Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Oj, allt här skulle kunna vara jag, fy så jobbigt OCH nyttigt att läsa. Jag påbörjar utredning i höst. Efter 30 år av att lägga galet mycket energi på att balansera upp mina vansinniga humörsvängningar så har jag ått nog. KBT och traditionell terapi har inte hjälpt mig.
Jag är högpresterande i arbete/studier/ytliga relationer, men mina nära relationer slutar ibland i katastrof, jag har gjort ett par riktiga tabbar... En gång sumpade jag min bästa vän sen många år, en annan gång gjorde jag en abort i ren panik, sånt som gjort ont länge...
Nu är jag gift med två barn. Jag är en riktigt bra mamma, men min man får ta mycket skit. 
Jag svänger flera gånger per dag och det kan gå snabbt från irritation på en normal nivå till blixtrande vrede. I kärleksrelationer är det väldigt svart/vitt.

Gumman -inte är du dum i huvudet!!! Kom ihåg att vi med borderline reagera extremt kraftigt känslomässigt! Klart att du känner panik och förtvivlan, situationen t ex att få barn är ju ny och inte vet man vad som förväntas och vad som kommer att hända- kanske till viss del oroar du dig för förhållandet också (nu känner jag inte dig, men jag hade kunnat tänka så här om jag var i din situation). Arma öde- det är inga lätta saker du har att hantera.

När du skickade SMS:et så fick du säkert tillfällig lättnad- nu hade du ju löst "problemet" ... Långsiktigt blev det kanske inte funktionellt. Så här har jag reagerat många gånger - att känslorna tar över i stridens hetta och så blev det som det blev.

Det var ju inte att du var förtvivlad och fick känslan av panik som blev problematiskt -och så kan vi alla känna från gång till annan - det var handlingen, sms:et som ledde till att situationen plötsligt inte blev mer funktionell och långsiktigt bättre för dig - så tänker jag. Och jag känner så väl igen mig själv i det här....miljoner gånger har jag agerat så här - och sedan undrade jag alltid varöfr just mitt liv var så obegripligt och kaotiskt... ;)

Döm inte dig själv för att situationen blev så här - du gör ju det du kan för att överleva, om det så bara är för sekunden. DU har gjort det bästa du kunde av det som var.
Vad kan man göra  -andas- andingen har man alltid med sig- även hur upprörd man än blir- fokusera på den och försök komma tillbaks till nuet. Skjut upp impulsen -om den inte långsiktigt är funktionell och gör ditt liv bättre. Ett långsiktigt mål kanske är att ha en bra relation till din kille - man kan ju spalta upp det så att varje ensilkd handling skall leda till det - oavsett hur det känns.

Jag kom t ex på mig själv igår att plötsligt fick jag diffus ångest och känslan av obehag- och ville genast ringa min mamma. Nu lyckades jag identifiera känslan och också fundera på vad tänkte jag göra egentligen (samtalet hade garanterat lett till bråk så jag hade blivit av med mi ångest och mitt obehag = tillfällig lindring) . Långsiktigt hade det försämrat vår relation och jag hade inte "löst" mina känslor ändå.

Kan man tänka så här tror du?

Tack gulliga ni som har skrivit till mig, sitter här å får hålla tillbaka tårarna för att jag blir rörd......snacka om att vara känslomänniska !
Ni har verkligen skrivit så bra, känner igen allt.

Skrev ett sms till honom idag där jag bad om ursäkt för mitt sms, och att jag förstår honom om han inte kan förlåta mig för det fruktansvärda smsét jag skrev.  Förklarade för honom att det var i ren panik, i ett tillstånd där jag var riktigt nere, minskning av mediciner, hormoner m.m var förklaringen, ingen ursäkt men en förklaring.
Har inte hört något tillbaka .

Jag har två barn sen ett tidigare förhållande, och han har ett. Detta var inget planerat barn, men ett mycket välkommet och efterlängtat. Å så strular jag till det så här .

Du har gjort ditt nu, du har bett om ursäkt. Ge honom tid nu. Det har varit så himla många gånger då jag själv suttit och väntat på att det ska ringa i telefonen, och när jag till slut gett upp så hör personen ifråga av sig. En vän som jag gjorde bort mig med för någon vecka sedan hörde av sig idag. Trodde aldrig att han skulle vilja se mig igen. Men oftast så hör de av sig, bara de får tid. För hur jobbiga vi än må vara, så tror jag att vi även är speciella på det sättet när det gäller positiva känslor. Vi har fått sidor som kompenserar för det dåliga. Sidor som kanske inte alla andra har. Man kan inte bara sticka och glömma oss, vi är oförglömliga!

Jag tycker att du straffar dig själv onödigt hårt nu. Och hans "straff" står inte i relation till "brottet". Du skrev antagligen det "hemska" smset för att du behövde stöttning, trygghet, kärlek, en kram och någon som berättade för dig att allt blir bra. Korkad snubbe som inte har mer empati och förståelse för hur livrädd en gravid kvinna kan vara.

