Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Oj, det varierade. Vi hade inte aggressiva gräl eller så, utan var nog mer jag som blev väldigt ledsen emellanåt när vi grälade för att jag kände mig missförstådd även av honom. Jag kunde tolka saker han sa som väldigt negativt, som en förolämpning, och bli ledsen. Och han förstod inte alls och kunde bli frustrerad över att jag trodde att han menade så som jag tolkade det. Skitjobbigt för oss båda. Men skillnaden med honom var att jag efter så lång tid tillsammans ändå kunde lita på honom. Mitt mående var säkert bidragande orsak till att vi inte fungerade i längden, men det hände mer saker kring honom som gjorde det ohållbart i längden.

Men ska jag vara ärlig så känns vår vänskap skör. Än så länge fungerar det för mig eftersom jag ändå haft någon att dejta, någon att hålla fast vid. Men när jag inte har det så rasar jag ganska omgående och känner mig värdelös och har svårt att få vardagen att fungera. Skulle han träffa någon ny och jag inte har gjort det så vet jag inte hur jag reagerar. Jag skulle inte ställa till det för honom men jag skulle nog bli hemsk mot mig själv.

Har ganska nyss påbörjat basal kroppskännedom. Jag tycker det är jättesvårt! Men om man kan lära sig att använda det och försöka härda ut i känslorna så är man säkert väldigt hjälpt av det. Men häromdagen gjorde jag något väldigt impulsivt och dumt och då var all kunskap om BK som bortblåst. Det är som om hjärnan kopplas ur och man bara består av 100% känslor som man inte kan tygla. Fruktansvärt jobbigt.

Välkommen till klubben! Lite "kul" att se hur lika vi alla är. Det känns lite konstigt att det faktiskt finns fler som  förstår mig på riktigt när jag berättar om såna saker du just skrev om. Vill också vara normal men samtidigt har jag ingen aning om hur det känns att vara det heller. Detta är ju jag. Är jag fortfarande mig själv om jag är normal?

Jag har råkat dejta en bekant till min kille när vi hade vårat uppehåll (som varade under flera år). Visste inte ens om att de kände varandra då. Har berättat det för min kille, han blev inte glad men han försöker ignorera det. Jag däremot kan inte det. Skrev precis ett mail och gjorde slut för att jag kände mig så dum att min kille ska springa på honom på stan och veta att han haft sex med hans tjej. Så jag gjorde slut i förebyggande syfte, för jag kände mig så värdelös pga det. Nu ångrar jag såklart mailet, för vill ju inte att det ska vara slut. Men jag har besämt i mitt eget huvud att jag inte förtjänar honom pga detta. Blir galen på mig själv!

Tack. Jag upplever också att det är så svårt att få andra att förstå hur man känner och reagerar! Det var en overklig känsla när jag började träffa min terapeut, att faktiskt sitta och prata med någon som förstår en och som man inte behöver anstränga sig extremt för att nå fram till.

Jag är i dagsläget sjukskriven och har varit det en längre tid nu. Det hände många saker på kort tid och till slut blev allt för mycket. Sen har jag haft den här svårigheten sedan barnsben men aldrig fått hjälp eftersom jag varit välfungerande och lyckats hålla fasad och allting på insidan, förutom när det kom till relationer.

Men jag kan fortfarande inte förklara för vänner varför jag är sjukskriven. Eller några förstår. Men för inte länge sedan så blev jag ifrågasatt av en vän. Hon upplevde mig som glad och pigg och förstår inte att jag bara visar henne det jag tror att hon vill se och det jag kan dela med mig av. De stunder som jag mår riktigt dåligt, då är jag i min ensamhet. Och jag kan pendla från att vara glad, gå och sjunga till musik och känna att livet är ganska bra (när jag lyckas förtränga tillvaron) till att sedan hamna i botten en timma senare bara för att jag får ett mail som inte innehåller "rätt saker" eller för att jag inte fått något mail alls. Då känner jag mig genast värdelös och jag blir fruktansvärt pessimistisk. Från det ena sinnesläget till det andra på hur kort tid som helst.

Hur funkar det för dig då?

Oj! Såg ditt inlägg när jag skrivit mitt eget. Jag känner så väl igen mig i det du skriver!! I förra veckan avslutade jag relationen med den jag träffat det sista också för att jag trodde ändå att han skulle avsluta med mig. Men jag hade fel. Men jag var ju så säker!!

Förstår att du ångrar mailet och det värsta är väl väntan du måste stå ut med innan du får ett svar från honom! Och sedan ska du hantera det svaret oavsett vad han skriver. Jag förstår precis hur det känns!

När man stöter bort dem dels för att man är rädd för att de ska hinna före. Eller för att man nästan bara vill testa dem. När jag skickade mailet till den jag träffade önskade jag ju att han skulle skriva tillbaka att jag missförstått allting. Nu slutade det ganska väl ändå. Men jag kan inte alls lita på att han verkligen är intresserad. Är livrädd för att jag ska låta mig luras och sedan sitta där när han dumpar mig..

Jag kan känna frustration över att den jag har förhållandet med men även exet klamrar sig fast i mig, självklart skapar jag endel av intrigerna och situationerna själv men jag fattar inte, inte i mina vildaste fantasier att de vill ha mig tillbaka.  

