Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja gud vilket psyko-rykte jag måste ha fått vid detta laget. Skäms när jag tänker på det. Och varje gång har jag lovat mig själv att vara normal men jag tappar kontrollen. Mina sms som är typ värsta uppsatserna ser ju inte heller så bra ut.

Jag pratade med en gammal flört för ett tag sedan och han frågade hur det gått med allt, han visste om mina problem. Jag ville visa hur duktig jag blivit så sa att jag var ganska normal nu, gått i terapi och inte aaaalls är på samma sätt som tidigare. Bra tänkte han. Det fick han äta upp. Jag höll mig normal ett tag, och han var lite positivt överaskad. Men sen sabbade jag det och betedde mig precis som jag gjorde förr och bad han dra åt helvete. Sen ångrade jag mig, skrev ett brev och bad om ursäkt. Han svarade inte. Då skrev jag och förklarade hur sårad jag blev, och förklarade varför jag reagerade som jag gjorde. Inget svar. Då skrev jag ett så fult mail att jag skäms bara jag tänker på det. Bara öste ur mig hur hemsk han var, och hur han hade förstört mitt liv, och ja ALLT var hans fel. Tänk dig killens reaktion som sitter på andra änden och får dessa mail, ett efter ett. Vill INTE veta vad de tänker då.

Nopp, min kille har inte svarat än. Tror inte han kommer göra det heller ikväll. Det kommer säkert lösa sig. Önskar att jag hade hans lösen så jag kunde gå in  på mailen och radera det. 20min innan jag skickade det så hade jag skickat ett så fint kärleksmail till honom. Varför kunde jag inte bara stoppat där och behärskat mig? Jag som gjort så mycket framsteg men faller tillbaka hela tiden nu. Jag måste lära mig att tänka att det är han som gjort valet att vara med mig, trots att jag är så hemsk och värdelös som jag anser att jag är. Det är hans problem om han väljer en sån tjej. Eller så får jag tänke "fake it ´til u make it" och bara hänga med så länge det fungerar. Men jag är så rädd för bakslag som kan sabba relationen. Jag hatar att vara kär så någon annan har makt över mina känslor! Men han är ganska van vid mig. Varje gång jag bett honom dra åt helvete så har han skickat ett sms efter några dagar och skrivit "jag saknar dig, din galne fan" , och sen är allt som det ska igen.

Jag lovar också mig själv att jag ska behärska mig och inte bara reagera utan att tänka först! Men sen när jag befinner mig i situationen så kan jag bara inte tänka normalt. Då tänker jag att JAG har rätt och att han är en skitstövel och det ska han få veta också. Eller så hamnar jag i total självförakt och anklagar mig själv. Hade inte jag varit så hemsk så hade han ju stannat osv osv.

Känner precis igen din beskrivning av att någon annan har makt över ens känslor! Och det KÄNNS verkligen så. För "normala" människor så finns nog helt andra gränser. Om någon ter sig ointresserad så tar man upp det på ett vettigt sätt, utan att bli helt känslomässig. Om någon gör slut, ja då kanske man är ledsen men man tar sig kragen och går vidare och tänker att det finns fler. Men jag kan inte tro på en för stunden fungerande relation. Jag letar fel och jag utgår ifrån att de egentligen inte älskar mig, för vem skulle kunna göra det? Jag har ju den SANNA bilden av mig själv, de som inte tycker jag är hemsk har bara inte upptäckt det ännu. Så går tankarna, även om jag intellektuellt sett förstår att det är en skev syn jag har på mig själv, men sån är känslan och känslorna kan jag inte kontrollera över huvud taget!

Jag hoppas det löser sig med din pojkvän! Skönt att han ändå har så pass förståelse för ditt sätt att reagera och att han varit med förr.

Nu ska jag sova men jag tittar in här igen! Det var jätteroligt att prata med dig. Är ju som att prata med sig själv!

Sov gott! Kram

Tydligen inte alls bra ! Ännu ett förhållande har gått i kras, hatar mig själv! Känner mig värdelös, idiotisk, självisk m.m m.m! Tror ALLTID att alla förhållande ska var för evigt, så tar det tre månader så går det åt helvete, å alltid mitt fel.

Bra för dig! Jag var och googlade på mindfulness- och då stötte jag på BK- så håll fast vid det. Det är ungefär som mindfulness i DBT:n, och för DBT:n är medveten närvaro det som allting byggs upp på. Jobba vidare med detta - det kan förändra dina färdigheter inom andra områden såsom relationer och känslor.Jag känner det som en befrielse att Marsha Linehan har förklarat det här med IPS personernas känslor. Vi regerar mycket starkt, åt båda hållena, och det är en biologisk egenskap! Alltså medfödd -vi är sådana , ungefär som att ens fingrar ser ut som dom gör eller ens näsa. Det bara är så.

Nu har jag bara gått 1 månad i DBT, men svängningarna har minskat kraftigt - och därför blir det så påtagligt hur extremt kraftigt jag reagerar vid en triggerhändelse eller dylikt. Eftersom det är medfött så kommer det alltid att vara så. Det som man däremot har nytta av att förändra -det är det egna reaktionsmönstret. En känsla är som den är, varken bra eller  dålig , och det man känner det känner man. Så är det. För att ens liv långsiktigt skall bli bra och man får en förändring til stånd så är man i behov av att INTE agera utåt på alla känslor som uppstår.