Jag och min man har ju varit ihop 4 år nu, men han fattar att när jag är som hemskast mår jag som sämst och då säger jag hemska saker-och då behöver jag INTE ha honom som berättar hur hemsk jag är, utan en kopp kaffe och en kram när jag lugnat ner mig. Mer ångest än man har behövs liksom inte alls.

Däremot så finns det många som borde ha lås på mobiler och e-mail så man inte tar den lättaste och fegaste ventilen där oden bara käks ut i hemska vilda strömmar. Jag borde kanske inte få ha mobil alls, nu när jag tänker efter.

Min man är en sådan underbar man som stått ut med mig länge! Hoppas att någon ser att det finns flera som har långvariga relationer trpts all skit som kommer emellan.

 

Att någon äger ens känslor när man är kär - huvudet på spiken. Det var nog mycket av det som gjorde mig så frustreard..

 

TS: sidor som inte alla andra har! Precis! Brukar säga det till gubben, "men jag är ju så unik" (flörtar med ögonen) hehe.

 

Gud vad mycket bra och beskrivande saker det finns i denna tråd!

Det är trevligt med lite positiva inlägg vad gäller relationer också. Sen är det inte bara han som ska stå ut med dig, DU ska stå ut med honom också. Det är nog oftare det som är mitt problem. Att jag inte står ut med dom. Inte för att det är fel på dom, det är konsekvensen av att jag inte står ut med mig själv. Är bara förvånad att folk står ut så pass länge som de gör med mig. Blir ständigt förvånad.

Just nu mår jag riktigt bra. Eller ja, jag är trött så att jag verkligen går på knäna snart, men jag jobbar så mycket att jag har inte tid att känna efter eller tänka på jobbiga saker. Tiden bara försvinner. Vaknar, jobbar, sover. Även om jag är så utmattad så känns det så otroligt skönt att inte tänka på massa dåliga saker, älta allt möjligt och skapa problem för mig själv. Jag skiter i allt vad relationer heter och lever bara i min värld. Det är som semester från mig själv.

Känner mig så nedstämd. Borde vara lycklig som bara den å inte känna så här
Gravid, har mina barn under en längre period (vilket var väääldigt längesen) plus att det är min favorit högtid....Midsommar! Men, nej så bra ska man inte ha det.
Skrev tidigare om pappan till mitt väntade barn. Dey blev bra igen, fast HELT utan att vi diskuterat det som hänt och sagts.....vilket jag hatar! Man måste för 17 kunna prata .
Nu är det samma visa igen han stoppar huvudet i sanden och håller sig undan .
Vi hade planerat att åka till hans föräldrar för att berätta om att vi väntar barn (är ändå i V. 16 nu) . Mina barn, mina föräldrar + syskon + massor med vänner vet om det. Han skulle hämta sitt barn samma dag och berätta om barnet. Så åker vi den lååånga vägen dit, i varsin bil. kommer fram å då kommer det fram att han inte berättat för sitt barn och att han inte tänkt berätta för sina föräldrar. Det kunde han ha kläckt ur sig innan vi åkte hemifrån, mina barn var inställda på det och likaså jag.
Anldeningen var att hans barns mamma några dagar tidigare hade börjat gråta på telefon när hon fick reda på att vi skulle ha barn, plus att det kändes stressande att ta det eftersom min son skulle på kalas 4 timmar senare.
Förlåt att det blev så långt, behöver bara skriva av mig.
Vi skulle  ha firat denna dagen ihop som en familj, han skulle ha träffat flera av mina närmsta vänner för första gången. Han har inte ens hört av sig. Jag har både smsát å ringt flera ggr. inget svar någonstans!

Jag har fått diagnosen borderline, varit ett svin mot män, mina leksaker, till slut hittade jag den jag kämpar med klor för, ena dagen älskar jag honom, är världens mysigaste tjej, köper impulsivt presenter, pussas, kramas, you name it, nästa avskyr jag honom, kallar han för fula saker, skäller, ber han åt pepparn, vi har en liten tillsammans och jag är livrädd hur pass störd barnet kommer bli med mig som mamma.
Vissa dagar kan jag inte vara med barnet eller min partner, kärleken kommer för nära, jag är så otroligt rädd att förlora dem samtidigt som jag stöter dem bort från mig för att slippa bli sårad.
Jag tänker varje dag att jag ska vara lugn, snäll, gullig, le och inte ha ångest eller gapa eller vara ledsen, orka stiga upp, ta hand om barnet, inte tappa temperamentet eller tålamodet, pyttsan!
Sen kliar det i min kropp, rutiner är asjobbigt! Jag vill bara ut och göra en massa, men oj, det går inte, barnet ska ammas, sova, osv ja det barn under 1 år behöver.
Samvetet biter, jag vill inte tänka alla negativa tankar som uppstår, jag vill leva i nuet, älska det och må bra.
Men jag är en junkie på att göra mig själv olycklig.
Blä!