktiskt resonerat med dig själv - och beslutat att ge honom en chans. Inte skall du rätta dig efter vad andra tycker eller kanske tänker, du drar ditt eget rätttesnöre! Jag förstår att det också finns fakta som spelar in i ditt beslut- go for it girl. :)

Nej gumman det är heller inte pinsamt om det skulle gå åt skogen med er relation- det är i så fall bara som livet är. Man kan inte styra händelser, inte heller kan man undgå att fast man gjort sitt yttersta så funkar det ändå inte... det är som livet är. Ont skulle det däremot göra -men då får man ju ett tillfälle att hantera smärta, så det är inget hinder.

Om jag skulle bli tillsammans med en som varit drogmissbrukare- då skulle jag för mig själv sätta gränsen att om han drogar igen då lämnar jag relationen. Och jag skulle sedan hålla vad jag lovat mig själv - bara för att det är så jag vill leva.

Tack så mycket för ditt stöd, känns bättre när jag har läst detta faktiskt. Jag kommer också att lämna om han faller tillbaka för det är inget liv jag kan eller vill leva.

Måste höra med er hur vanligt det är med otrohet bland de som har borderline.

 

Jag har aldrig varit det. Men kanske är det lätt hänt eftersom man är väldigt impulsiv när man är arg och sårad.

Mitt liv har blivit ett stort kaos. Har hamnat mellan två förhållanden. Hade ett förhållande som gick åt skogen pga mig. Kastade mig in i det nya direkt och allt var frid och fröjd som det brukar vara. Efter några månader brakade helvetet lös igen. Jag har känt den där tomheten komma krypande sakta men säkert för att tillslut helt sluka mig. Började träffa mitt ex, var otrogen, fortsatte träffa min nuvarande. Nu sitter jag och inte bara har ångest för att jag leker, eller jag leker inte, separationsångesten pratar jag om, med två kvinnor.

Hur vet man om tomheten är avsaknad av kärlek eller om det bara är den där vanliga tomheten som är förknippad med borderline, ni som vet berätta gärna.

http://jagskavarasnall.blogspot.com/ 

Har så många gånger funderat över samma sak. Hur ska man veta när känslan är den samma??? Det enda som du kan göra är att stanna kvar och försöka kämpa dig genom känslan. Och tänka att det är så här bordisar kan bli när de inte kan hantera att andra behandlar dom bra, just för att man själv inte tycker att man förtjänar det. Jag vet inte hur länge man ska stanna och kämpa, för jag har själv aldrig lyckats. Tomheten får mig att bli så elak att jag sabbar relationen totalt, så jag behöver inte lämna. Den andra kommer göra det ändå till slut. Tomheten är så smärtsam också att jag brukar gå ner mig i djupa depressioner. Kanske främst för att jag påminns om hur värdelös jag tycker att jag själv är.

Nu har jag varit tillsammans med henne i snart 4-5 månader tror jag, tidigare har jag faktiskt haft några längre förhållanden på flera år. Men det har eskalerat sista tiden. Känns så tragiskt att jag förmodligen inte kan ha ett normalt förhållande. Ska gå på KBT och få läkemedel, hoppas verkligen att det ska hjälpa. 

 jagskavarasnall.blogspot.com/ 

Vad skönt att läsa att så många har samma problem som mig! Fast jag beklagar ju för er skull förstås.. men det är skönt att se att man inte är ensam. Är inte utredd för borderline även om det spekulerats lite kring det. Men min terapeut förklarade att man kan se det som en tiogradig skala och att det kan skilja mycket kring problematiken från 1 till 10. Jag har aldrig haft något självskadebeteende även om jag varit destruktiv mer i mina val av relationer. Inte missbruk eller misshandel, bara personer som varit lite halvt elaka och där jag varit till lags hela tiden och gjort allt de velat, för att sedan bli lämnad och känna mig helt förkrossad.

Den som varit uppriktigt intresserad av mig har jag gjort slut med eftersom jag känt förakt för personen för att den valt mig. Jag var gift i många år och vi skildes av många olika skäl.. men vi skildes som vänner. Men nu är jag på singelmarknaden igen och har varit på några dejter. Har fattat tycke för en person men när han inte hör av sig tillräckligt ofta för att stilla mitt behov av bekräftelse på att han är intresserad, så får jag panik och börjar skylla på mig själv och säga de elaka sakerna till mig själv som jag alltid gjort. Jag är fet, ful, hemsk och förtjänar inget annat än att bli lämnad eller illa behandlad.

Börjar mer och mer fundera på om jag har borderline, även om jag inte gör så mycket destruktiva handlingar. Men jag hamnar alltid i så konstiga situationer! Och jag gör impulsiva saker, tror att jag ser en situation på "rätt sätt" och så reagerar jag utifrån det, och sedan visar det sig att jag hade helt fel.. och jag fattar ingenting. Varför kan jag inte vänta med reaktionerna??? Varför måste jag sitta och kolla 200 ggr/dag om han går online på datorn?? Jag hoppar över mat eller disk för att uppdatera mailen ifall han får för sig att skicka ett mail. Det är fan inte friskt någonstans..

Det som är jobbigast är att jag tror att något är sanning och utifrån det reagerar jag. Men så får jag förklarat för mig annorlunda, och då är det så svårt att ställa om bilden och känslorna och jag förstår inte mina egna reaktioner. Jag önskar att jag inte vore sån här!!

Jag också??

Hur fungerade ditt förhållande när du var gift, var det annorlunda mot nu?

 jagskavarasnall.blogspot.com/ 

Ja det känns lite hopplöst när man inte ens är kapabel att fixa något som alla andra tycks kunna. Hoppas KBT kommer hjälpa.