K*B*N, pratar del 11

ja, just så...

idag har jag ääääntligen orkat att sy lite.... en mössa å tröja blev det, bild i bloggen...

Så sant, men jag är så trött på att jämt få höra hur synd det är om min man som har mig, typ. Det är tydligen konstigt att han älskar mig och vill leva med mig. Förstår liksom inte varför man inte skulle ställa upp på den man lever tillsammans med, eller vänner heller för den delen. Förstår inte alls resonemanget och blir så arg när man hör hur kass man är då som är "sjuk" pga att man vill ha ett barn till och även det är ju mitt "fel". Jag vet ju att vi kommer att få kommentarer som "Ja, det var ju inte så smart att skaffa ett barn till hör jag" osv.
Självklart tycker vi båda att det är värt det, annars hade vi ju inte sittit här. Samtidigt så känner jag att det här går ju över, jag vet ju varför och vad det är. Det är en stooooor skillnad på när jag var så dålig av glutenintoleransen utan att veta varför. Men enligt vissa har jag ju aldrig varit sjuk utan är ju bara lat, så ja, det spelar ju ingen roll vad man säger eller gör så är det ju fel i deras ögon.

Fast kramar värmer och hjälper! Tack!

vad gör ni, det är så lugnt här inne?
Fast å andra sidan stressar jag runt själv så jag knappt hinner hit in.
Idag måste jag posta ansökan om skola i höst, vilka ämnen och så. Jag har fortfarande inte helt bestämt mig!

Igår åkte jag med min plastpappa och tittade på valpar, jag var med som rådgivare, har hjälp honom leta efter hund och bestämma sig för en hundras. Det var strax över 1,5 timme enkelväg och det blev ingen därifrån, så idag åker vi till ett annat ställe. Tror det blir hund med hem idag för han.

Kavat, har ni inte satt svärmor på ett längre avstånd? eller har ni fortfarande kontakt?
Jag har mamma på avstånd nu. Bort med energitjuvar som inte vill ha en vettig relation (även om det verkligen inte på långa håll är så lätt som den meningen låter sim)

På måndag skall jag på jobbintervjuv.. Jag vill ha jobbet jag vill ha jobbet.. Håll tummarna!

spännande! vill du avslöja vart?

Om jag får det

Jag har inte pratat med dem sedan i julas. Maken och hans föräldrar låtsas typ som ingenting och försöker ha någon sorts sporadisk relation.
Jag mår fortfarande piss och gruvar mig inför barnens födelsedagar. Sonens kan hon inte komma till pga op av knät, men det är ju bara en månad till dottern sen. Det finns inte på världskartan att inte bjuda dem tyvärr. Men om de kommer eller inte vet vi ju inte. Jag vill inte träffa dem eftersom jag fortfarande mår kasst över hur vi blev behandlade. Maken försöker "förtränga" fast häromkvällen när vi pratade om det så sa han att det inte alls känns bra och han känner att de förlorat massor i sin relation. Men det är ju inte så konstigt eftersom de inte ens tror på hans ord.
Så maken kommer aldrig att lösa någon konflikt, han skiter i det och dem så gott det går. Så... Ja, jag vet inte hur det blir framöver...

Nu har jag i alla fall varit på härlig vattengympa och införskaffat kryckor så jag kan ta mig fram på kvällarna.