Eller hur, man vill bara ha rätt svar tillbaka och väntan på det är tortyr. Får man inget svar alls så flippar jag ut och mailbombar personen.

Grejen är den att det spelar ingen roll vad min kille kommer säga/skriva, för jag kommer fortsätta att försöka få honom att förstå hur hemsk person jag faktiskt är och ger mig inte förrän han håller med. Jag kan aldrig acceptera att han faktiskt älskar mig som jag är. Jag är min egen fiende.

Klart de vill ha dig tillbaka, du har säkert massa fina sidor som kompenserar för dina bordis-sidor. Tyvärr är sånt svårt att se själv.

Jag hade gjort allt för att också vara sjukskriven nu. Ska börja nytt jobb snart och har sån ångest inför det, för just nu har jag en väldigt dålig period och tanken på att gå dit bland en massa nya människor och hålla masken inför dom... Det känns omöjligt. Jag har inte krafterna. När jag mår dåligt så vill jag bara få göra det ifred.

Jag har två långa sjukskrivningar bakom mig. Många tycker att det är dåligt att vara sjukskriven för depresioner, att man bara blir värre, men det var så välbehövligt! Jag fick återhämta mig och samla styrka i min egen takt. Man måste lägga energin på det, vilket är svårt när man samtidigt måste hänga med i det vanliga livet. Läkarna såg mig säkert som hopplöst fall som bara fick förlängt och förlängt. Men båda gångerna har jag själv en dag bara sagt till dom att nu är jag redo att gå tillbaka. Och klarat mig flera år utan att rasa då. Så sjukskrivningar är inte alltid av ondo. Visst blev jag lat och inaktiv, men man kommer igen när man är redo. Jag hatar att man har den pressen från livet. Att man MÅSTE jobba, MÅSTE laga mat, MÅSTE betala räkningar. Varför kan man inte bara få vara? Varför kan inte DET vara en rättighet? Nej, jag är inte en lat parasit, jag är bara inte så levnadsglad och känner att livet är ett straff som man bara sitter av. Försöker få tiden att gå så fort som möjligt bara.

Mitt humör kan också pendla. Ibland utan orsak. De senaste dagarna har jag varit helt gråtfärdig på morgonen.Så fort någon sa något så grät jag. Gick ut en runda med hunden och bara grät i en timme.. Sen mådde jag bra tills på kvällen. Då kommer ångesten. Har inte sovit på flera nätter pga ångesten. Livet känns så mycket mer skrämmande på natten av någon anledning. Även när jag är glad så krävs det extremt lite för att göra mig hysteriskt ledsen. T.ex att killen inte ringt på hela dagen. Löjligt men sant.

En vän skrev detta till mig idag på FB som jag ska försöka ha i åtanke när jag börjar vela i min relation

"Never say goodbye when you still want to try,
Never give up when you still feel you can take it,
Never say you don’t love a person when you can’t let go"

Det verkar så lätt när man läser det, men ack så svårt i verkligheten. Men ska ha det på en lapp framför datorn. Måste påminna mig själv om att inte göra slut om jag verkligen inte menar det, för risken finns att killen faktiskt går vidare då. Jag gör slut tusen gånger och förväntar mig att killen jag är med ska jaga mig och be mig komma tillbaka. När någon kille inte gjort det, då blir jag arg och tycker att han är ett svin och kontaktar så klart honom för att berätta detta också.

Du får ursäkta att jag skrattar men det är som om jag skrivit det själv. Jag är supermedgörlig, gör allt i alla lägen så länge jag tror att de vill ha mig. Men tror jag att de är på väg bort eller redan har dumpat mig, då blir jag djävulen själv! Och eftersom den som dumpat sällan vill ha någon kontakt till att börja med så mailar eller sms:ar jag min galla. Ofta blir det först att jag spelar på känslorna, att jag är sårad. Funkar inte det och jag inte får något svar eller det svaret jag förväntar mig, då blir jag aggressiv och fruktansvärt otrevlig. Och aldrig har jag vunnit något på det! Självklart inte! När man uppträder som om man vore spritt språngande galen så lär de ju inte plötsligt komma på att de vill ha en tillbaka. Men ändå kan jag inte låta bli att ge mig hän för impulsen, för jag TROR ju att hur jag uppfattar situationen är det rätta.

Jag håller helt och fullt med dig i ditt resonemang om pressen man lever under idag! Precis så kände jag innan jag blev sjukskriven, att man bara var en arbetskraft och helt saknade människovärde. Min första läkare sa till mig att det var bra att hålla sig sysselsatt när man var deprimerad och genomgick skilsmässa etc. Det var bara nyttigt! Sedan pratade jag med min terapeut och hon i sin tur ordnade tid med en psykiatriker, istället för vårdcentralen som jag haft kontakt med tidigare, och jag blev sjukskriven på stående fot. Tack och lov har jag inte haft några som helst problem med FK och det är jag innerligt tacksam för. Hade jag behövt kriga med dem också hade jag nog tagit livet av mig som jag ett tag kände för. Jag hade inte orkat med den smällen att få ekonomin raserad och att inte bli trodd! Men visst funderar jag på ibland hur jag ska orka med allting i framtiden. Jag vill inte hamna i samma läge igen. Men hittills har FK varit väldigt medgörliga och de verkar ha förstått att jag inte försöker mygla eller utnyttja systemet utan att jag VILL fungera.

Inte något svar på mailen ännu..?