För mig är det oftast mitt beteende som skapar de största negativa händelserna, inte det som utlöste det hela. Jag har svårt att inte döma och värdera, jag har också svårt att acceptera att livet är orättvist eller acceptera att jag har fel- och allt detta pendlar, jag faller tillbaks i gamla mönster, sedan reser jag mig och försöker igen. Varje gång jag försöker så ger jag mig själv en klapp på axeln och berättar hur duktig jag har varit.

För att ha en chans att komma vidare behöver jag vara mycket snäll med mig själv, jag är som en ömtålig liten blomma, man måste vårda mina minnen känslor, smärtor och allt möjligt med stor ömhet och inkännande -annars fungerar det inte.

Att gå DBT:n är som att lära sig leva igen. Hur man skall gå tillväga. Ja vad skall man göra när de kraftiga känslorna överfaller en och "genast kräver handling"- det är ju klart att det blir som det blir när man känner så starkt. För en själv långsiktigt så är det funktionellt att hantera saker annorlunda -att t ex kunna stanna kvar i en situation fastän man känner ångest - bara för att det är mest nyttigt för en själv.

Jag har ännu inte kommit till relationsbiten - och gudarna skall veta att det finns massor av triggers där. Hela biten att andra skall se hur dålig man är, ens litenhet och att man är misslyckad.... Så jag jobbar med medveten närvaro -gör mina hemuppgifter och hela tiden dyker nya problem upp.... att hantera på ett för mig ändamålsenligt sätt.  Och försöker närhelst jag kommer på det att berätta för mig själv hur duktigt jag är som försöker och jobbar vidare.

Vad hände? Kanske var ni bara inte rätt för varandra, allt behöver inte vara ditt fel. Det finns killar som står ut med våra humörsvängningar också.

Vi väntar barn ihop, och jag har minskat på mina mediciner, rejält! de och alla hormoner plus mitt sätt att vara så skickade jag iväg ett sms till honom där jag skrev:"Det här funkar inte, jag funderar på att göra en abort i veckan."
Tillfällig djup svacka, panik och förtvivlan var anledningen att jag skrev så, som jag kände just i de sekunderna. Ja, jag vet, jag ärt helt djävla (ursäkta) dum i huvudet!! Hatar mig själv. Nu efter att ha skickat två långa sms, har han inte hört av sig sen i fredags.

Ta det lugnt, det betyder inte att det är kört för alltid. Jag blir alltid så hysterisk av sånt. Varje bråk innebär "slut för alltid" i mitt huvud, så får panik. Men ofta, om man bara slappnar av och släpper kontrollen, så kommer de själv tillbaka. Man kan inte tvinga dom tillbaka genom att terra dom med sms och samtal som jag brukar göra. Det fick bara mitt ex att tänka att han gjorde rätt i att dumpa mig, att jag faktiskt var så störd som han trodde. En kille sa i efterhand att om han hade vetat hur jag var från början så hade han sprungit för livet redan då. Kul det är att höra det, att man är en sådan person som folk önskar att de aldrig hade träffat.   Men du kommer fixa detta, bara andas!

Vill du göra abort? Var försiktig med att göra snabba beslut nu. Jag gjorde en abort i ren panik, för jag blev extremt dåligt psykiskt av hormonerna. Kunde inte tänka klart förrän jag var ensam i min kropp igen. Jag ångrar det såååå mycket. Önskar att någon hade tagit tag i mig och pratat allvar med mig. Kanske att jag hade pratat med en kurator. Om man vill göra en abort så har man oftast ett par veckors tid på sig att bestämma sig. Använd den tiden! Det gjorde inte jag. Jag bestämde mig i all hast och fick tid 2dagar senare.

Han har skrivit 2 låånga sms till mig där han slänger ur sig en massa saker, som jag själv tycker om mig själv när jag mår som sämst. Alltså har jag rätt i allt negativt som jag tänker om mig själv, det är alltså en sanning att jag är helt jädra värdelös, hopplös m.m m.m.
Nej, jag vill INTE göra abort, är i V 13 nu, och jag har alltid varit emot abort, för min egen del alltså.
Jag känner mig så tom, så värdelös, så hemsk, falsk, självisk.......hatar mig själv . Det gör ont i hela kroppen, tårarna rinner å jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Men du, glömt inte att han bara är människa. Han är kanske arg eller sårad just nu, och då säger man saker man inte menar. Vi om någon vet just detta.

Bra att du ändå är så säker angående barnet. Grattis förresten, tänk vad fantastiskt att du ska få en liten bebis. Tänk vilken möjlighet du har att ge ditt barn det allra bästa. Jag tror att vi som levt med dessa känslor kommer vara extra noga med att få barnet att veta hur älskat det är, vad som än händer. Att vi kommer göra allt för att lära barnet att inse sitt egenvärde, och få en stark självkänsla. Vi kommer lära våra barn att vad de än gör, så duger de precis som de är. Göra vårt barn till allt som vi inte är just nu. Det är en gåva mitt i allt elände.

Killen måste höra av sig igen förr eller senare, ni ska ju ha barn ihop nu. Du kommer få en ny chans tror jag. Han måste lära sig hur du fungerar och inte ta så hårt på alla ryck som vi kan ha. Vi är extrema känslomänniskor som man ibland får ta med en nypa salt.

Fan, jag tror jag har borderline!